Otrohet kommer alltid fram? På vilket sätt?

Nä. Varför det?

Men nu pratade vi om att önska olycka för sin f.d. partner för att hen gått vidare. Klart att man kan känna sig försmådd, att självkänslan fått en törn etc. 
Men tanken och känslan att exet och dess nya partner ska råka illa ut kommer aldrig att vara konstruktiv. Aldrig, någonsin, föra någon framåt och ut ur självspäkelsen. 

Att försöka framhålla att man är perfekt till omgivningen när en partner lämnar en och att allt ligger på den som lämnar tror inte ens en mor på. 

Acceptera faktum, fundera över varför, reflektera över dina egna plus och minus, vad du kan förbättra framöver och presentera en "new and improved" version av dig själv. Det är konceptet. 
Extremt förenklat. Och väldigt svårt recept att följa när man känner sig liten och självkänslan knycklats ihop. 

Jag känner ett sjukt bekräftelsebehov i form av att jag vill att det går åt skogen för dem

Tackar så hemskt mycket för ALLA svar. Även de svar som jag givetvis inte vill läsa men innerst inne förstår. Jag behöver det också. För att göra en låååååång historia kort. Vi hade precis blivit sambos och pratade om att bilda familj. Plötsligt hände något och då menar jag verkligen plötsligt. Några månader som sambos då vi båda varit lyckliga och uttryckt detta. Jag märker saker och ställer frågor. Får ta emot mycket skit men separera... åh nej hon trivdes med mig hette det. I denna stund hade hon förberett alla vänner på att det var skitdåligt mellan oss. Inget jag visste. Och detta har jag reflekterat mycket över. Det var liksom inget som hade hänt eller gick utför. Vi hade ju nyss diskuterat barn. På frågan från henne! Det gick inte längre att känna igen människan. Till slut kom jag på henne. Då sa hon inte ett ljud. Körde på versionen till vänner om just att det var så dåligt. En (endast en) gemensam bekant frågade mig vad som egentligen hade hänt och först då berättade jag allt. Kunde inte vara möjligt sa hon. Det hade ju varit så dåligt mellan oss. Varpå jag sa; ?Har det?! Det visste jag inte. Vi var ju nykära och glada över nästa steg.? Detta förstod hon också och berättade att det kom som en överraskning för dom också. Att helt plötsligt var precis allt dåligt. Alla fel som gick att hitta hos mig kom fram. Och det var i klass som att jag inte hade hunnit påbörja maten när jag var hemma först av oss och hon kommit hem medan jag direkt gick ut för att rasta hunden. Så kanske ni förstår vilken typ av nivå på alla fel hon hittade.

När vår gemensamma vän träffade mitt ex hade hon mer eller mindre skrikit att jag ljög om saker. Att inget var sant. Att kollegan hade partner. Allt jag sa var; ?Låt det gå en tid. Snart sitter ni på parmiddagar.? Det tog fem veckor exakt. Sen hörde vår vän av sig och sa att hon trodde på mig för nu hade det kommit fram att de börjat träffas. Jag sa inte så mycket mer.

Sen har hon försökt med saker vid försäljning, bouppdelning etc som jag inte ens orkar skriva om. Men som jag skrev i första inlägget så valde jag att bara försvinna. Vår vän är den enda jag pratat med, som undrat. När det kom fram att de faktiskt träffades och att jag hade talat sanning så har jag inte hört ett ljud.

Nu bor de ihop dessutom. Hon har nära personer som blivit utsatt för otrohet och det var det värsta enligt henne under den tiden vi var ett par. Gällde visst inte henne...

