• Anonym (oroli­gpappa­)
    Äldre 27 Feb 14:58
    11942 visningar
    309 svar
    -1
    309
    11942

    Väntar fel kön, krossat förhållande

    Vi är en  normal familj som har ett barn och väntar vårt andra barn. 


    Problemen började när vi tog reda på kön på andra barnet (nipt). Det fanns starka  önskemål/drömmar från min fru om att även nummer två skulle bli en tjej. 


    Nu verkar det inte bli så utan en lite pojke kommer komma.

    Detta mottogs med en stor besvikelse hos min fru, så pass att hon ville göra abort. Detta hade varit ett alternativ då det var ganska tidigt i graviditeten men jag var inte alls beredd på att min fru skulle påverkas så av detta och under flera veckor diskuterade vi det fram o tillbaka. För mig spelar kön inte någon roll. Huvudsaken att det är ett friskt barn. Men för min fru däremot fanns aldrig det alternativet. Nu ser hon bara två alternativ. Antingen skiljer vi oss eller adopterar vi bort barnet.

    Abort som alternativ föll till slut bort då en sen abort verkade ganska tuff.  Men nu går hon och är så ångerfull och planerar skilsmässa eller hotar med att adoptera bort barnet.
    Hon kan inte se sig som en pojkmamma och säger att hon aldrig kommer klara av att ha en pojke i familjen, att hon hellre är ensam än går och är avundsjuk på andra som fått två tjejer. 


     


    Hels situationen är helt absurd och jag är bokstavligt talad chockad. Hon vill alltså  förstöra familjen.  Låta dottern (och den kommande pojken) växa upp med skilda föräldrar eller adoptera bort barnet  för att det inte motsvarar hennes dröm. 
    Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 
    Jag är orolig för vår dotter, för vad som kommer att hända. Jag är orolig att min fru mår så pass dåligt psykiskt att hennes förmåga att ta beslut är begränsad. Det känns inte som en normal tanke att ta när vi lever i ett bra förhållande (tills nu då) och har en fin dotter redan. 

    Själv mår jag härefter. Känner mig både dum, ledsen och bedragen. 
    Hade vi diskuterat det helt innan kunde man ju faktiskt på allvar hitta en väg att garantera kön vi a ivf ( till en rätt häftig prispeng)  
    Dum att jag inte har sett detta innan eller att vi inte pratat igenom till 100% samtidigt som jag är sjukt rädd för hur det kommer gå. Vad händer om hon går igenom hela graviditeten och sen vill skiljas och jag blir ensam med pojken med skilsmässa och allt vad det innebär med en nyfödd.  Vad har hänt, kan min fru drabbats av en sådan depression eller chock att hon kan göra så här? Någon som har varit med om liknande?

  • Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande
  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 27 Feb 15:07
    #3

    Ledsen att göra dig besviken. Det är den bittra sanningen och det är svårt nog att försöka dela med mig av denna historia. Förstår att det låter otroligt.

  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 27 Feb 15:28
    #9
    +1

    Jag har kontaktat hennes familj och har privat tagit kontakt med psykolog men hon kan fort inte se sig i den situationen. och nån hjälp vill hon inte ha då det bara kommer leda till att de kommer övertyga henne till att behålla det. 

    Ja som ni säger så ifrågasätter jag hela vårat förhållande och henens sätt att se på killar. Sådana här drag har jag aldrig sett någonsin tidigare och vi fick ju faktiskt en dotter först.  Kan ju verkligen förstå att kvinnor kan ha drömmar och önskemål men aldrig någonsin hört det gå så långt. 

  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 27 Feb 15:41
    #13

    tack för din kommentar @Little­Sunshi­ne84 . Nej tror inte hon är dum i huvudet. Det här är något mkt allvarligare än så. 

    Jo visst sätter jag hårt mot hårt här. Det är inte så att jag är mesig med det. Det enda jag inte känner att jag klarat av att göra är att tvinga henne till samtalsstöd. Men för familjens och barnens bästa ser jag snart inga andra alternativ. 

  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 27 Feb 15:44
    #15
    +1

    De som jag pratat med typ psykolog mm säger samma sak att kärleken till barnet i 90 % av fallen kommer komma vid födseln. Men hur skadad kommer man inte vara tills dess. Känner inte att ja kan gå och vänta på det tills dess och hoppas på det bästa utan det här vill jag ta tag i genast. 

  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 27 Feb 15:50
    #17
    @sextio­talist Puhh puhh andas. tack för det. Mm hot funkar inte under dessa omständigheter. Därför söker jag efter support och stöd här med för att få tips på hur jag ska gå till väga.  Jag har förklarat att jag ser positivt på det och att hon inte behöver vara rädd för det. jag e ju kille och skulle hon tveka på hur man ska ta hand om en kille så kan ju säkert jag bidra med både det ena o andra. 

