Splittrad

Jag är så kluven kanske rent av förvirrad. Jag har bott nu med samma person i flera år och vi har barn tillsammans. Jag var iväg för kan de vara nu ett par veckor sedan och hälsade på en kompis. En av mina bästa vänner. Där träffade jag en kille på dansgolvet. Ingen ting hände den kvällen fick lite närkontakt när vi dansade. De var ju trotts allt styrdans, men han väckte ett intresse i mig. Han känner tydligen min kompis också.  Ingenting hände den där kvällen men vi har pratat en hel del i telefonen efter det. Min relation med min sambo har inte varit den bästa egentligen flera år. Men alla relationer går upp och ner, tyvärr har våran varit mycket ner. Den här killen vi har så mycket gemensamt och vi skrattar hela tiden. Ibland känner jag mig som en fnittrig fjortis. Det pirrar till i hela bröstkorgen och jag kan inte sluta tänka på honom. Saken är det att jag kommer inom en snar framtid stöta på honom igen. Jag vill så gärna träffa honom igen och se hur det känns då. För sanningen ska fram så sågs vi i bara några timmar sist. När jag funderar på om jag är redo att lämna min sambo så är det ett jag vet inte kanske eller nej. Jag är så förvirrad vet inte vad jag ska göra. 
Ska jag träffa honom igen och se vad jag känner för honom eller om det är bara något spännande.? Eller ska jag avbryta de direkt och stanna med min sambo som jag just nu inte riktigt vet vad jag känner för. Vet inte om jag är lycklig i relationen heller. Förmodligen inte eftersom han är så intressant. 

Jag är så kluven kanske rent av förvirrad. Jag har bott nu med samma person i flera år och vi har barn tillsammans. Jag var iväg för kan de vara nu ett par veckor sedan och hälsade på en kompis. En av mina bästa vänner. Där träffade jag en kille på dansgolvet. Ingen ting hände den kvällen fick lite närkontakt när vi dansade. De var ju trotts allt styrdans, men han väckte ett intresse i mig. Han känner tydligen min kompis också.  Ingenting hände den där kvällen men vi har pratat en hel del i telefonen efter det. Min relation med min sambo har inte varit den bästa egentligen flera år. Men alla relationer går upp och ner, tyvärr har våran varit mycket ner. Den här killen vi har så mycket gemensamt och vi skrattar hela tiden. Ibland känner jag mig som en fnittrig fjortis. Det pirrar till i hela bröstkorgen och jag kan inte sluta tänka på honom. Saken är det att jag kommer inom en snar framtid stöta på honom igen. Jag vill så gärna träffa honom igen och se hur det känns då. För sanningen ska fram så sågs vi i bara några timmar sist. När jag funderar på om jag är redo att lämna min sambo så är det ett jag vet inte kanske eller nej. Jag är så förvirrad vet inte vad jag ska göra. 
Ska jag träffa honom igen och se vad jag känner för honom eller om det är bara något spännande.? Eller ska jag avbryta de direkt och stanna med min sambo som jag just nu inte riktigt vet vad jag känner för. Vet inte om jag är lycklig i relationen heller. Förmodligen inte eftersom han är så intressant. 

Tyvärr är tonen här på fl ibland för jävlig. Av någon anledning tror vissa människor att bara för att de har en stark åsikt beträffande något, så har de rätt att förnedra, nedvärdera och kränka andra som inte delar deras åsikt. Som väl är har du ju fått schyssta svar i övrigt.

I alla fall. Det låter i mina öron som att du och din man har nått vägs ände. Jag känner igen så mycket i det du skriver från hur mitt eget äktenskap var. Jag kan säga att det var det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv när jag till slut satte ned foten och sa att det här går inte längre. Vi var båda "skyldiga", och jag klandrar ingen, men faktum kvarstår: även om det inte behöver vara någons fel - eller om det är bådas fel - så måste man se när det inte går längre.

För min del var mitt äktenskap ett fängelse, och ALLA - maken, barnen OCH jag - led av det. Sen vi delade på oss har både mitt och barnens liv blivit så TOTALT annorlunda; det går inte att beskriva den frihet och den glädje jag känner idag, och det går inte att beskriva hur mycket gladare, lugnare och harmoniskare barnen är. 

Det är naturligtvis olika, men om jag bara utgår från hur det varit för mig så är mitt råd absolut att du ska ta dig en allvarlig funderare på att bryta upp. Allt det som kan kännas skrämmande med att dela på sig klarar man av - tro mig! Och att tro att man gör barnen en tjänst genom att leva kvar i ett förhållande som inte funkar... det är bara att lura sig själv (och barnen!).

Som jag ser det handlar det här alltså inte om huruvida du ska pejla läget beträffande en annan man; det handlar om att du ska ta tag i ditt liv sådant det är fn. Sen, när du rett ut det, så kan du pejla vidare med den spännande främlingen :)

Empati och förståelse är inte alltid lätt att uppbåda när nån beter sig illa - och även om jag tycker att man så långt det är möjligt alltid ska försöka förstå andras synvinkel, så finns det självklart en gräns för oss alla. Men att sjunka till samma nivå själv? På vilket sätt är man då bättre? På vilket sätt har jag rätt att kritisera om jag beter mig lika illa själv? Och vad skulle syftet med det vara? Att få den andre att inse sina misstag och ändra sig? Sorry - det funkar inte så. Det enda som händer om man själv sänker sig till samma nivå är att man ger den andre argument för varför man inte är värd att lyssna på.

