NPF är den värsta psykiatriska åkomman man kan ha - varför ska alla försköna det?

Jag håller helt med dig. Autism (som numera asperger räknas in i) kan vara ännu värre. Vissa har inget språk, måste ha blöja som vuxna och passas dygnet runt.

Och andra sidan får dom en anpassad miljö om än det är tragiskt. För en aspergare som har allt - normal intelligens, kompetens och ambitioner men som i de flesta lägen faller på just det sociala. Det måste kännas som att drunkna när man ser på alla andra ovanför ytan. En sån viktig pusselbit som fattas.

Nej jag tror inte att folk fattar. Eller de vågar inte för det är ett hårt liv de ser framför sig själva eller sina barn med denna diagnos. De håller fast vid ett litet hopp, fast det kanske inte är rättvist eller konstruktivt. 

"NPF är den värsta psykiatriska åkomman man kan ha - varför ska alla försköna det?"

Jag håller inte med dig. Jag känner personer med sådana diagnoser som klarat sig väldigt bra och jag känner en person som lider av vanföreställningssyndrom. Den psykiska åkomman är 1000 gånger värre. Hon klarar inte av att leva ett normalt liv, är otroligt olycklig och kommer med all sannolikhet inte leva ett normallångt liv..

Klart ADHD och liknande kan vara jobbigt att leva med men att säga att det i princip är det värsta som kan hända en är helt enkelt inte sant. Man ska inte försköna något, men man ska inte heller göra det till något värre än det är.

En av de värsta kränkningarna måste ju vara från vården och samhället, att de inte riktigt ser och förstår problematiken. "hehe aa du är nog lite annorlunda, men sen när är det fel? du är ju sjukt begåvad och duktig, skulle tipsa dig om att ställa lita alarm i telefon och skaffa en kalender". Är dom så pantade? Ser dom inte lidandet och problematiken?

Jag säger inte att psykiska sjukdomar är enkla att leva med, tror tvärtom.

Det intressanta är att många känner privata exempel på människor som till synes klarar sig bra och därefter drar slutsatser om hur NPF är utan att själv ha en blekaste aning. Det är en diagnos man föds med och dör med, inget bot finns och livet påverkas genomgripande.

Kan tänka mig att stigmatisering är det största problemet som hindrar din bekanta - kan lova dig att de flesta med adhd och asperger upplever det genom hela livet + 100 andra problem.

Jag håller inte med dig, Jag vet tex en person med schizofreni -DET är hundra gånger mer skrämmande och svårt än tex asperger. Jag har egna barn med autism och ok, de har inte den grava sorten så att de inte kan prata osv, det är säkert otroligt jobbigt, men din rubrik provocerar då den generaliserar så totalt. 

Försök läsa mina exempel på asperger och adhd och föreställ dig om det är ett liv roligt att leva? Nej det måste kännas helt fruktansvärt. Eller vill du leva hela ditt liv utan vänner, jobb och partner och bli otrevligt bemött i dina mänskliga kontakter?

Att folk ska ha svårt att se hur livet påverkas socialt och psykiskt av en NPF diagnos. Schizofreni är inget man har hela livet, man kan alltså bli frisk. Det slår inte lika hårt på det sociala så länge man inte är akut psykotiskt, med det inte sagt det är lätt att leva med. Inte för den delen sagt att ALLA med NPF lider, men många gör det vilket samhället inte verkar fatta och ta på allvar.

Jag har asperger. Jag har aldrig haft några riktiga vänner, jag var sistahandsvalet om ingen annan kunde leka, eller hänga. Jag hade inga betyg nästan från grundskolan för jag hade tråkigt på lektionerna och skolkade mycket. På lektionerna var jag ofta extralärare och prylmedhavare. Japp, jag har sudd, pennvässare, extra pennor, linjal, hålslagare, häftapparat, om du behöver. Ingen fara, du får låna. Jag var på skolan eftersom det var min fristad från hemmet och en gravt alkoholiserad förälder men jag var helst i fritidslokalerna och målade, spelade schack och biljard och pratade med fritidsledarna. Jag kom genom ett mindre mirakel in på Barn och Fritid på gymnasiet vilket var ett program jag inte ens ville gå. Gick ut därifrån med toppbetyg pga ett gäng fantastiska lärare, men inte en enda kompis, studentfirandet i egna klassen var jag inte ens inbjuden till. De jag gått i grundskolan med hade jag ingen alls kontakt med efter 9an förutom en eftermiddag i 1an på gymnasiet när jag sökte upp dem för att dela med mig av fotografier från klassresan i 9an. Jag var och är fotointresserad och hade tagit över 600 bilder, på den tiden alldeles före digitalkamerorna kom, så det var inte dirket gratis heller. 

Efter skolan var jag hos arbetsförmedlingen i ca 2 år. Jag fick flera praktikperioder på olika håll. Den som fungerade bäst var på en förskola där jag var väldigt omtyckt socialt av framför allt barnen men även de vuxna, men var en usel medarbetare egentligen. Svårt att komma i tid, svårt att veta om något behövde göras som inte rörde barnen direkt, svårt att ta på mig kontakt med föräldrar. Hälsade förstås på föräldrarna vid lämning och hämtning om jag var i hallen eller i närheten när vi var ute men jag pratade inte direkt med dem. Jag var ändå så omtyckt att de förlängde min praktik där från 3 månader till 5. Andra praktikplatser har alltså fungerat sämre.

Sedan fick jag aktivitetsersättning. Under den tiden har det varit omgångar med daglig verksamhet, praktiker, studier, personliga händelser och massor, massor, massor med stress som förstört mig. Värst har osäkerheten med försäkringskassan och ekonomin varit. Jag hade perioder under de 8 åren där jag övervägde självmord många gånger. Jag gav bort alla mina vassa köksknivar för att jag inte skulle skära mig. Jag har stått och väntat på pendeltåget. Jag har stått på en stol på balkongen. Jag har varit på psykakuten också. Eftersom jag har asperger blev jag hänvisad till habiliteringen istället.

Nu har jag sjukersättning. På ett sätt är jag lättat. Jag har en pytteliten ekonomi men den är i alla fall säkrad, jag behöver inte bekymra mig för mycket om den. En stress som är lättare men inte försvunnen. Å andra sidan betyder det också att jag är avskriven. Jag kommer aldrig klara ett vanligt jobb, det är noga utrett. Jag kommer aldrig vara samhället till gagn och jag kommer aldrig höra till ett större sammanhang. Det krossar mig. Men jag har ju asperger så jag har ju inga känslor.

Hej, jag är själv NPF:are och tycker det där var riktigt bra skrivit, håller verkligen med!!