    Hur får man någon som inte vill ha hjälp till ett samtal. Har kollat lite med bvc och dom kan ju inte göra så mkt om dom inte når fram till henne. Säger hon inget självmant så kommer  det ju aldrig att ske något.
  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 27 Feb 16:44
    #23

    jag har aldrig upplevt henne såhär innan så jag är villig att lägga väldigt mkt energi på att hjälpa henne . men skulle det gå till sin spets och skilsmässa mm så ifrågasätter jag såklart hennes förmåga att vara mamma. Hur jobbig tanken än är så oroar jag mig över hennes mentala stabilitet. jag försöker ju inbilla mig att vi kommer lösa det här men då måste hon öppna upp sig lite mer så man vågar lite på att det förhoppningsvis släpper vid förlossningen. Lite orolig dock att depressionen blir ännu värre efteråt då det är det är vanligast då en förlossningsdepression  träder fram

  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 27 Feb 16:46
    #24

    Nej dottern hålls helt utanför det här. Hon är inte så gammal än men fattar mkt väl vad som är på gång. Som tur e håller vi henne utanför de värsta diskussionerna.  

  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 28 Feb 01:26
    #35
    cosinus skrev 2019-02-27 16:01:14 följande:

    Visste hon själv om hur viktigt det var med en flicka innan hon blev gravid och hade hon samma maniska önskan med nummer ett?

    Som förälder till 4 barn varav 2 av varje sort kan jag säga att min upplevelse inte är att det är någon större skillnad att vara förälder till barnen mer än deras individuella skillnader. Killarna hade som mindre, om man generaliserar, lite mer högljudda kompisar men i övrigt är det inget jag kan koppla till kön varken när det kommer till intressen eller personligheter.

    Nåväl, ingen logik i världen kommer bita på din fru nu så jag berättar ist hur det var för mig så kan du se om det finns något som känns igen.

    Med barn nummer ett önskade jag mig en pojke. Det var inte så att jag var rädd för en tjej men hade någon frågat och jag fått välja hade jag valt en pojke. Jag har alltid varit en pojkflicka, haft mest manliga vänner och intressen och jag kände helt klart att jag skulle ha lättare att identifiera mig med typiskt manliga intressen än tvärtom. Jag hade dock en magkänsla att det skulle vara en tjej och ut kom hon och var världens finaste.

    Så blev jag gravid med nummer två. Och nu hände något jag inte ens förstår själv. Det blev helt plötsligt superviktigt att det var en till tjej. Jag tror att det hela bottnade i att jag redan hade den perfekta ungen och inte för mitt liv begrep hur något skulle kunna mäta sig med henne så det var liksom bara att hoppas på en kopia och då gick det ju inte med en pojke. Så föddes då min första son och det kändes som en bortbyting. Sen hjälpte det väl inte till att han var förskräckligt mager, blev inlagd på neo och en massa annat strul men det var verkligen ingen rolig känsla. Det kändes som att jag borde fått ett annat barn och att någon snott min riktiga bebis.

    Det gick över ganska fort, han blev såklart världens finaste han också, i efterhand kan jag ångra att jag inte kollade könet och hann förbereda mig men jag trodde inte det kunde slå så slint :)

    Med de andra två kollade jag könet för att slippa överaskningar på BB, barn nummer tre blev en pojke och det kändes helt ok. Jag hade ingen tydlig preferens och barn nummer fyra en flicka. Där hoppades jag för dotterns skull på en tjej då hon hemskt gärna ville ha en syster ist för en tredje bror så på så sätt var det kul men för min del kändes det inte så noga.

    Jag är helt övertygad om att din fru behöver prata med någon och reda ut vad det är som gör att hon känner sån panik över en son, för jag tvivlar på att hon ens förstår det själv.


    tack för du delade med dig av dina erfarenheter. Det hjälper otroligt mkt att förstå hur man kan känna och hur jag ska hantera det. Känns som jag ändå fått den insikten att det över lag inte går så långt som min fru ritar upp men att man ändå har lite tankar åt det hållet hela vägen tills förlossningen. Jag hoppas att det släpper. Men ska fortsätta bearbeta henne med pepp och helst att hon får hjälp 
  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 28 Feb 01:31
    #36
    möjligt skrev 2019-02-27 21:55:14 följande:

    Jag betvivlar inte på något vis att din fru är sjuk eller(och) har en djup djup kris.

    Men här kommer jag med ett råd som är lite udda i sammanhanget, ge din fru en lösning. Tex säg att om hon känner likadant när pojken föds så kan du ta hand om honom helt och vill hon inte behöver hon aldrig ha honom igen.

    Jag tror att din fru fått en knäpp av något slag och hon behöver hjälp. Men just nu låter det som att hon är i panikläge. Just nu upplever hon detta som en katastrof och hon kan inte se någon väg ut. Även om det inte är objektivt sant så är det sant för henne just nu. Att hon behöver hjälp med tid och samtal att komma ur den vridna verkligheten hon hamnat i är det ingen tvekan om men det är ingenting hon kan ha förmågan att göra sålänge hon är i panikläge. Kanske kan du hjälpa henne ur det panikläget genom att ?hitta/acceptera? en lösning. Sen får du naturligtvis fortsätta att försöka hitta sätt att hjälpa.

    Med stor sannolikhet kommer hon att ha ändrat sig när förlossningen närmar sig men om hon mot förmodan inte skulle ändra sig alls så gissar jag att det ändå är lösningen du skulle välja så det blir inte heller en lögn.


    Det ligger något i det du säger. Att ge henne en punkt där hon kan landa i. Även om det inte är där jag vill hamna så förstår ja vad du menar. I värsta fall så kommer det ju bli så. Men så långt ska det inte gå. Jag är ändå positiv och tror på att det kommer vända men det kan nog mycket väl behövas professionell hjälp.
Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande