• Anonym (oroligpappa)

    Väntar fel kön, krossat förhållande

    Vi är en  normal familj som har ett barn och väntar vårt andra barn. 


    Problemen började när vi tog reda på kön på andra barnet (nipt). Det fanns starka  önskemål/drömmar från min fru om att även nummer två skulle bli en tjej. 


    Nu verkar det inte bli så utan en lite pojke kommer komma.

    Detta mottogs med en stor besvikelse hos min fru, så pass att hon ville göra abort. Detta hade varit ett alternativ då det var ganska tidigt i graviditeten men jag var inte alls beredd på att min fru skulle påverkas så av detta och under flera veckor diskuterade vi det fram o tillbaka. För mig spelar kön inte någon roll. Huvudsaken att det är ett friskt barn. Men för min fru däremot fanns aldrig det alternativet. Nu ser hon bara två alternativ. Antingen skiljer vi oss eller adopterar vi bort barnet.

    Abort som alternativ föll till slut bort då en sen abort verkade ganska tuff.  Men nu går hon och är så ångerfull och planerar skilsmässa eller hotar med att adoptera bort barnet.
    Hon kan inte se sig som en pojkmamma och säger att hon aldrig kommer klara av att ha en pojke i familjen, att hon hellre är ensam än går och är avundsjuk på andra som fått två tjejer. 


     


    Hels situationen är helt absurd och jag är bokstavligt talad chockad. Hon vill alltså  förstöra familjen.  Låta dottern (och den kommande pojken) växa upp med skilda föräldrar eller adoptera bort barnet  för att det inte motsvarar hennes dröm. 
    Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 
    Jag är orolig för vår dotter, för vad som kommer att hända. Jag är orolig att min fru mår så pass dåligt psykiskt att hennes förmåga att ta beslut är begränsad. Det känns inte som en normal tanke att ta när vi lever i ett bra förhållande (tills nu då) och har en fin dotter redan. 

    Själv mår jag härefter. Känner mig både dum, ledsen och bedragen. 
    Hade vi diskuterat det helt innan kunde man ju faktiskt på allvar hitta en väg att garantera kön vi a ivf ( till en rätt häftig prispeng)  
    Dum att jag inte har sett detta innan eller att vi inte pratat igenom till 100% samtidigt som jag är sjukt rädd för hur det kommer gå. Vad händer om hon går igenom hela graviditeten och sen vill skiljas och jag blir ensam med pojken med skilsmässa och allt vad det innebär med en nyfödd.  Vad har hänt, kan min fru drabbats av en sådan depression eller chock att hon kan göra så här? Någon som har varit med om liknande?

  • Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande
  • Anonym (Hemsk kvinna)

    Hon väljer bort en barn bara pågrund av barnets kön.

    Hon är inget att ha.

  • Anonym (oroligpappa)
    LaFontaine skrev 2019-03-01 14:10:29 följande:

    Jag fick en graviditetsdepression när jag var gravid i vecka 8. Jag var helt på det klara med att jag skulle göra abort. Ett barn skulle bara förstöra mitt liv och jag hade minsann ingen lust med det. Jag ville inte bli begränsad. Jag ville göra vad jag ville, när jag ville, menade jag, som absolut inte haft något utsvävande liv innan. Vårt barn var ytterst välplanerat och kom till strax innan IVF, så det var inget hoppsan-barn.

    Min sambo meddelade att jag fick göra abort bäst jag ville, men att han skulle lämna mig. Jag sökte hjälp, kom till en underbar psykolog och i samband med att möjligheten till abort försvann. började också jag må bättre. Då hade jag inte längre något alternativ. 

    De tankarna jag hade när jag inte mådde bra, var otroligt långt ifrån den jag är i vanliga fall. Efter god hjälp, kom jag tillbaka att bli mitt vanliga jag. Din fru måste få hjälp. Jag lider med hela familjen, också med din fru som jag gissar mår väldigt dåligt!


    tack för du tog dig tid att berätta. Du ger mig hopp om att det kommer bli bättre. Utåt så kan min fru verka okej ändå men förmodligen kaos på insidan. men det som är läskigt att hon inte ens tvekar i sina resonemang. för henne är det solklart. Vi måste nog komma till en psykolog/familjerådgivning för att nysta upp det. Måste bara få henne att inse att vi ska gå dit tillsammans. Det är nämligen inte ett alternativ för henne. hon vägrar gå med dit. men jag kommer ta upp det med barnmorskan , vill bara helst att hon inte känner sig tvingad. men kanske enda alternativet. 
  • trollhona

    Din fru behöver ta kontakt med en psykolog OMGÅENDE. Risken finns att hon annars gör något överilat. Hon låter inte frisk, inte på långa vägar.

    Tycker synd om dig och bägge barnen.

  • Anonym (Trixi)
    Anonym (.......) skrev 2019-03-01 06:15:00 följande:

    TS, du måste få själv av psykiatrin och psykakuten. Din fru måste få hjälp att bli frisk, och det är möjligt att du blir den som får ha vårdnaden om båda barnen. Det finns hjälp från samhället i såna här situationer för dig också med avlastning och hemtjänst en kortare tid, eftersom detta såklart är en chock för dig. Var stark. Lämna inte flickan med mamman efter födelsen utan se till att prata med alla inom vården så att mamman får hjälp. 