Mitt svar på din fråga - om de som beter sig illa inte bör bemötas på samma sätt - är alltså ett väldigt, väldigt bestämt "nej". Aldrig. 

Men nu pratar du om två totalt skilda saker. Å ena sidan pratar du om att bete sig på samma sätt som den som har gjort fel. Att kränka, förnedra och dra i skiten. Å andra sidan pratar du om att kritisera. Att säga ifrån när man tycker att någon har gjort nåt fel. Jag har aldrig sagt att man aldrig ska kritisera - tvärtom. 

Men precis som du säger så är syftet med kritik att få någon att ändra ett felaktigt beteende. Och det är exakt det som är min poäng. 

Visst kan det vara så. Men i den här typen av förhållanden är man sällan "kär" längre. Uttryckligen i hennes fall. 
Då var hon ju blind när hon inledde förhållandet med den partnern hon har nu. Fast nu kan hon se:)

Hela grejen med att använda ordstäv som någon slags bevisföring i en diskussion känns lite sådär ;)
Men "liten tuva stjälper ofta stora lass", så fortsätt, by all means ;)

 

Ja, eller helt enkelt olika åsikter om vad det är :) Jag tycker att det är två olika saker som öht inte har med varandra att göra; du tycker att det är två punkter på samma kontinuum. Naturligtvis - men detta är ju bara hårklyveri. Syftet med att markera att ett beteende är oacceptabelt är ju i sin tur att få personen i fråga att sluta upp med det, eller hur? 

Sen en annan aspekt: det är naturligtvis bara personen ifråga själv som faktiskt kan genomföra förändringen, men det ändrar ju inte avsikten med kritiken/markeringen.  

Mm... hm, ja, jag tror jag börjar förstå hur du menar nu. Du verkar helt enkelt ha en helt annan definition av "kritik" än jag. För mig ÄR det nämligen frågan om två olika saker:

I det ena fallet talar vi om ett uttryck för ilska och frustration; en mänsklig, känslomässig reaktion, vars enda syfte är att ge utlopp för ens egna känslor inför ett beteende som man uppfattar som oacceptabelt. Alltså: ett känslouttryck som har sin grund i ens egen emotionella situation, och som syftar till att få en själv att må bättre (oberoende av om det dessutom leder till ett förändrat beteende hos mottagaren för ens frustration).

I det andra fallet talar vi om ett diplomatiskt grepp för att påverka till förändring. Det utgår inte från känslomässiga reaktioner, utan baserar sig på sakliga argument och logik. Här skiljer sig alltså både syfte och grund helt från det första fallet.

För mig är det enbart det andra fallet som kan definieras som kritik, medan jag uppfattar det som att det för dig enbart är det första fallet? Har jag uppfattat dig rätt då? Jag tycker att det är precis lika mänskligt, och precis lika begripligt, oavsett vilken typ av fel det är man gör. Dvs, för att nu utgå från de två fel som är aktuella i det här fallet: jag tycker att det är mänskligt och begripligt att en strikt monogam människa ändå kan klanta till det och hamna i säng med nån annan än sin partner, och jag tycker att det är mänskligt och begripligt att någon blir förbannad och skäller ut personen ifråga för hens otrohet. Däremot tycker jag inte att detta är en URSÄKT för att bete sig som man vill - inte i någotdera fallet. Tvärtom tycker jag att man alltid ska sträva efter att undvika att göra "fel" - oavsett om det gäller otrohet eller det du kallar "kritik", och som jag kallar kränkande beteende. Vad jag vet har jag aldrig sagt att det ena är mänskligt medan det andra inte är det - tvärtom! Så du får fråga nån annan, som faktiskt gör den distinktionen.

När och hur man blir kränkt inser du är subjektivt. 

Varför inser du inte att det är subjektivt vad som är "oacceptabelt"? Att det är individuellt och subjektivt vad man ens definierar "otrohet" som. En diskrepans redan där kan vara jobbigt för ett förhållande. Ena parten tycker att ett beteende är helt "oacceptabelt" och beskyllningar och annat haglar på en part som absolut inte anser att den varit otrogen. Den första parten blottar sin sårbarhet och vad den beskyllde oftast ser som trångsynthet. Inga fina kvaliteter. Det kan vara utlösande för att förhållandet tar slut i vissa fall. 

Ett exempel kan vara att någon behöver lufta saker i förhållandet fast inte blanda in närstående och vänder sig till en anonym utomstående på nätet. Som vi gör. Man kanske finner någon som skriver vettigt och går vidare till privat chatt. Fortfarande anonymt. Syftet är ju att få ur sig saker som gnager i förhållandet och få lite andra infallsvinklar. I min bok bra saker i ett försök att förbättra förhållandet.

Om den andra parten anser att det är ett uppenbart fall av otrohet är det ju det motsatta till den anklagades motiv.