Och med bekräftelsen menar jag att vår gemensamma vän är i princip den enda som vet vad som hänt. Kanske någon till i det gänget. Annars tror jag de lyckats få till det att jag var skit, det tog slut för det hade ju varit dåligt sååååå länge, lite senare började hon träffa denna människan och alla blir glada för henne. Och så snabbt sambos. Bekräftelsen i detta menar jag ?gräset är inte..? men tydligen i detta fallet. Låt säga det skulle skita sig och så sitter hon där. Det skulle på ett sätt för mig vara en bekräftelse i att hon gjorde fel (jag menar behandlingen och allt som hör till). Att hon kanske insåg något. Missunnsamhet vet jag inte om jag vill kalla det. Ska jag unna den som bedrog mig? Och den som smög i bakgrunden och visste om vårt förhållande och vårt samboskap? Det är väl ingen bra människa.

Och jag vill inte ha tillbaka henne. Men som någon skrev, upprättelse. Att det kom fram på något vis. Jag gjorde inget då och kommer inte göra något nu eller i framtiden. Jag tänkte att om jag är tyst så kan jag gå med rak rygg. Men jag känner tyvärr inte så. Och det tror jag att jag hade känt om folk hade vetat.

Ställ gärna frågor, jag svarar.

Och återigen är jag tacksam för alla svar. Även kritik från er som tycker att jag inte tillåter mig gå vidare osv. Och i text så missuppfattas mycket så jag gör mitt bästa.

Enda rätta, och ooh så svåra, är att skita i det som varit och gå framåt. Att grotta ned dig i detaljer kring det som varit gör ingen gladare. Du gör bara dig själv illa. 

Din självbefläckelse kommer absolut inte att få henne att ångra sig eller "inse att hon gjorde fel". Möjligtvis tvärtom. Hon blir än mer övertygad om att hon gjorde rätt. Objektivt beter du dig rejält småaktigt. Inklusive att vika ut dig i den här tråden i hopp om att få medhåll i att ditt beteende är rätt.

Om hon är lycklig med nya killen har hon gjort rätt vad mig anbelangar, oavsett hur ont det gör i dig. Det bästa är att du inser detsamma. 

Att önska dem ont kanske känns naturligt i din situation, men gör ingen lycklig. Inte ens dig, hur dåligt du än mår. 

Att någon gör slut, väljer någon annan, kan vara ett hårt slag mot självkänslan. Jobbigt. Jag förstår att det inte är lätt att ta till sig råd från anonyma främlingar, men det är fortfarande du som vänt dig till ett forum för sympati. 

Ta lärdom och gå vidare är det enda som gäller. Du är chefen över ditt eget mående och beteende. 

Tackar så hemskt mycket för ALLA svar. Även de svar som jag givetvis inte vill läsa men innerst inne förstår. Jag behöver det också. För att göra en låååååång historia kort. Vi hade precis blivit sambos och pratade om att bilda familj. Plötsligt hände något och då menar jag verkligen plötsligt. Några månader som sambos då vi båda varit lyckliga och uttryckt detta. Jag märker saker och ställer frågor. Får ta emot mycket skit men separera... åh nej hon trivdes med mig hette det. I denna stund hade hon förberett alla vänner på att det var skitdåligt mellan oss. Inget jag visste. Och detta har jag reflekterat mycket över. Det var liksom inget som hade hänt eller gick utför. Vi hade ju nyss diskuterat barn. På frågan från henne! Det gick inte längre att känna igen människan. Till slut kom jag på henne. Då sa hon inte ett ljud. Körde på versionen till vänner om just att det var så dåligt. En (endast en) gemensam bekant frågade mig vad som egentligen hade hänt och först då berättade jag allt. Kunde inte vara möjligt sa hon. Det hade ju varit så dåligt mellan oss. Varpå jag sa; ?Har det?! Det visste jag inte. Vi var ju nykära och glada över nästa steg.? Detta förstod hon också och berättade att det kom som en överraskning för dom också. Att helt plötsligt var precis allt dåligt. Alla fel som gick att hitta hos mig kom fram. Och det var i klass som att jag inte hade hunnit påbörja maten när jag var hemma först av oss och hon kommit hem medan jag direkt gick ut för att rasta hunden. Så kanske ni förstår vilken typ av nivå på alla fel hon hittade.

