Väntar fel kön, krossat förhållande

Vi är en  normal familj som har ett barn och väntar vårt andra barn. 

Problemen började när vi tog reda på kön på andra barnet (nipt). Det fanns starka  önskemål/drömmar från min fru om att även nummer två skulle bli en tjej. 

Nu verkar det inte bli så utan en lite pojke kommer komma.

Detta mottogs med en stor besvikelse hos min fru, så pass att hon ville göra abort. Detta hade varit ett alternativ då det var ganska tidigt i graviditeten men jag var inte alls beredd på att min fru skulle påverkas så av detta och under flera veckor diskuterade vi det fram o tillbaka. För mig spelar kön inte någon roll. Huvudsaken att det är ett friskt barn. Men för min fru däremot fanns aldrig det alternativet. Nu ser hon bara två alternativ. Antingen skiljer vi oss eller adopterar vi bort barnet.

Abort som alternativ föll till slut bort då en sen abort verkade ganska tuff.  Men nu går hon och är så ångerfull och planerar skilsmässa eller hotar med att adoptera bort barnet.
Hon kan inte se sig som en pojkmamma och säger att hon aldrig kommer klara av att ha en pojke i familjen, att hon hellre är ensam än går och är avundsjuk på andra som fått två tjejer. 

Hels situationen är helt absurd och jag är bokstavligt talad chockad. Hon vill alltså  förstöra familjen.  Låta dottern (och den kommande pojken) växa upp med skilda föräldrar eller adoptera bort barnet  för att det inte motsvarar hennes dröm. 
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 
Jag är orolig för vår dotter, för vad som kommer att hända. Jag är orolig att min fru mår så pass dåligt psykiskt att hennes förmåga att ta beslut är begränsad. Det känns inte som en normal tanke att ta när vi lever i ett bra förhållande (tills nu då) och har en fin dotter redan. 

Själv mår jag härefter. Känner mig både dum, ledsen och bedragen. 
Hade vi diskuterat det helt innan kunde man ju faktiskt på allvar hitta en väg att garantera kön vi a ivf ( till en rätt häftig prispeng)  
Dum att jag inte har sett detta innan eller att vi inte pratat igenom till 100% samtidigt som jag är sjukt rädd för hur det kommer gå. Vad händer om hon går igenom hela graviditeten och sen vill skiljas och jag blir ensam med pojken med skilsmässa och allt vad det innebär med en nyfödd.  Vad har hänt, kan min fru drabbats av en sådan depression eller chock att hon kan göra så här? Någon som har varit med om liknande?

I vissa kretsar stämmer det visst! Nämligen att föräldrarna styr sitt barns kön mot ett visst håll (det andra könet) för att det passar bättre in i gruppens - obs ej familjens, utan gruppens kontext. Det är könsmanipulation det är frågan om. Det existerar och lär nog bli vanligare.

Hej det var ett tag sedan jag postade här. 

Jag ville mest skriva av mig och berätta hur det går. 

Nu är vår son 5 månader och han är en fin, glad och väldigt enkel pojke.

Vi har det på många sätt mkt enklare än med första barnet för nu sover båda barnen ganska bra. 

