Anonym (oroligpappa) skrev 2020-01-09 09:39:48 följande:
Tack för ert stöd. jag hamnar så lätt i en låst position och det är svårt att vara hård med 2 barn i samma lägenhet.
Jag börjar svara lite nerifrån i tråden. @möjlig Jag pratar en del med hennes mamma och det var hon som fick henne att skärpa sig innan förlossningen men sen har det långsamt dalat.
Jag har i smyg spelat in något samtal med mobilens ljud bara för att ha något. men inget jag tänker spela upp för någon.
Hon är inte tokig utan pratar sansat och helst inte inför barnen.
Vi hade psykolog kontakt innan och precis efter förlossningen men min fru verkade må bättre och då avslutade vi samtalen. VI hade en träff och sedan bara telefonmöten tyvärr. Va nog i efterhand inte det bästa. skulle fortsatt för jag tror det finns mkt djupare sår att läka.
Jag pratade med psykolog i början av året och hon peppade att ta upp det med bvc och ta oss via bvc till psykolog. Det var tufft men hon gick med på det. såklart efter ett rejält utbrott men hon gick med på det.
Under hösten har det gått lite upp och ner men varje gång någon kollega eller bekant fått en tjej har hon blivit deppig igen.
Tog upp det igår faktiskt om att vi ska gå till psykolog och prata men hennes svar är att jag inte ska tvinga henne in i något som hon inte vill.
Det ligger något i det du säger om ett trauma i hennes barndom som säkert inte är löst. hon samtidigt bara haft tjejer i familjen , skilda föräldrar , båda har döttrar på var sitt håll.
Hon har altid fått mest uppmärksamhet av hennes familj jämfört med lillasystern.
Du kan i slutändan tyvärr inte kontrollera din fru och hennes handlingar utan bara dig själv. Men sök en samtalskontakt för din skull och börja gå på regelbundna samtal för att ha någon utomstående att bolla med rörande detta.
Jag tror som sagt att detta är din frus tankar som har låst sig och ju mer hon skäms och känner ?motstånd? desto mer drar hon sig in i tankarna och håller fast vid sina föreställningar, hur falska de än är. Det svåra är ju att för henne känns de tankarna sanna, jämför med en anorektiker på 40 kg som är övertygad om att hon är tjock. Det hjälper inte att andra intygar att hon är smal. Det är därför hon behöver hjälp att finna roten till detta med professionell hjälp.
Förr eller senare hade jag nog i din sits faktiskt gett henne ultimatumet att antingen börjar hon gå i terapi eller så skiljs ni och du tar boendet för sonen på heltid. Men det är ju lättare att säga utifrån..
Jag Tycker på sätt och vis att det är positivt att hon verkar faktiskt bry sig om barnet, både praktiskt genom att hon tar hand om honom väl och att hennes desperation att lämna bort honom också enligt vad du sagt tidigare lite verkar luta åt att han skulle ha det bättre utan henne. Det läser jag lite mellan raderna I vad du skrivit av hur hon uttrycker sig, hon verkar inte tycka illa om honom utan på något sätt krockar det bara med hennes självbild.
Hur reagerar hon om du talar om detta problem utifrån sonens perspektiv? Dvs att han kommer att må dåligt av hennes känslor i längden. Och att fokusera på det som är fint och magiskt med just honom som individ?
Har ni några närstående som har små pojkar?
Det är väldigt lätt att fördömma utifrån men vem som helst kan fastna i sjuka tankemönster och att ta sig ur sådana är jättesvårt på egen hand. Fördömande hjälper inte heller i en sådan situation, det kan ibland bara få personen att bita fast ännu mer.
Du behöver söka professionell hjälp med detta för det är inget du kan lösa själv. Kanske vända dig till öppen psykiatrin?
