Väntar fel kön, krossat förhållande

Detta är bland det galnaste jag läst på länge!

Vad är det för fel på "vissa" kvinnor egentligen? Har sett fler trådar med kvinnor som absolut inte kan tänka sig få en pojke. Men jag tror aldrig jag hört män gapa om att de tänker lämna ifall det blir en flicka. 

När jag födde barn fick man inte veta kön i förväg, borde bli förbjudet att veta på förhand så slipper man dessa gnäll och besvikelser. Jag är så glad att jag aldrig fick veta, var så mycket mer spännande.

Vem föredrar inte att få en present som man inte redan vet innehållet i?

Det var många, både kvinnor och män, som blev besvikna när de fick reda på vilket kön de fick. Det finns många vittnesmål om, idag vuxna, där barn känt sig oönskade pga de har fötts med fel kön.

Okej. Låter ju helt befängt. Din mamma chansade alltså och hoppades att oddsen skulle vara på hennes sida? Jag förutsätter att du hade andra kloka vuxna runt dig som kunde fungera som vårdnadshavare?.....i annat fall tror jag inte du varit så storsint.

Okej. Låter ju helt befängt. Din mamma chansade alltså och hoppades att oddsen skulle vara på hennes sida? Jag förutsätter att du hade andra kloka vuxna runt dig som kunde fungera som vårdnadshavare?.....i annat fall tror jag inte du varit så storsint.

Nej, jag tror inte att hon visste hur hon skulle känna före det att det var ett faktum att jag var en flicka. Jag vet att hon hoppades på en pojke till, men hon trodde förmodligen att hon skulle kunna knyta an till en flicka ändå. Men det kunde hon inte, i alla fall inte medan det handlade om ett litet barn, det blev bättre när jag blev tonåring. 

Tack för dina råd. Ja det har inte blivit bättre. Inte sämre heller men någonstans är det inte hållbart att vänta ut det. Senast nämnde min fru att hon håller på att leta en lägenhet. Jag vet inte längre vad som är sanning eller inte. Jag tror inte hon kommer skada någon. Absolut inte sin dotter. Däremot skulle jag ju inte lita helt vad det gäller sonen då men känns inte som det gått så långt än. har inte sett något självskadebeteende än. 
Ser man det som en vanlig skilsmässa är det ju inget konstigt att hon vill flytta o skiljas mm om man nu ska gå isär men med tanke på hur allting är så känns det lite fel. Ja menar alla ni som kommenterat och hjälpt till att tänka visar ju på att det inte är helt normalt beteende. Hade dock varit lättare om hon hade brutit ihop helt och man hade kunnat ta henne till vården på det sättet än om man ska försöka övertyga henne om det.

Jag har pratat med mvc om det och försökt få dom att ta upp det på senaste mötet med min fru utan att jag ska vara en aktiv del i det än så länge men det kom inte så långt. Hon sa att hon mådde lite dåligt av det men inte mer. Hon berättade inget om hennes planer att överge familjen och låta mig ta pojken. 

Nu är det snart dags för ett till möte och vi får se hur det går men snart måste jag ställa hårdare krav. För om vi inte kommer till någon lösning har jag en hel del att styra upp som tex fixa föräldraledighet från sommaren redan och den kommer ju hålla på tills pojken börjar förskola och försöka se över budgeten när jag är föräldraledig själv med ett barn. Fy tusan vad tungt det känns just nu. Jag hoppas bara allt löser sig. Kan inte ens föreställa mig det kaoset som kommer bli. Hur gör man tex med vårdnaden av vår dotter. Kommer jag ens kunna ha henne vart annan vecka när jag har en nyfödd själv. .  Känns väldigt överväldigande.

Men hur kan man hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. 
Hon är så otroligt bestämd när hon säger det att man blir mörkrädd att en människa kan se det som ett problem att man får en pojke. 

Jag kan inte ens fatta att det här är på riktigt. Ingen frisk människa skulle överge sitt barn. Jag tänker om barnet hade haft någon liten defekt, skulle hon reagera likadant då?
Hon måste ju ha noll känslor även för flickan iaf, eftersom hon ser på dotterns lillesyskon som en säck sopor... barn skapade av samma föräldrar...
Helt sinnesrubbad måste hon vara. Really. 

TS jag förstår inte riktigt vad det är att du vill att MVC ska göra eller bestämma? Eller varför ditt arbete blir svårt att planera?

I denna situationen behöver du ta(minst) den första perioden föräldraledighet. Skulle din fru ändra sig så är ni hemma tillsammans några månader men ställ in dig på att du gör det. Har du sagt till din fru att du tar föräldraledighet från jobbet så att du kan ta hand om barnet ensam?

Ska hon gå och prata med någon så måste det antingen komma från henne själv eller få henne att gå på samtalshjälp med något svepskäl där motparten ändå vet situationen

Mellan raderna så låter det lite som att du vill att någon utomstående ska komma och säga till din fru att skärpa dig och att hon då bara ska släppa det hela? I så fall är detta nog inget hon bara kan skärpa sig från, hon behöver bearbeta med någon professionell och få hjälp med varför hon känner som hon gör och att bryta tankemönstren.