När vår gemensamma vän träffade mitt ex hade hon mer eller mindre skrikit att jag ljög om saker. Att inget var sant. Att kollegan hade partner. Allt jag sa var; ?Låt det gå en tid. Snart sitter ni på parmiddagar.? Det tog fem veckor exakt. Sen hörde vår vän av sig och sa att hon trodde på mig för nu hade det kommit fram att de börjat träffas. Jag sa inte så mycket mer.

Sen har hon försökt med saker vid försäljning, bouppdelning etc som jag inte ens orkar skriva om. Men som jag skrev i första inlägget så valde jag att bara försvinna. Vår vän är den enda jag pratat med, som undrat. När det kom fram att de faktiskt träffades och att jag hade talat sanning så har jag inte hört ett ljud.

Nu bor de ihop dessutom. Hon har nära personer som blivit utsatt för otrohet och det var det värsta enligt henne under den tiden vi var ett par. Gällde visst inte henne...

Och med bekräftelsen menar jag att vår gemensamma vän är i princip den enda som vet vad som hänt. Kanske någon till i det gänget. Annars tror jag de lyckats få till det att jag var skit, det tog slut för det hade ju varit dåligt sååååå länge, lite senare började hon träffa denna människan och alla blir glada för henne. Och så snabbt sambos. Bekräftelsen i detta menar jag ?gräset är inte..? men tydligen i detta fallet. Låt säga det skulle skita sig och så sitter hon där. Det skulle på ett sätt för mig vara en bekräftelse i att hon gjorde fel (jag menar behandlingen och allt som hör till). Att hon kanske insåg något. Missunnsamhet vet jag inte om jag vill kalla det. Ska jag unna den som bedrog mig? Och den som smög i bakgrunden och visste om vårt förhållande och vårt samboskap? Det är väl ingen bra människa.

Och jag vill inte ha tillbaka henne. Men som någon skrev, upprättelse. Att det kom fram på något vis. Jag gjorde inget då och kommer inte göra något nu eller i framtiden. Jag tänkte att om jag är tyst så kan jag gå med rak rygg. Men jag känner tyvärr inte så. Och det tror jag att jag hade känt om folk hade vetat.

Ställ gärna frågor, jag svarar.

Och återigen är jag tacksam för alla svar. Även kritik från er som tycker att jag inte tillåter mig gå vidare osv. Och i text så missuppfattas mycket så jag gör mitt bästa.

Helt rätt...Men om vänner och bekanta har fått fel uppfattning om varför...eller inte har en aning om anledningen till att det tog slut... eller dragit helt felaktiga slutsatser om varför, där ts blivit boven. Kan till och med vara så att exet skyllt på ts. Då är det ganska skönt om dom får reda på sanningen från ts sida.

Sen kan dom göra vad dom vill med den.

Och självklart vill jag att det går åt skogen för dom. Inte på grund av något jag gör eller att folk får veta utan något som händer i deras förhållande. Men det är väl inte så konstigt. Ser hellre att hon träffar någon sen som inte har en historia som leder till mig. Jag kanske är ensam som tänker så. Ibland önskar jag att det är dom resten av livet (vilket säkerligen kommer ske), de kan gott ha varandra eftersom det är låga personer båda två. Men hämnd.. jag har ju varit tyst. Och kommer vara tyst. Träffar jag någon som undrar så säger jag sanningen men det lär ju heller inte ske. Så det är enorm frustration på många olika vis. Hoppas ni förstår. Kanske har någon varit med om detta och tagit lärdom, någon kanske har fått allt detta? Inputs är bra.

