Väntar fel kön, krossat förhållande

På sätt och vis förstår jag känslorna din fru har. Såklart helt irrationella och mycket problematiska för er alla.

Innan min graviditet hade jag ingen önskan om att få något speciellt kön men när jag väntade min son så blev vi först informerade om att vi skulle få en dotter, vilket visade sig vid ett senare ultraljud vara fel. Jag inbillade mig att jag som kvinna skulle ha mycket lättare att förstå en tjej och blev rädd för att jag inte skulle kunna känna några starka band till en pojke, helt enkelt för att jag inte skulle förstå honom. Jag byggde upp en rädsla för att jag inte skulle känna något för honom, att han skulle beröra mig lika lite som vilken random liten kille som helst på lekplatsen. Det är ju en helt absurd tanke, för man hyser såklart inga djupa känslor för barn man inte känner, men jag hade inga referenser till pojkar i familjen/släkten som stod mig nära och jag ömmade för.

Det blev, där och då, svårt för mig att föreställa mig att jag såklart skulle älska en son på exakt samma sätt som en dotter.

Sen blev det, tack och lov, inte i närmevärde så stor hang up för mig som för din fru. Utan det klingade av och försvann helt när han föddes och det blev klart att ett litet barn är ett litet barn och kön är bara en sida som så många andra. Jag älskar min lilla kille så galet mycket att jag inte ens kan förstå att det är mig jag skriver om. Jag känner fortfarande idag stor skam inför hur jag kände under graviditeten och det är på många sätt inte alls typiskt mig att reagera så här. Jag är en öppensinnig person som har många nära manliga vänner och ser normalt inte någon som helst skillnad på vänskapsrelationer med personer av olika kön. Så hur det här blev en hang up kan jag inte förklara på annat sätt än någon slags odefinierad rädsla för att inte älska barnet när det väl kommer.

Det som känns extra problematiskt i din frus fall är ju att ni har en dotter sedan tidigare och hon har ju således förhoppningsvis ändå fått erfara hur stark kärleken till ett barn kan vara. Och kanske handlar det här om någonslags förskjutning av den ändå välkända rädslan som många föräldrar har för att inte kunna älska barn numer två lika mycket som barn nummer ett?