Väntar fel kön, krossat förhållande

På sätt och vis förstår jag känslorna din fru har. Såklart helt irrationella och mycket problematiska för er alla.

Innan min graviditet hade jag ingen önskan om att få något speciellt kön men när jag väntade min son så blev vi först informerade om att vi skulle få en dotter, vilket visade sig vid ett senare ultraljud vara fel. Jag inbillade mig att jag som kvinna skulle ha mycket lättare att förstå en tjej och blev rädd för att jag inte skulle kunna känna några starka band till en pojke, helt enkelt för att jag inte skulle förstå honom. Jag byggde upp en rädsla för att jag inte skulle känna något för honom, att han skulle beröra mig lika lite som vilken random liten kille som helst på lekplatsen. Det är ju en helt absurd tanke, för man hyser såklart inga djupa känslor för barn man inte känner, men jag hade inga referenser till pojkar i familjen/släkten som stod mig nära och jag ömmade för.

Det blev, där och då, svårt för mig att föreställa mig att jag såklart skulle älska en son på exakt samma sätt som en dotter.

Sen blev det, tack och lov, inte i närmevärde så stor hang up för mig som för din fru. Utan det klingade av och försvann helt när han föddes och det blev klart att ett litet barn är ett litet barn och kön är bara en sida som så många andra. Jag älskar min lilla kille så galet mycket att jag inte ens kan förstå att det är mig jag skriver om. Jag känner fortfarande idag stor skam inför hur jag kände under graviditeten och det är på många sätt inte alls typiskt mig att reagera så här. Jag är en öppensinnig person som har många nära manliga vänner och ser normalt inte någon som helst skillnad på vänskapsrelationer med personer av olika kön. Så hur det här blev en hang up kan jag inte förklara på annat sätt än någon slags odefinierad rädsla för att inte älska barnet när det väl kommer.

Det som känns extra problematiskt i din frus fall är ju att ni har en dotter sedan tidigare och hon har ju således förhoppningsvis ändå fått erfara hur stark kärleken till ett barn kan vara. Och kanske handlar det här om någonslags förskjutning av den ändå välkända rädslan som många föräldrar har för att inte kunna älska barn numer två lika mycket som barn nummer ett?

Din fru behöver absolut snabbt akut hjälp, hon har förmodligen hamnat i en psykos, det är inte alls säkert att det bara löser sig självt när pojken är född, psykoser kan gå djupare och hon kan göra pojken illa. Det har ju med hormoner och ämnen i hjärnan att göra och det är ju viktigt att du hjälper till nu. Har man hamnat i en psykos så vet man inte om det själv och det går inte att diskutera för att lösa utan hon måste få proffesionell hjälp i detta innan någon blir skadad. Jag hoppas hon blir bättre men får hon bara hjälp snart så kan hon bli helt frisk igen. Verkligen lycka till och be om hjälp du med om det blir tungt.

Din fru behöver absolut snabbt akut hjälp, hon har förmodligen hamnat i en psykos, det är inte alls säkert att det bara löser sig självt när pojken är född, psykoser kan gå djupare och hon kan göra pojken illa. Det har ju med hormoner och ämnen i hjärnan att göra och det är ju viktigt att du hjälper till nu. Har man hamnat i en psykos så vet man inte om det själv och det går inte att diskutera för att lösa utan hon måste få proffesionell hjälp i detta innan någon blir skadad. Jag hoppas hon blir bättre men får hon bara hjälp snart så kan hon bli helt frisk igen. Verkligen lycka till och be om hjälp du med om det blir tungt.

Frun kan inte adoptera bort barnet utan den bilologiska pappans medgivande.
Om det blir skilsmässa i det här fallet och mamman inte vill ha vårdnaden, så kan den biologiska pappan ta vårdnaden.

Jag fick en graviditetsdepression när jag var gravid i vecka 8. Jag var helt på det klara med att jag skulle göra abort. Ett barn skulle bara förstöra mitt liv och jag hade minsann ingen lust med det. Jag ville inte bli begränsad. Jag ville göra vad jag ville, när jag ville, menade jag, som absolut inte haft något utsvävande liv innan. Vårt barn var ytterst välplanerat och kom till strax innan IVF, så det var inget hoppsan-barn.

Min sambo meddelade att jag fick göra abort bäst jag ville, men att han skulle lämna mig. Jag sökte hjälp, kom till en underbar psykolog och i samband med att möjligheten till abort försvann. började också jag må bättre. Då hade jag inte längre något alternativ. 

De tankarna jag hade när jag inte mådde bra, var otroligt långt ifrån den jag är i vanliga fall. Efter god hjälp, kom jag tillbaka att bli mitt vanliga jag. Din fru måste få hjälp. Jag lider med hela familjen, också med din fru som jag gissar mår väldigt dåligt!

Instämmer!

TS, försök hålla i tanken att detta inte är hon, det är av sjukdom färgade tankar.Sök hjälp och stöd! Vägrar hon så behöver du söka stöd och rådgivning för egen del - du som ser hur det är, hur förändrad hon blivit om du t.ex. jämför med första graviditeten. Dessutom vet du hur du ska agera om det blir värre, om det skulle bli akutellt med tvångsvård.
Det går sannolikt inte att för dig resonera med henne, och på så sätt få henne att ändra sig. Risken är att hon känner sig ännu mer trängd av det och att det blir ännu värre.

Hur långt gången är hon nu? Det finns ju en chans att hon ändrar sig när barnet kommit ut och instinkter kickar in. Annars låter det klokt att ni separerar och du tar barnet på heltid. Då finns det ju en chans för henne att ändra sig också när hormonerna släpper någon månad eller två efter förlossningen.