Tackar så hemskt mycket för ALLA svar. Även de svar som jag givetvis inte vill läsa men innerst inne förstår. Jag behöver det också. För att göra en låååååång historia kort. Vi hade precis blivit sambos och pratade om att bilda familj. Plötsligt hände något och då menar jag verkligen plötsligt. Några månader som sambos då vi båda varit lyckliga och uttryckt detta. Jag märker saker och ställer frågor. Får ta emot mycket skit men separera... åh nej hon trivdes med mig hette det. I denna stund hade hon förberett alla vänner på att det var skitdåligt mellan oss. Inget jag visste. Och detta har jag reflekterat mycket över. Det var liksom inget som hade hänt eller gick utför. Vi hade ju nyss diskuterat barn. På frågan från henne! Det gick inte längre att känna igen människan. Till slut kom jag på henne. Då sa hon inte ett ljud. Körde på versionen till vänner om just att det var så dåligt. En (endast en) gemensam bekant frågade mig vad som egentligen hade hänt och först då berättade jag allt. Kunde inte vara möjligt sa hon. Det hade ju varit så dåligt mellan oss. Varpå jag sa; ?Har det?! Det visste jag inte. Vi var ju nykära och glada över nästa steg.? Detta förstod hon också och berättade att det kom som en överraskning för dom också. Att helt plötsligt var precis allt dåligt. Alla fel som gick att hitta hos mig kom fram. Och det var i klass som att jag inte hade hunnit påbörja maten när jag var hemma först av oss och hon kommit hem medan jag direkt gick ut för att rasta hunden. Så kanske ni förstår vilken typ av nivå på alla fel hon hittade.

När vår gemensamma vän träffade mitt ex hade hon mer eller mindre skrikit att jag ljög om saker. Att inget var sant. Att kollegan hade partner. Allt jag sa var; ?Låt det gå en tid. Snart sitter ni på parmiddagar.? Det tog fem veckor exakt. Sen hörde vår vän av sig och sa att hon trodde på mig för nu hade det kommit fram att de börjat träffas. Jag sa inte så mycket mer.

Sen har hon försökt med saker vid försäljning, bouppdelning etc som jag inte ens orkar skriva om. Men som jag skrev i första inlägget så valde jag att bara försvinna. Vår vän är den enda jag pratat med, som undrat. När det kom fram att de faktiskt träffades och att jag hade talat sanning så har jag inte hört ett ljud.

Nu bor de ihop dessutom. Hon har nära personer som blivit utsatt för otrohet och det var det värsta enligt henne under den tiden vi var ett par. Gällde visst inte henne...

Och med bekräftelsen menar jag att vår gemensamma vän är i princip den enda som vet vad som hänt. Kanske någon till i det gänget. Annars tror jag de lyckats få till det att jag var skit, det tog slut för det hade ju varit dåligt sååååå länge, lite senare började hon träffa denna människan och alla blir glada för henne. Och så snabbt sambos. Bekräftelsen i detta menar jag ?gräset är inte..? men tydligen i detta fallet. Låt säga det skulle skita sig och så sitter hon där. Det skulle på ett sätt för mig vara en bekräftelse i att hon gjorde fel (jag menar behandlingen och allt som hör till). Att hon kanske insåg något. Missunnsamhet vet jag inte om jag vill kalla det. Ska jag unna den som bedrog mig? Och den som smög i bakgrunden och visste om vårt förhållande och vårt samboskap? Det är väl ingen bra människa.

Och jag vill inte ha tillbaka henne. Men som någon skrev, upprättelse. Att det kom fram på något vis. Jag gjorde inget då och kommer inte göra något nu eller i framtiden. Jag tänkte att om jag är tyst så kan jag gå med rak rygg. Men jag känner tyvärr inte så. Och det tror jag att jag hade känt om folk hade vetat.

Ställ gärna frågor, jag svarar.

Och återigen är jag tacksam för alla svar. Även kritik från er som tycker att jag inte tillåter mig gå vidare osv. Och i text så missuppfattas mycket så jag gör mitt bästa.