Hur mår vi då?... Sådär kan jag meddela. Det här tog tuffare än någonsin på förhållandet. Det är fortfarande lite spänt och varje gång någon bekant, vän eller instagram-vän får en dotter bryter min fru ihop och säger att hon inte klarar det här mer med att vara pojk-mamma. Hon blir så svartsjuk att den enda utvägen är att skiljas så ska hon ta dottern så får jag sonen. Dom kommentarerna svider så mkt Att höra den man älskar säga så. Samtidigt är jag förvirrad , emellanåt lägger hon upp fina bilder på hela familjen och verkar stolt över alla men sen vänder det helt. Jag är slut på ideer och om inte skilsmässa är enda vägen ut måste vi ha hjälp. men jag funderar. Hon säger att hennes dröm var att få 2 tjejer och nu är drömmen förstörd. Att hon har försökt acceptera att det är en pojke men kan inte se sig som en pojkmamma.  Självklart  tar förhållandet skada. Hon litar ju inte på mig och tycker jag har tvingat på henne en pojke. hur kan vi ha ett kärleksfullt förhållande när det hela tiden ligger något sådant här i luften. Är det jag som är knäpp i huvudet eller är hon det .. eller kan vi lösa det på något sätt. kan man känna så som hon gör? Jag försöker prata med henne om vad hon är rädd för eller vad som är så farligt och då får jag svar som att killar är fula, barnen kommer aldrig leka med varandra , att det inte är hennes dröm att få en flicka o pojke utan hellre hade gjort abort än att ha en pojke... alltså hon kan absolut inte se sig som mamma till en av varje kön utan anser att hennes liv, dröm är förstörd  Finns det ens hopp. Älskar henne och vår familj och vill verkligen inte att allt ska gå i graven på detta sättet för jag tror på något sätt på det goda i människor och  att man inte kan vara så här mot sitt egna barn . Hon är ju inte elak mot honom på något fysiskt sätt, tvärt om, snäll , ammar honom och är föräldraledig hemma. Men vi behöver hjälp.. nu,  hon pratar inte med någon annan om det här utan bara mig vilket är lite märkligt ändå. När vi är på besök hos hennes familj visar hon inte några tendenser och försöker snarare visa upp en fin bild  av oss, men hon pratar inte med någon om det,  inte sin mamma, inte sina bästa vänner eller inte med andra heller. Tror inte hon ställt frågan här. Det är väl bara jag som vågar prata om det med andra .. anonymt då men jag behöver tankar och stöd utifrån nu om jag ska kunna hjälpa henne om hon nu vill bli hjälpt. ... Eller om det nu bir skilsmässa.  VI har pratat om det alternativet så , ja vi kan ju prata så det ör ju bra men vi kommer inte någon vart. Hon står fast vid att det är en mardröm att fått en pojke . för skilsmässa är ett sätt för henne att slippa vara pojkmamma säger hon. Hennes släkt bor på andra sidan sverige så då kommer hon flytta hem och vill ha dottern minst vart annan vecka säger hon. så får jag ta pojken... Ni förstår ju hur det hela känns. Lider hon av en deperssion eller diagnos av något slag eller är jag bara olyckligt kär och försöker se det goda i det hela ?

TS. Hon har ju redan berättat om vari den kognitiva dissonansen finns: hennes dröm var att få två flickor, vilket är förstört nu - och hon kan inte identifiera sig med det nuvarande som är något annat än det. Möt henne i det till att börja med. Låt henne berätta om den drömmen hon haft. Bekräfta den. Försök inte övertyga henne om att din bild av att "kön spelar ingen roll" är det korrekta. För henne är det ju uppenbart viktigt? Försök nå kärnan i hennes dröm. Framöver kanske hon kan omformulera den drömmen, men hon är inte där än. Ta det i hennes takt och försök inte "omvända" henne. Moralisera inte.

Så otroligt många som engagerat sig i min tråd. Så djupt rörande. 

Det går fortfarande rätt dåligt tyvärr. Emellan åt är allt som vanligt, alla fina glada men på senaste tiden spårar allt mer och mer. Så fort någon bekant eller närstående.. eller bara någon på instagram som hon följer får en dotter går hon in i en deppig bubbla. Att se andra få en tjej gör henne så otroligt olycklig att magen vände sig på henne.  Hon ser inte någon annan väg ut än att skiljas eller adoptera bort honom.  Vet inte vad jag ska säga men känns så sjukt att sitta och prata med någon man känt mer eller mindre halva sitt liv vända ryggen till på det här sättet.  Dels så känns det inte bra för hennes del att va kvar i detta om hon mår så dåligt av det men å andra sidan så vill man bara ruska om henne säga att allt blir bra och hon inte behöver vara rädd eller avundsjuk för andra får tjejer. 

Jag känner att det snart inte är någon ide att kämpa för hon är så otroligt övertygad och mår så dåligt att jag inte har några ideer kvar.

