Är gifta kollegan intresserad?

Ja och det har du sagt i snart ett år, men sen börjar du återigen argumentera för att din kollega bara är en "kompis". Du ljuger för sig själv konstant och därför kommer du heller ingen vart.

Rationalisering känns skönt, det är hela syftet med den, att döva samvetet, Men nackdelen den har är att man då heller inte tar tag i problemen på riktigt eller lär sig något av sina misstag.

Kvinnor och män är inte likadana! Väldigt många män flirtar lite om dom kan, väldigt många kvinnor tolkar vad som helst som förälskelse. Jag har en tjejkompis som jämt tror att någon är kär i henne men sanningen är att hon blir utnyttjad av man efter man. Han är först på (och REJÄLT på med blommor och hela köret), efter att dom har haft sex slutar han visa intresse eller är borta långa perioder men hör av sig ibland efter 2 månader.

För kvinnor spelar allt mycket större roll, du skulle inte hålla på såhär med massa andra män på kontoret bara för att dom var öppna för det, eller hur? Men det skulle han. Tro mig.

Kan tillägga att jag själv legat med henne och att hon antagligen tror att jag är hopplöst förälskad i henne som hon tror om alla andra.

Jag är dock inte som din kompis som tror att alla som pratar med mig är kära i mig ;). Jag skrev ju det också - jag tror INTE att han är kär i mig eller menar något seriöst - det har ju inte jag gjort heller. Frågan för mig (när det var aktuellt / när jag inte hade bestämt mig var jag stod) var om han var ville ligga eller inte. Inte gifta sig och leka lyckliga familjen.

Kul att tråden engagerar...

Min uppfattning av kollegan är att han liksom jag är olyckligt gift. Detta grundar jag på att han aldrig nämner sin fru utan pratar om att han ska hem till barnen, att det blir en ensam kväll med barnen osv. Efter lite efterforskningar har jag förstått att hon har ett ganska upptaget liv och inte är hemma ofta. Han liksom jag kommer oftast först och går sist från kontoret. Jag tror att någon som verkligen trivs i sitt förhållande inte jobbar över i onödan. Hans fru har vid några tillfällen ringt honom på jobbet men han har då låtit väldigt kall och ointresserad av samtalet. När någon nämnde att på alla hjärtans dag måste han minsann dra till med något svarade han nästan argt att: ?det måste jag inte alls?, la armarna i kors och såg irriterad ut. Jag har märkt att han inte ställer frågor till de andra som sitter i närheten på samma sätt som han gör till mig. Han har nog kommit på sig själv att han pratar ?för mycket? för han säger ofta ?förlåt jag ska inte störa dig mer, jag ska låta dig jobba?... Han känns inte som en flirtis. Jag får ofta kommentarer om mitt arbete, att jag är duktig och har ordning o reda omkring mig. Det är inga flirtiga kommentarer egentligen. Men jag ser att han blir extra glad när han skojar eller pratar med mig, tittar ner i bordet, har händerna i fickorna, rodnar lite lätt (ibland) och ler sådär så man smälter.

Å andra sidan har jag min man som jag rakt ut talat om att jag inte vill leva med längre. Han är förtvivlad såklart och jag tycker ju synd om honom. Men jag har sagt att jag inte har några känslor kvar pga allt han gjort o att han kan försöka förändras bäst han vill men jag tror nog det är försent. Han har tagit sig i kragen och jag ser att han kämpar men jag vill inte längre. Det känns verkligen som att det är försent. Och jag kan inte vara gift med honom för barnets skull...

Vill dock påpeka att jag inte skiljer mig från min man pga kollegan. Känslorna började försvinna redan innan jag fick det här jobbet. Tanken om en lycklig framtid med kollegan finns ju men jag skulle aldrig inleda något om han inte var i en liknande situation som jag: alltså olyckligt gift. Och risken finns ju att allt detta är inbillning och vilseledande känslor, det är jag medveten om.