Kan vi prata känslor medan vi genomgår IVF? Någon?
Hej!
Jag (31 år) och min man går genom IVF eller snarare ICSI eftersom vi fått reda på att det behövs mikroinjektioner för befruktning. Vi har gått igenom 1 IVF-försök och ska snart börja med vårt 2a.
Jag skulle vilja skapa den här tråden för att bara ventilera känslor och inte massa medicinska fakta. Självklart får man berätta när man börja långa eller korta protokollet eller när man börjar analysera symtom men jag ser helst att vi inte börjar grotta ner oss i det.
Kan vi inte prata om hur man ska hantera vänner som inte vill förstå hur det känns att gå igenom detta? Eller hur sorgen biter sig tag och man knappt känner sig glad för någonting i livet? Eller hur man ska hantera när alla andra blir gravida? Eller hur man ska svara när folk frågar "är inte ni sugna på barn"?
Jag känner mig så ensam. Är så arg och irriterad hela tiden och jag tror min man får ta så mycket skit av mig för att jag är så ledsen hela tiden.
Livet är så orättvist kan jag tycka, det är många som får barn som inte ens ville ha det, folk som missbrukar, skiter i sina barn osv. Men vi som skulle behandla ett barn bra och har tiden och möjligheten att ge ett barn ett lyckligt liv i våra ögon, kan inte få barn naturligt. Så orättvist!
Sen pratar alla som jag hört prata om ivf så nedlåtande och negativt om det, så jag vill inte berätta för någon vad vi går igenom. Som om det är fel på föräldrar osv som går igenom ivf....
Nu har jag inte så många vänner ännu som har barn, men när man hör folk i närheten som ska ha barn kan jag inte bli glad. Än om man hade velat men den känslan man får är hemsk. Varför ska det aldrig bli vår tur... :-'(
Jag hoppas pluset kommer någon dag för alla som går igenom denna resa, vi förtjänar det, till och med mer än vissa andra. För vi har kämpat för det, med blod, svett och tårar. Bokstavligt!