Forum Barnlängtan - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Väntar fel kön, krossat förhållande

    Ons 27 feb 2019 14:58 Läst 0 gånger Totalt 269 svar
    Anonym (oroli­gpappa­)
    Visa endast
    Ons 27 feb 2019 14:58 -1

    Vi är en  normal familj som har ett barn och väntar vårt andra barn. 


    Problemen började när vi tog reda på kön på andra barnet (nipt). Det fanns starka  önskemål/drömmar från min fru om att även nummer två skulle bli en tjej. 


    Nu verkar det inte bli så utan en lite pojke kommer komma.

    Detta mottogs med en stor besvikelse hos min fru, så pass att hon ville göra abort. Detta hade varit ett alternativ då det var ganska tidigt i graviditeten men jag var inte alls beredd på att min fru skulle påverkas så av detta och under flera veckor diskuterade vi det fram o tillbaka. För mig spelar kön inte någon roll. Huvudsaken att det är ett friskt barn. Men för min fru däremot fanns aldrig det alternativet. Nu ser hon bara två alternativ. Antingen skiljer vi oss eller adopterar vi bort barnet.

    Abort som alternativ föll till slut bort då en sen abort verkade ganska tuff.  Men nu går hon och är så ångerfull och planerar skilsmässa eller hotar med att adoptera bort barnet.
    Hon kan inte se sig som en pojkmamma och säger att hon aldrig kommer klara av att ha en pojke i familjen, att hon hellre är ensam än går och är avundsjuk på andra som fått två tjejer. 


     


    Hels situationen är helt absurd och jag är bokstavligt talad chockad. Hon vill alltså  förstöra familjen.  Låta dottern (och den kommande pojken) växa upp med skilda föräldrar eller adoptera bort barnet  för att det inte motsvarar hennes dröm. 
    Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 
    Jag är orolig för vår dotter, för vad som kommer att hända. Jag är orolig att min fru mår så pass dåligt psykiskt att hennes förmåga att ta beslut är begränsad. Det känns inte som en normal tanke att ta när vi lever i ett bra förhållande (tills nu då) och har en fin dotter redan. 

    Själv mår jag härefter. Känner mig både dum, ledsen och bedragen. 
    Hade vi diskuterat det helt innan kunde man ju faktiskt på allvar hitta en väg att garantera kön vi a ivf ( till en rätt häftig prispeng)  
    Dum att jag inte har sett detta innan eller att vi inte pratat igenom till 100% samtidigt som jag är sjukt rädd för hur det kommer gå. Vad händer om hon går igenom hela graviditeten och sen vill skiljas och jag blir ensam med pojken med skilsmässa och allt vad det innebär med en nyfödd.  Vad har hänt, kan min fru drabbats av en sådan depression eller chock att hon kan göra så här? Någon som har varit med om liknande?

  • Tis 19 mar 2019 19:39 #111 -1 +1
    Anonym (.......) skrev 2019-03-19 19:31:52 följande:

    Jag tycker synd om er båda. Människor får konstiga tankar och känslor ibland som man fastnar i. Ingen kan hjälpa det. 

    Men om du pratar framtid med henne: en framtid där du tar ansvar för sonen helt. Du planerar vilket namn som blir bäst, du köper lite bebiskläder, du förbereder babysängen, ansöker om föräldraledigt och så glädjer du dig åt det kommande barnet på ett lugnt och stillsamt sätt. Så kanske hon känner sig trygg med att du tar ansvar för barnet? Så kanske hon kan komma ifrån sina paniktankar om hur hemskt allt kommer att kännas när sonen kommer, för det kommer ju inte kännas hemskt eftersom du tar hand om allt?


    Bra tips detta! Säg att du tar allt. 100 %

    Hon borde verkligen ändra sig när hon sen ser sin fina son. I annat fall är hon verkligen komplett crazy utan återvändo...
  • Anonym (sessa­n)
    Visa endast
    Tor 21 mar 2019 07:19 #112 +1

    Du har ju möjlighet att ansöka om dubbeldagar. Så kan ni vara föräldralediga samtidigt. Är din fru sjukskriven så kan du ta all föräldraledighet.

    Kan du ringa er barnmorska på mvc? Prata om dina funderingar och din oro över din fru. Då kan ju barnmorskan vara uppmärksam på din frus mående vid nästa besök, även om inte din fru vill ha med dig. Eller så ser du till att du får följa med vid nästa besök.

    Det finns hjälp att få. Bara din fru själv vill. Svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 3 apr 2019 23:06 #113 +1
    Anonym (sessan) skrev 2019-03-21 07:19:00 följande:

    Du har ju möjlighet att ansöka om dubbeldagar. Så kan ni vara föräldralediga samtidigt. Är din fru sjukskriven så kan du ta all föräldraledighet.

    Kan du ringa er barnmorska på mvc? Prata om dina funderingar och din oro över din fru. Då kan ju barnmorskan vara uppmärksam på din frus mående vid nästa besök, även om inte din fru vill ha med dig. Eller så ser du till att du får följa med vid nästa besök.