Tackar så hemskt mycket för ALLA svar. Även de svar som jag givetvis inte vill läsa men innerst inne förstår. Jag behöver det också. För att göra en låååååång historia kort. Vi hade precis blivit sambos och pratade om att bilda familj. Plötsligt hände något och då menar jag verkligen plötsligt. Några månader som sambos då vi båda varit lyckliga och uttryckt detta. Jag märker saker och ställer frågor. Får ta emot mycket skit men separera... åh nej hon trivdes med mig hette det. I denna stund hade hon förberett alla vänner på att det var skitdåligt mellan oss. Inget jag visste. Och detta har jag reflekterat mycket över. Det var liksom inget som hade hänt eller gick utför. Vi hade ju nyss diskuterat barn. På frågan från henne! Det gick inte längre att känna igen människan. Till slut kom jag på henne. Då sa hon inte ett ljud. Körde på versionen till vänner om just att det var så dåligt. En (endast en) gemensam bekant frågade mig vad som egentligen hade hänt och först då berättade jag allt. Kunde inte vara möjligt sa hon. Det hade ju varit så dåligt mellan oss. Varpå jag sa; ?Har det?! Det visste jag inte. Vi var ju nykära och glada över nästa steg.? Detta förstod hon också och berättade att det kom som en överraskning för dom också. Att helt plötsligt var precis allt dåligt. Alla fel som gick att hitta hos mig kom fram. Och det var i klass som att jag inte hade hunnit påbörja maten när jag var hemma först av oss och hon kommit hem medan jag direkt gick ut för att rasta hunden. Så kanske ni förstår vilken typ av nivå på alla fel hon hittade.

När vår gemensamma vän träffade mitt ex hade hon mer eller mindre skrikit att jag ljög om saker. Att inget var sant. Att kollegan hade partner. Allt jag sa var; ?Låt det gå en tid. Snart sitter ni på parmiddagar.? Det tog fem veckor exakt. Sen hörde vår vän av sig och sa att hon trodde på mig för nu hade det kommit fram att de börjat träffas. Jag sa inte så mycket mer.

Sen har hon försökt med saker vid försäljning, bouppdelning etc som jag inte ens orkar skriva om. Men som jag skrev i första inlägget så valde jag att bara försvinna. Vår vän är den enda jag pratat med, som undrat. När det kom fram att de faktiskt träffades och att jag hade talat sanning så har jag inte hört ett ljud.

Nu bor de ihop dessutom. Hon har nära personer som blivit utsatt för otrohet och det var det värsta enligt henne under den tiden vi var ett par. Gällde visst inte henne...

Och med bekräftelsen menar jag att vår gemensamma vän är i princip den enda som vet vad som hänt. Kanske någon till i det gänget. Annars tror jag de lyckats få till det att jag var skit, det tog slut för det hade ju varit dåligt sååååå länge, lite senare började hon träffa denna människan och alla blir glada för henne. Och så snabbt sambos. Bekräftelsen i detta menar jag ?gräset är inte..? men tydligen i detta fallet. Låt säga det skulle skita sig och så sitter hon där. Det skulle på ett sätt för mig vara en bekräftelse i att hon gjorde fel (jag menar behandlingen och allt som hör till). Att hon kanske insåg något. Missunnsamhet vet jag inte om jag vill kalla det. Ska jag unna den som bedrog mig? Och den som smög i bakgrunden och visste om vårt förhållande och vårt samboskap? Det är väl ingen bra människa.

Och jag vill inte ha tillbaka henne. Men som någon skrev, upprättelse. Att det kom fram på något vis. Jag gjorde inget då och kommer inte göra något nu eller i framtiden. Jag tänkte att om jag är tyst så kan jag gå med rak rygg. Men jag känner tyvärr inte så. Och det tror jag att jag hade känt om folk hade vetat.

Ställ gärna frågor, jag svarar.

Och återigen är jag tacksam för alla svar. Även kritik från er som tycker att jag inte tillåter mig gå vidare osv. Och i text så missuppfattas mycket så jag gör mitt bästa.