    Instämmer!


     


    TS, försök hålla i tanken att detta inte är hon, det är av sjukdom färgade tankar.Sök hjälp och stöd! Vägrar hon så behöver du söka stöd och rådgivning för egen del - du som ser hur det är, hur förändrad hon blivit om du t.ex. jämför med första graviditeten. Dessutom vet du hur du ska agera om det blir värre, om det skulle bli akutellt med tvångsvård.
    Det går sannolikt inte att för dig resonera med henne, och på så sätt få henne att ändra sig. Risken är att hon känner sig ännu mer trängd av det och att det blir ännu värre.

  • Anonym (oroligpappa)
    Anonym (Trixi) skrev 2019-03-09 15:36:12 följande:

    Instämmer!


     


    TS, försök hålla i tanken att detta inte är hon, det är av sjukdom färgade tankar.Sök hjälp och stöd! Vägrar hon så behöver du söka stöd och rådgivning för egen del - du som ser hur det är, hur förändrad hon blivit om du t.ex. jämför med första graviditeten. Dessutom vet du hur du ska agera om det blir värre, om det skulle bli akutellt med tvångsvård.
    Det går sannolikt inte att för dig resonera med henne, och på så sätt få henne att ändra sig. Risken är att hon känner sig ännu mer trängd av det och att det blir ännu värre.


    Tack ja det försöker jag ha i åtanke @Trixi. Jag har själv tagit kontakt med psykolog men det förändrar tyvärr inget att jag kommer henne närmre. Hon kanske lyssnar lite mer på mig och samtalen har blivit mer men hon står fortfarande fast vid att det här är inte det hon vill och inte något hon kommer genomföra. Så just nu känns det som hon kommer gå hela vägen till en skilsmässa för att "bli av med problemet". Önskar bara så att hon skulle våga prata med någon annan om det för att öppna upp ögonen. 
  • Lilyje
    Anonym (oroligpappa) skrev 2019-03-13 13:25:44 följande:

    Tack ja det försöker jag ha i åtanke @Trixi. Jag har själv tagit kontakt med psykolog men det förändrar tyvärr inget att jag kommer henne närmre. Hon kanske lyssnar lite mer på mig och samtalen har blivit mer men hon står fortfarande fast vid att det här är inte det hon vill och inte något hon kommer genomföra. Så just nu känns det som hon kommer gå hela vägen till en skilsmässa för att "bli av med problemet". Önskar bara så att hon skulle våga prata med någon annan om det för att öppna upp ögonen. 


    Har du pratat med psykakuten?
    M 2010 | B 2017 | A 2019
  • Meriall

    Hur långt gången är hon nu? Det finns ju en chans att hon ändrar sig när barnet kommit ut och instinkter kickar in. Annars låter det klokt att ni separerar och du tar barnet på heltid. Då finns det ju en chans för henne att ändra sig också när hormonerna släpper någon månad eller två efter förlossningen.

  • Anonym (oroligpappa)
    Meriall skrev 2019-03-13 13:42:10 följande:

    Hur långt gången är hon nu? Det finns ju en chans att hon ändrar sig när barnet kommit ut och instinkter kickar in. Annars låter det klokt att ni separerar och du tar barnet på heltid. Då finns det ju en chans för henne att ändra sig också när hormonerna släpper någon månad eller två efter förlossningen.


    Hon har gått tills v 21 nu. Jag hoppas ju varje dag men jag vet inte om det är rätt väg... att vänta ut det. Men annars tar jag barnet så får hon göra som hon vill. Men efter ett långt förhållande som varit lyckligt så vill jag inte bara ge upp det så här lätt. Tänk om hon egentligen behöver hjälp men inte bara klarar av att hantera det just nu. 
  • Anonym (oroligpappa)
    Lilyje skrev 2019-03-13 13:37:01 följande:
    Har du pratat med psykakuten?
    Nej inte psykakuten. Det e ju inte så att hon sitter o biter på en pinne och kollar in i väggen. Men antar att psykiska problem kan ligga väl dolda utan att man behöver se det utåt. 
  • Anonym (allvarligt?)

    TS, både du och din fru behöver psyk-hjälp i denna situationen, både individuellt och som par. Även dottern kan behöva stöd, det låter på dig som om hon påverkas även om hon inte är delaktig i diskussionerna.

    Jag vet att du och alla andra hoppas på det bästa, men du måste se till att du är 100% förberedd för värsta tänkbara scenariot.

    Se till att söka pappaledigt osv så du inte står med två barn i famnen och inte kan få ledigt från jobb på två-tre månader. Du bör även involvera soc och ev BUP redan nu. OM värsta tänkbara händer behöver du soc och BUP för att få ensam vårdnad om båda barnen och ev hindra frun från (obevakat) umgänge med minst pojken (om det finns risk att hon kräver det och sedan skadar honom) och ev även flickan.

    Det är inte läge att dalta med frun eller hoppas på att saker löser sig, det är överlevnadsläge som gäller.

Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande