Sveket
Jag har haft kontakt med en kille från ett annat land i ett år och fyra månader. Jag visste vad jag gav mig in på, men mitt löfte var att inte kontakta killar från andra länder då jag inte vill vara ett green card. Jag gjorde inte det, men jag blev kontaktad såklart. Men jag dissade varenda en av dom.
Förutom honom, jag ignorerade först men helt plötsligt kom jag på mig själv att tänka på honom, för han verkade intressant (det hände ett par gånger innan jag bestämde mig för att svara ca 1 vecka efter) och han bombade inte heller utan gav mig tid även fast vi var inloggade båda två).
Alltså allting klickade bara, det kändes så sjukt. Vi bytte nummer efter ca en månad då sidan krånglade och jag ville inte tappa kontakten. Allting flöt på, våra känslor bara växte och blev starkare. Det kändes som att han var den manliga versionen av mig, allting kändes rätt så jag gav oss en chans.
Vi har snackat dagligen, den respekten han gav och visade mig har jag aldrig i hela mitt liv varken känt eller stött på. Han prioriterade mig när det gällde allting, jag kom alltid i första hand.
Vi är båda muslimer och jag är 25 och han 27. Jag kurd och han arab. Efter ett tag undrade han om jag tänkte berätta om oss för mina föräldrar och även om det var okej för honom att berätta, jag ville vänta med det. Till slut berättade han för sina föräldrar, jag vågade aldrig ta steget för att jag var rädd.
Jag visste att mina föräldrar skulle vara emot det just för de är rädda att jag ska bli utnyttjad, och för de gillar inte araber. Tiden gick, jag skulle berätta men jag var för feg. Han blev inte arg men besviken/ledsen men han stöttade mig ändå och sa att jag inte ska känna mig pressad och att jag kan snacka med dom när jag känner mig redo.
Men jag svek honom varje gång jag sa att ?jag ska prata med dom?, gav honom tomma löften och jag svek mig själv, jag inser det nu. Efter 7-8 månader så gav han nu upp för en vecka sen, varit iskall mot mig och vill knappt prata, vill att jag ska låta honom andas och respektera hans val.
Jag hade precis tagit steget att berätta för min pappa, men det var försent hans känslor är borta enligt honom.
Okej jag fattar att jag gjorde ett stort misstag, att jag borde berättat för längesen men det var inte lätt. Jag ångrar mig så grovt. Hans ord ekar i mitt huvud, och mitt hjärta går i bitar mer och mer för varje dag. Jag vet med hela mitt hjärta att hans känslor kvarstår, jag känner i hela mig hur han går i bitar också, varje gång han sa att distansen dödar, saknaden dödar, hoppet försvinner och hur jävla trött han är på att snacka bakom skärmen/telefonen. Jag kände likadant.
Men nu känns det som att jag tagit honom för givet och det var inte alls med min avsikt. Vi träffades aldrig pga omständigheterna, men jag har bokat allt nu utan hans vetskap (mitt nyårslöfte var att jag skulle göra allt i min makt för att göra honom glad i år).
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta upp det med honom på ett bra sätt som inte får mig att verka psykiskt störd alt stalker(varning)?
Men jag känner att det är min sista chans, att prata med honom när jag kollar honom i ögonen, visa honom att jag är seriös och be om ursäkt för mitt beteende.:( fan allt känns så jävla fel, att bara ge upp när jag är 100% säker på att han är den rätte! Han känner likadant men jag har krossat honom för min feghet och jag hatar mig själv för det!
Ni behöver inte kommentera om att det är sjukt att jag känner så starkt för en person jag inte ens träffat men jag känner mig själv och jag litar på honom. Jag kan knappt äta mat, min sömn är borta och jag är helt jävla förstörd:(
Så jag skulle uppskatta råd? Jag tänker såklart inte böna och be om att få tillbaka honom. Men han är mitt allt och skulle nog aldrig förlåta mig själv om jag inte försökte fixa detta.