Hon är fullt fungerande annars på alla sätt så det är så svårt att se om det verkligen är något psykiskt eller inte. eller så är det bara en sån mardröm för henne som hon beskriver det som. Ju längre det går desto mindre kommer det finnas kvar av vårt förhållande Det gör mig så ledsen att se det plockas i bitar an det här.  Såklart kan jag ibland fundera på varför jag inte bara lät henne göra abort istället Men när jag ser vår son och hör hans glada skratt och ser dottern krama och leka med honom vet jag varför jag inte kunde låta henne ta bort barnet utan övertygade henne att det inte kommer vara någon fara .  Tyvärr verkar inget förändrats trots att hon ändå försökt komma honom nära så är den närheten som bortblåst när avundsjukan kryper fram . 

Hade jag blivit gravid med ett pojkfoster hade jag absolut aborterat bort det och skulle uppmana de flesta att göra det. Pojkar är lite som funktionshindrade , de kräver mer omsorg och energi helt enkelt. Finns för lite information om hur man uppfostrar pojkar ordentligt, blir inge bra... De springer runt och slåss med pinnar och skriker bara, kan inte bete sig osv. Och ännu värre blir det när de växer upp......

Hej TS.

Det är sällan jag kommenterar på fl.

Jag blev väldigt bestört av den här tråden.

Nu har du o din fru daltat i över ett år över att hon inte vill vara pojkens mor. Fast hon är det i allra högsta grad. Förstår inte hur du har orkat stå ut så länge.

Jag tycker faktiskt att det är dags för dig att fråga en gång för alla hur hon vill ha det. Vill hon inte, ja, då får du ta pojken o dra. Flickan får ni ha varannan vecka eller hur ni väl löser det. Barn är inte dumma, de växer o förstår mer o mer.

Jag tycker inte din fru låter som en psykopat utan som en bortskämd omogen människa som minsann inte kan acceptera att det inte blev som hon ville.

Eftersom som inte visar den bilden utåt får jag en känsla att hon psykar o straffar dig med ovissheten för att hennes liv inte blev som hon ville.

Om du nu sätter stopp för hennes spel o säger att du vill att ni ska gå isär undrar jag om hon skulle vara lika kaxig. Det låter som tomma hot. O är det inte tomma hot utan hon menar allvar, ja, då är det för dig att bara acceptera. Pojken ska inte behöva växa upp med en mamma som inte vill vara hans mamma.

TS, det är verkligen dags för dig o sätta stopp för hennes sjuka spel.

Önskar sig all lycka. Du verkar vara en fantastisk fin pappa o make.

Ja jo jag tror ju det med men det måste ju finnas någon vilja att försöka förändra det hos henne. Svårt med psykolog annars men jag måste försöka få dit oss / henne igen . Hade kortvarig kontakt med en psykolog men tror varken psykologen eller jag insåg djupet i det hela. Nej jag får intrycket att hon söker Efter något att grunda sin deppresion på. För på andra delar av livet som träning eller resa / vara ute i naturen så skulle du aldrig kunna dömma henne för att ha sådana tankar

Det var det sjukaste jag har hört! Hur kan det gå så fel?! Förstår om man oavsett mamma eller pappa kan önska det ena eller andra könet, särskilt om man t.ex. bara har pojkar innan kan man bli besviken om nästa barn också blir en pojke för att man ville ha en flicka. Men att bete sig som ts fru är helt sjukt. Hon behöver hjälp för hon kan inte vara frisk!

Min farmor drömde om en flicka men fick fem pojkar. Trots det var hon världens bästa mamms till de pojkarna. Sen fick hon sex barnbarn varav jag är den enda flickan. Må tro att hon blev glad när jag kom, men hon älskar oss alla lika mycket!

Jag och min man har försökt bli gravida i 16 månader utan resultat. Skulle bli så glad för både flicka o pojke. Hon borde vara glad att hon kan få barn överhuvudtaget! Du måste se till att din fru får hjälp eller lämna henne o ta med dig båda barnen!

Hur klarar du av att ha känslor för någon som önskar bort ert barn? Förstår det inte..

Du måste verkligen steppa upp och ta bort den här människan ur sonens liv. Vad ska det bli av honom när han blir vuxen om han tvingas växa upp med en mamma som önskar att hon gjort abort istället för att ha fött honom? Hon hör hemma på psyket, så sjuk är hon.