Väntar fel kön, krossat förhållande

Mycket skrivet om depressioner här. Låter dock mer som en psykos (som jag ser att fler skriver om). Jag skulle rekommendera att du försöker hålla allt flytande (gärna med hjälp av släkt och vänner för det kan va ett tufft jobb) tills det är dags för förlossning. Du har redan varit i kontakt med mvc, men var grundligare. Prata med dem, ta kontakt med förlossningen/BB och prykiatrin. Se till att det finns en vårdplan för när det är dags för sonen att födas (om du inte lyckas övertala henne till psykiatrisk vård innan dess). Har ni tur kan vården samordnas så att en psyk konsult kan göras på BB. Just förlossningen och tiden på BB kan ju eventuellt vara då hennes psykiska mående är som sämst och hon är som störst fara för sig själv och/eller andra. Har ni ännu mera tur så kan ju detta leda till psykiatrisk vård, kanske då tvångsvård, som kan göra att hon kommer på fötterna igen. Psykisk sjukdom är inte bara någon som "har ont i själen" utan olika tillstånd som behöver behandling och som man kan återhämta sig ifrån. Det är inte konstigare än somatiska sjukdomar även om allmänheten ofta har sämre kunskap om det och det finns en hel del fördomar omkring det som bland annat kan göra att sen sjuke undviker den stämpeln och vården som behövs. Lycka till!

Tack för alla super super bra input. 
Jag kommer såklart kunna hantera att ta barnen. Allt sådant löser sig men det är bara en sådan oro hur hon ställer sig i det ögonblicket. hur hon kommer hantera det att sitta i samma lägenhet och jag har barnet framför henne och dottern förmodligen kommer vara ganska intresserad... hur hanterar man det ...  
Jag har nu börjat bearbeta min fru att vi ska prata med familjerådgivning och mvc.
Senast nu gick jag på rätt hårt och sagt att jag pratat med barnmorskan och att vi nästa gång vi ska dit kommer ta upp detta inför henne och få komma vidare. Blev ju ett otroligt liv hemma . blåste rätt kallt där men men ser ingen annan utväg då hon fort säger att hon inte kommer bli en pojkmamma. 

Hej alla som läst och intresserat sig för vårt liv. Det har varit en sådan berg och dalbana och jag har nog aldrig upplevt sådan stress. Jag är så otroligt tacksam för all hjälp och kommentarer. Nu har pojken kommit i mitten av sommaren och det var en sådan kulmen. 
Om jag ska förklara det på ett enkelt sätt så var det nästan som någon tryckte på en knapp och många av de värsta känslorna försvann hos min fru samma sekund som hon fick honom till bröstet.  Förlossningen gick relativt fort och utan komplikationer. Jag var ledig hela sommaren tillsammans med familjen och över lag hade vi en ganska mysig sommar med mycket lugn och tid för min fru att återhämta sig med allt vad en förlossning innebär. 
För att gå lite djupare så sitter fortfarande den där avundsjukan kvar varje gång någon får en till tjej istället för en kille. Så det är något vi måste jobba på. Men det är kanske lite mer hanterbart. Nu handlar det mycket om att reparera förhållandet med. bygga upp förtroende och glädjen. Det är en bra bit kvar innan jag skulle kunna säga att vi är en familj igen. Men min fru mår så mycket bättre än innan. Hon ammar honom, är kärleksfull och berättar att han är så söt och snäll. 
Mvc och psykolog har stöttat och följt upp och till alla som funderar på att söka hjälp så gör det, hellre det än att bara låta det gå. Ångrar inte en sekund att jag drog i det och fick med vården på vad som hände.

Jag önskar ingen att hamna i den här sitsen och skickar varma kramar till alla föräldrar som har det svårt och kämpar.

Hej det var ett tag sedan jag postade här. 
Jag ville mest skriva av mig och berätta hur det går. 
Nu är vår son 5 månader och han är en fin, glad och väldigt enkel pojke.
Vi har det på många sätt mkt enklare än med första barnet för nu sover båda barnen ganska bra. 
Hur mår vi då?... Sådär kan jag meddela. Det här tog tuffare än någonsin på förhållandet. Det är fortfarande lite spänt och varje gång någon bekant, vän eller instagram-vän får en dotter bryter min fru ihop och säger att hon inte klarar det här mer med att vara pojk-mamma. Hon blir så svartsjuk att den enda utvägen är att skiljas så ska hon ta dottern så får jag sonen. Dom kommentarerna svider så mkt Att höra den man älskar säga så. Samtidigt är jag förvirrad , emellanåt lägger hon upp fina bilder på hela familjen och verkar stolt över alla men sen vänder det helt. Jag är slut på ideer och om inte skilsmässa är enda vägen ut måste vi ha hjälp. men jag funderar. Hon säger att hennes dröm var att få 2 tjejer och nu är drömmen förstörd. Att hon har försökt acceptera att det är en pojke men kan inte se sig som en pojkmamma.  Självklart  tar förhållandet skada. Hon litar ju inte på mig och tycker jag har tvingat på henne en pojke. hur kan vi ha ett kärleksfullt förhållande när det hela tiden ligger något sådant här i luften. Är det jag som är knäpp i huvudet eller är hon det .. eller kan vi lösa det på något sätt. kan man känna så som hon gör? Jag försöker prata med henne om vad hon är rädd för eller vad som är så farligt och då får jag svar som att killar är fula, barnen kommer aldrig leka med varandra , att det inte är hennes dröm att få en flicka o pojke utan hellre hade gjort abort än att ha en pojke... alltså hon kan absolut inte se sig som mamma till en av varje kön utan anser att hennes liv, dröm är förstörd  Finns det ens hopp. Älskar henne och vår familj och vill verkligen inte att allt ska gå i graven på detta sättet för jag tror på något sätt på det goda i människor och  att man inte kan vara så här mot sitt egna barn . Hon är ju inte elak mot honom på något fysiskt sätt, tvärt om, snäll , ammar honom och är föräldraledig hemma. Men vi behöver hjälp.. nu,  hon pratar inte med någon annan om det här utan bara mig vilket är lite märkligt ändå. När vi är på besök hos hennes familj visar hon inte några tendenser och försöker snarare visa upp en fin bild  av oss, men hon pratar inte med någon om det,  inte sin mamma, inte sina bästa vänner eller inte med andra heller. Tror inte hon ställt frågan här. Det är väl bara jag som vågar prata om det med andra .. anonymt då men jag behöver tankar och stöd utifrån nu om jag ska kunna hjälpa henne om hon nu vill bli hjälpt. ... Eller om det nu bir skilsmässa.  VI har pratat om det alternativet så , ja vi kan ju prata så det ör ju bra men vi kommer inte någon vart. Hon står fast vid att det är en mardröm att fått en pojke . för skilsmässa är ett sätt för henne att slippa vara pojkmamma säger hon. Hennes släkt bor på andra sidan sverige så då kommer hon flytta hem och vill ha dottern minst vart annan vecka säger hon. så får jag ta pojken... Ni förstår ju hur det hela känns. Lider hon av en deperssion eller diagnos av något slag eller är jag bara olyckligt kär och försöker se det goda i det hela ?