Tack Ohoj för dina svar. Vill verkligen tro dig men dock känner jag mig inte övertygad. Sen kan jag inte undvika att bli besviken över det som Felix skriver att kollegan förmodligen bara är intresserad av att ligga. Känns lågt. Jag varken klär eller beter mig promiskuöst för att uppfattas som någon som är ute efter att ligga.

Uppdatering. Imorse grät min man av förtvivlan att förlora mig. Han hade drömt något hemskt (att jag varit otrogen) och hittat en sms konversation med en (homosexuell) kollega. Inget speciellt egentligen men han blev nojig över det. Han grät som ett barn. Jag sa vad som stört mig under de här åren och ändringar han aldrig gjort och hur jag känner för den ekonomiska situationen han försatt oss i. Han frågade om jag hatade honom så mycket att jag inte ens ville prata med honom och mitt svar kom naturligt: ja, så mycket. Han hotade med att dra på vilket jag svarade: gör det. Han började böna och be, och det fick mig att känna ännu mindre lust att prata med honom. Bad honom sluta och gick därifrån. Han har under dagen informerat mig om ändringar han gjort för att förbättra sitt liv och situationen. Vet inte hur jag ska säga att det är försent. Har bara sagt att jag vill se det han lovat uppfyllas.

På jobbet var det som vanligt. Pratat om vardagliga saker med enligt mig djup ögonkontakt. När vi skulle skiljas åt fick jag den där blicken som jag tolkar som ?jag-är-hopplöst-kär-i-dig-blicken?, lite röd om kinderna och som om han skulle vilja säga något men inte gör det. Förmodligen ger jag samma blick, kunde inte undvika rodna idag mot slutet av dagen och känna extra mycket. Helgen blir plågsam när man inte vill annat än se honom igen...

Hur kan man få såhär starka känslor för någon så fort och så plötsligt? Är så rädd att känslorna inte är besvarade. Och är dem det är jag också rädd för vad konsekvenserna blir av det. Känner mig hopplöst, plågsamt och löjligt kär.

Svar till cim

På vilket sätt är det förnedrande tycker du?

Är så kär att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Blir galen. Kan det inte vara måndag nu så vi får ses igen...

Nästa vecka ses vi bara någon enstaka dag på jobbet. Ska jag berätta vad jag känner? Eller borde jag bara låta det vara? Velar fram o tillbaka. Vet inte vad som är bäst.

Jag är kvinna. Man kan bli iskall mot någon som svikit en gång på gång tills man inte längre känner något för människan. Talar av erfarenhet. Min man har förstått att jag menar allvar och själv föreslagit att han kan sova i ett annat rum ?tills jag ändrar mig?. Jag är inte för otrohet. Men något har hänt i mitt känsloliv sen mannen drog ner oss i kronofogden och nästan såg till att få oss vräkta. Det är svårt att respektera och älska någon som gått så långt att inte ens vilja jobba för att ?det är inte hans grej?. Det rättfärdigar inte mitt beteende men kanske ger mer förståelse... Skillmässopapprerna fylls i på måndag. Och det bottnar sig inte i min (eventuellt obesvarade) förälskelse i kollegan utan i vad jag precis skrivit.

Jag tror inte hans familj skulle bli påverkad av att jag berättar hur jag känner för honom. Han har visat ganska uppenbara känslor och jag vill få bekräftat om det är inbillning eller på riktigt. Jag skulle aldrig ?sno? någons man. Men att gå runt och inte veta är extremt påfrestande... Vill bara ha ett svar.

Flera pinsamma situationer idag. Har försökt undvika honom men han vill ju prata med mig hela tiden... Att vi sitter mittemot hjälper ju inte heller. Har inte vågat säga något ännu.

Nu var det faktiskt så att jag lyckades skaffa mig ett bättre jobb pga makens oansvariga beteende och råkade där träffa denna kollega som jag blivit förälskad i. Vilket är ganska surt för min man som inte ville ta vilka jobb som helst... Tänk om han hade tagit vilket jobb som helst. Då hade jag fortsatt på samma arbetsplats som tidigare (utan kollegan) och det hade förmodligen inte varit tal om skilsmässa. Men eftersom han vägrade jobba fick jag bära lasten själv och det har lett till där vi står nu.