    Det finns hjälp att få. Bara din fru själv vill. Svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.


    Jag har pratat med mvc om det och försökt få dom att ta upp det på senaste mötet med min fru utan att jag ska vara en aktiv del i det än så länge men det kom inte så långt. Hon sa att hon mådde lite dåligt av det men inte mer. Hon berättade inget om hennes planer att överge familjen och låta mig ta pojken. 

    Nu är det snart dags för ett till möte och vi får se hur det går men snart måste jag ställa hårdare krav. För om vi inte kommer till någon lösning har jag en hel del att styra upp som tex fixa föräldraledighet från sommaren redan och den kommer ju hålla på tills pojken börjar förskola och försöka se över budgeten när jag är föräldraledig själv med ett barn. Fy tusan vad tungt det känns just nu. Jag hoppas bara allt löser sig. Kan inte ens föreställa mig det kaoset som kommer bli. Hur gör man tex med vårdnaden av vår dotter. Kommer jag ens kunna ha henne vart annan vecka när jag har en nyfödd själv. .  Känns väldigt överväldigande.

    Men hur kan man hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. 
    Hon är så otroligt bestämd när hon säger det att man blir mörkrädd att en människa kan se det som ett problem att man får en pojke. 
  • Anonym (Jiw)
    Visa endast
    Ons 3 apr 2019 23:17 #114
    Anonym (oroligpappa) skrev 2019-04-03 23:06:04 följande:

    Jag har pratat med mvc om det och försökt få dom att ta upp det på senaste mötet med min fru utan att jag ska vara en aktiv del i det än så länge men det kom inte så långt. Hon sa att hon mådde lite dåligt av det men inte mer. Hon berättade inget om hennes planer att överge familjen och låta mig ta pojken. 

    Nu är det snart dags för ett till möte och vi får se hur det går men snart måste jag ställa hårdare krav. För om vi inte kommer till någon lösning har jag en hel del att styra upp som tex fixa föräldraledighet från sommaren redan och den kommer ju hålla på tills pojken börjar förskola och försöka se över budgeten när jag är föräldraledig själv med ett barn. Fy tusan vad tungt det känns just nu. Jag hoppas bara allt löser sig. Kan inte ens föreställa mig det kaoset som kommer bli. Hur gör man tex med vårdnaden av vår dotter. Kommer jag ens kunna ha henne vart annan vecka när jag har en nyfödd själv. .  Känns väldigt överväldigande.

    Men hur kan man hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. 

    Hon är så otroligt bestämd när hon säger det att man blir mörkrädd att en människa kan se det som ett problem att man får en pojke. 


    Inte för att vara elak nu men många kvinnor har blivit lämnade av sina män när de just fått en bebis och redan har ett till litet barn. Det är nog lite skrämmande att tänka på men det kommer att gå. Det läskiga här är att en människa kan bli sån som din fru är just nu.

    Det här är det första jag skriver till dig och jag hoppas att det kommer att vända för er. Kan inte tänka mig hur stark du måste vara. Har du något stöd själv i det här?
  • Ons 3 apr 2019 23:26 #115 +1

    Många som säger att din fru nog fått en knäpp och är sjuk, men grejen är ju att hon redan innan ville ha en dotter och absolut inte en son eftersom hon reagerade så starkt på att det är en kille? Har hon inte alls visat motvilja mot att få en son innan? Galet att hon är så oansvarig att hon skaffar barn trots att hon inte vill ha barn utan en dotter.

    Men sen kan jag förstå att hon är rädd. Hon vet inte vad hon ska göra med en son. Vet inte hur hon ska uppfostra en. Känner väl att hon kommer misslyckas osv. Alla negativa känslor bottnar på ett eller annat sätt i rädsla och är lättare att bemöta med empati om man kommer ihåg det. Hon är skiträdd. Har hon sagt att hon inte kommer kunna älska barnet, eller vill hon adoptera bort det pga att hon inte vet vad hon ska ta sig till med en pojk? För du finns ju också, du kanske kan försäkra henne om att du kommer hjälpa till (hon verkar ha glömt det?) och att hon inte är ensam om det. Att du faktiskt är man och kan ha en annan relation med sonen. Hon kanske dessutom, något ologiskt, känner att du väljer sonen före henne. Vilket jag dock tycker att du borde göra om det går så långt att du måste välja.

    Jag föreslår terapi både enskilt och tillsammans, och försöka lugna hennes panik. Hon verkar ha fastnat i panikläge.

  • Anonym (.....­..)
    Visa endast
    Fre 5 apr 2019 20:14 #116
    Anonym (oroligpappa) skrev 2019-04-03 23:06:04 följande:
    Jag har pratat med mvc om det och försökt få dom att ta upp det på senaste mötet med min fru utan att jag ska vara en aktiv del i det än så länge men det kom inte så långt. Hon sa att hon mådde lite dåligt av det men inte mer. Hon berättade inget om hennes planer att överge familjen och låta mig ta pojken. 

