Är gifta kollegan intresserad?

Tack för svar. Har övervägt att gå med på parterapi, för att få ett avslut på förhållandet på ett ?snyggt? sätt. Och på hans villkor...

Vill bara att det här ska vara över snart så att jag kan gå vidare. Drömmer om ensamhet... frihet... och att få fantisera om kollegan utan att få skuldkänslor...

För den som är intresserad av en liten uppdatering kommer en här... Behöver skriva av mig och hoppas på konstruktiva kommentarer för att veta hur jag ska ta mig vidare...

Min man började efter samtal med professionell äktenskaps rådgivare att göra flera förändringar och tog på sig skulden för mycket av det som blivit fel i vår relation. Det tog ett par veckor för mig att förlåta honom o ge honom en ny chans. När jag såg att hans ord blev handling och förändringen faktiskt var på riktigt kom känslorna tillbaka. Jag och min man fick en god relation igen och jag började nämna honom alltmer på jobbet för att kollegan skulle förstå att mitt outtalade intresse inte längre fanns kvar. Jag tvingade känslorna för kollegan att svalna och jag insåg hur fel jag tänkt som velat ha ngt med den gifta kollegan att göra. Trots den attraktion jag kände låtsades jag inte om den och slutade komma tidigt och stanna sent för att undvika spendera tid med honom. Han fattade nog vinkeln för även han började komma senare till jobbet. Men han undvek inte mig som jag försökte undvika honom.

Nu till mitt problem... Något hände för drygt en vecka sedan. Känslorna för kollegan verkar ha kommit tillbaka. Vi åkte på konferens med jobbet och jag bestämde mig för att inte sova över (för att undvika eventuella oangelägenheter med kollegan). Men sista dagen på konferensen spenderade vi lite tid tillsammans. Vet inte om det var med flit men vi råkade hamna bredvid varandra på lunchen och när vi ätit klart sökte han min blick o frågade om vi skulle gå o fika ute på gården. Han uttryckte att han haft det väldigt trevligt (syftade på vår pratstund) och berättade att han skulle spendera flera veckor ensam med barnen. Jag frågade inte varför... Men vill tolka det som en inbjudan till något...

När vi skulle ta farväl stod han där en bit ifrån mig. Lite stelt och lite osäkert tittade vi på varandra och önskade varann en härlig sommar och lycka till med allt (jag försökte verkligen hålla minen och verka ointresserad som jag gjort de senaste veckorna). Men när vi tog ett steg närmare varandra för att ge en avskedskram exploderade alla mina känslor. Kramen var ju perfekt! Den var inte osäker. Den var ordentlig, hård nästan. Alla andras kramar var halvdana, påtvingade. Men hans kram var genuin, äkta. Den skrek: ?stanna med mig för alltid?.

Nu har semestern börjat och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vill skriva till honom, ringa honom. Veta vad han känner, om jag bara inbillar mig eller om han känner likadant. Men samtidigt frågar jag mig vad det isåfall ska leda till.

Vill ha honom... men älskar min man... känner mig hemsk mot min man. Kan inte berätta om de här känslorna för honom.

Vad ska jag ta mig till???

Puff*

Tack för rådet. Tror dock det blir svårt att följa...

Behöver hjälp att bestämma mig. Ska jag höra av mig eller inte? Vi kommer inte ses på flera veckor.

Tack för svar. Det känns verkligen hemskt att jag som gift kvinna har dessa starka känslor för någon annan. Och att jag inte kan kontrollera känslorna. Men det som nog är värst är att inte veta vad kollegan känner. Skulle det vara besvarat skulle det vara lättare att fatta ett beslut förmodligen.

Kanske... vet inte... är så förvirrad just nu. Men då skulle vi (ja o kollegan) iaf kunna prata om det och inte behöva gå runt i ovisshet.

Känner mig så olycklig just nu. Tänk att vi inte kommer ses på hela sommaren. Hur ska jag stå ut? Borde jag skriva något, höra av mig? Hatar att gå runt med den här känslan. Jag ser till och med olycklig ut, har svårt att ens låtsas vara glad. Vad ska jag göra?

Såklart är ansvaret mitt oavsett vad jag beslutar mig för att göra. Men att inte kunna prata med någon om det här gör att man desperat skriver i ett forum. Det är fruktansvärt jobbigt att bära alla dessa känslor och inte kunna berätta om dem för någon.

Jag bestämde mig iaf för att skriva och tacka för den här tiden. Skrev att jag uppskattat hans sällskap på jobbet och fick till svar att det såklart var ömsesidigt. Jag skrev nåt i stil med att allt det roliga har ett slut på vilket han svarade att det inte alls måste vara slut på det roliga utan bara tar en paus över sommaren... Vi önskade varann en trevlig sommar och sen inget mer. Allt väldigt diplomatiskt skrivet, utan några tydliga signaler från någon vill jag tro. Så jag vet inte om det hjälpte att skriva t honom egentligen. Det hjälpte väl lite grann att höra att han liksom jag uppskattat tiden tsm på jobbet. Men nu då? Nu blir det ändå att vänta tills efter sommaren för att ses. Och de här första dagarna på semestern när jag är ensam hemma blir så långdragna och tråkiga när jag egentligen bara vill vara på jobbet med kollegan.