    Nu är det snart dags för ett till möte och vi får se hur det går men snart måste jag ställa hårdare krav. För om vi inte kommer till någon lösning har jag en hel del att styra upp som tex fixa föräldraledighet från sommaren redan och den kommer ju hålla på tills pojken börjar förskola och försöka se över budgeten när jag är föräldraledig själv med ett barn. Fy tusan vad tungt det känns just nu. Jag hoppas bara allt löser sig. Kan inte ens föreställa mig det kaoset som kommer bli. Hur gör man tex med vårdnaden av vår dotter. Kommer jag ens kunna ha henne vart annan vecka när jag har en nyfödd själv. .  Känns väldigt överväldigande.

    Men hur kan man hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. 
    Hon är så otroligt bestämd när hon säger det att man blir mörkrädd att en människa kan se det som ett problem att man får en pojke. 
    Släpp inte vårdnaden om dottern! Båda dina barn behöver dig, mamman är inte frisk. Som någon skrev är det ganska vanligt att kvinnor blir lämnade när de har en nyfödd och ett eller ett par äldre barn. Du klarar det lika bra som de gör. Du ska ha minst varannan vecka med stora barnet. Annars sviker du flickan. Måste du välja mellan barnen så välj dottern i så fall. Det går att adoptera bort sonen, som inte ens känner er ännu, men dottern har du redan en relation till och du ska inte kapa de banden bara för att det kommer ett barn till. 
  • Anonym (.....­)
    Visa endast
    Fre 5 apr 2019 20:50 #117

    Jag kan inte ens fatta att det här är på riktigt. Ingen frisk människa skulle överge sitt barn. Jag tänker om barnet hade haft någon liten defekt, skulle hon reagera likadant då?
    Hon måste ju ha noll känslor även för flickan iaf, eftersom hon ser på dotterns lillesyskon som en säck sopor... barn skapade av samma föräldrar...
    Helt sinnesrubbad måste hon vara. Really. 

  • Anonym (Minna­)
    Visa endast
    Fre 5 apr 2019 21:06 #118

    Å här sitter jag med mitt 6 missfall, förlåt med GUD vad arg jag blir ????????

  • Anonym (Psyk)
    Visa endast
    Fre 5 apr 2019 22:58 #119 +2

    Mycket skrivet om depressioner här. Låter dock mer som en psykos (som jag ser att fler skriver om). Jag skulle rekommendera att du försöker hålla allt flytande (gärna med hjälp av släkt och vänner för det kan va ett tufft jobb) tills det är dags för förlossning. Du har redan varit i kontakt med mvc, men var grundligare. Prata med dem, ta kontakt med förlossningen/BB och prykiatrin. Se till att det finns en vårdplan för när det är dags för sonen att födas (om du inte lyckas övertala henne till psykiatrisk vård innan dess). Har ni tur kan vården samordnas så att en psyk konsult kan göras på BB. Just förlossningen och tiden på BB kan ju eventuellt vara då hennes psykiska mående är som sämst och hon är som störst fara för sig själv och/eller andra. Har ni ännu mera tur så kan ju detta leda till psykiatrisk vård, kanske då tvångsvård, som kan göra att hon kommer på fötterna igen. Psykisk sjukdom är inte bara någon som "har ont i själen" utan olika tillstånd som behöver behandling och som man kan återhämta sig ifrån. Det är inte konstigare än somatiska sjukdomar även om allmänheten ofta har sämre kunskap om det och det finns en hel del fördomar omkring det som bland annat kan göra att sen sjuke undviker den stämpeln och vården som behövs. Lycka till!

  • Fre 5 apr 2019 23:32 #120
    Anonym (Psyk) skrev 2019-04-05 22:58:18 följande:

    Mycket skrivet om depressioner här. Låter dock mer som en psykos (som jag ser att fler skriver om). Jag skulle rekommendera att du försöker hålla allt flytande (gärna med hjälp av släkt och vänner för det kan va ett tufft jobb) tills det är dags för förlossning. Du har redan varit i kontakt med mvc, men var grundligare. Prata med dem, ta kontakt med förlossningen/BB och prykiatrin. Se till att det finns en vårdplan för när det är dags för sonen att födas (om du inte lyckas övertala henne till psykiatrisk vård innan dess). Har ni tur kan vården samordnas så att en psyk konsult kan göras på BB. Just förlossningen och tiden på BB kan ju eventuellt vara då hennes psykiska mående är som sämst och hon är som störst fara för sig själv och/eller andra. Har ni ännu mera tur så kan ju detta leda till psykiatrisk vård, kanske då tvångsvård, som kan göra att hon kommer på fötterna igen. Psykisk sjukdom är inte bara någon som "har ont i själen" utan olika tillstånd som behöver behandling och som man kan återhämta sig ifrån. Det är inte konstigare än somatiska sjukdomar även om allmänheten ofta har sämre kunskap om det och det finns en hel del fördomar omkring det som bland annat kan göra att sen sjuke undviker den stämpeln och vården som behövs. Lycka till!


    Mycket bra skrivet och sammanfattat
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll