Väntar fel kön, krossat förhållande

Nej inte psykakuten. Det e ju inte så att hon sitter o biter på en pinne och kollar in i väggen. Men antar att psykiska problem kan ligga väl dolda utan att man behöver se det utåt. 

Tack för dina råd. Ja det har inte blivit bättre. Inte sämre heller men någonstans är det inte hållbart att vänta ut det. Senast nämnde min fru att hon håller på att leta en lägenhet. Jag vet inte längre vad som är sanning eller inte. Jag tror inte hon kommer skada någon. Absolut inte sin dotter. Däremot skulle jag ju inte lita helt vad det gäller sonen då men känns inte som det gått så långt än. har inte sett något självskadebeteende än. 
Ser man det som en vanlig skilsmässa är det ju inget konstigt att hon vill flytta o skiljas mm om man nu ska gå isär men med tanke på hur allting är så känns det lite fel. Ja menar alla ni som kommenterat och hjälpt till att tänka visar ju på att det inte är helt normalt beteende. Hade dock varit lättare om hon hade brutit ihop helt och man hade kunnat ta henne till vården på det sättet än om man ska försöka övertyga henne om det.

Jag har pratat med mvc om det och försökt få dom att ta upp det på senaste mötet med min fru utan att jag ska vara en aktiv del i det än så länge men det kom inte så långt. Hon sa att hon mådde lite dåligt av det men inte mer. Hon berättade inget om hennes planer att överge familjen och låta mig ta pojken. 

Nu är det snart dags för ett till möte och vi får se hur det går men snart måste jag ställa hårdare krav. För om vi inte kommer till någon lösning har jag en hel del att styra upp som tex fixa föräldraledighet från sommaren redan och den kommer ju hålla på tills pojken börjar förskola och försöka se över budgeten när jag är föräldraledig själv med ett barn. Fy tusan vad tungt det känns just nu. Jag hoppas bara allt löser sig. Kan inte ens föreställa mig det kaoset som kommer bli. Hur gör man tex med vårdnaden av vår dotter. Kommer jag ens kunna ha henne vart annan vecka när jag har en nyfödd själv. .  Känns väldigt överväldigande.

Men hur kan man hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. 
Hon är så otroligt bestämd när hon säger det att man blir mörkrädd att en människa kan se det som ett problem att man får en pojke. 

Tack för alla super super bra input. 
Jag kommer såklart kunna hantera att ta barnen. Allt sådant löser sig men det är bara en sådan oro hur hon ställer sig i det ögonblicket. hur hon kommer hantera det att sitta i samma lägenhet och jag har barnet framför henne och dottern förmodligen kommer vara ganska intresserad... hur hanterar man det ...  
Jag har nu börjat bearbeta min fru att vi ska prata med familjerådgivning och mvc.
Senast nu gick jag på rätt hårt och sagt att jag pratat med barnmorskan och att vi nästa gång vi ska dit kommer ta upp detta inför henne och få komma vidare. Blev ju ett otroligt liv hemma . blåste rätt kallt där men men ser ingen annan utväg då hon fort säger att hon inte kommer bli en pojkmamma. 

Jag har tagit upp det med jobbet med så dom är med på banan. Men svårt att planera såklart. Men nu är även mvc inkopplade . Tyvärr vägrar min fru att ens prata med mvc eller gå dit något mer. Så frågan är hur jag ska gå vidare. Jag såg ingen annan utväg än att officiellt koppla in mvc för att försöka få min fru att prata med dom men det verkar ha gett omvänd effekt. Om hon inte vill gå dit något mer alls så kan det bli riktigt farligt för barnet och mamman om det skulle uppstå komplikationer. 

Min fru mår fysiskt bättre och det märks på hennes humör men nu kommer den andra delen med graviditeten att man blir tung och trött. Så över lag känns det lite mer positivt men vi skulle behöva prata tillsammans med mvc om hur vi ska göra det för jag vet fort inte vart jag har henne i det? Även om hon senaste tiden känns mer positiv så är personer i en sådan sits experter på att dölja ett psykiskt illamående. 
Jag hoppas att allt löser sig för jag börjar längta. Det har varit så ledsamt att denna graviditeten har varit som bortblåst av allt lidande och oro som vi gått igenom och jag önskar inte min värsta fiende att behöva gå igenom det som vi går igenom nu. månader av psykiskt terror men värst är det för min fru som förmodligen lever i en annan värld och inte inser hur instängt och ensamt det är. Tack till alla som ger sitt stöd. Jag kommer inte ge upp hoppet.

Den här tråden börjar ju bli otroligt lång och jag är väldigt... väldigt  tacksam för all support. 
Det är en bra tanke att jag hur som helst ska vara hemma en hel del i början med hur det än går för att stötta. 
Det som jag gått och haft ångest över länge är att få min fru att prata med mvc för att på så vis kunna få hjälp vidare med en psykolog. 
Men en liten strimma hopp öppnade sig idag när vi tillsammans gick till mvc och pratade om problemet. Mycket känslor och jobbiga tankar, mvc erbjöd att en psykolog skulle få prata med min fru och det bästa av allt, min fru tackade ja. Otroligt starkt av henne att gå med dit och trotsa sina tankar. Hoppas den styrkan finns kvar ett tag så kommer hon nu prata med en psykolog om hur hon känner om det här och kanske komma lite framåt i grunden i det hela. Det är en start på något och allt annat är bättre än att sitta och hoppas att det löser sig. Nu händer det i alla fall något. 

Hej, svårt att säga. Vi har fått tid för att träffa psykolog men verkar uppenbarligen vara så hårt tryck att vi endast kan träffa dom en gång innan bf i juli. Min fru hade ett långt samtal över telefon innan där psykologen tyckte att jag skulle vara med också. Men känns inte som det kommer hjälpa så mkt att träffa dom en enda gång. Nästa gång skulle kanske kunna vara i augusti hade dom sagt. Om dom nu inte prioriterar upp det. Men dom kanske inte tar det på allvar utan hellre försöker se hur det går och vill ses mer efter bf. Känns tyvärr som en total felprioritering och typiskt vårdsverige där man förhalar saker tills det är för sent. Det handlar ju om en människa som mår väldigt dåligt här och nu och inte om 3 månader eller ännu mer.  
Måste ändå säga att jag är glad att min fru gick med på det. Väldigt tråkigt dock att när hon samlat kraft och mod och haft ett långt samtal med psykologen inte blir bemött med en känslan av att hon kommer få någon tid. 

Vi ska dit om c:a 10 dagar nu så jag får försöka se vad dom säger då. Mvc säger att om dom ser allvarligt på det så kommer vi få mer tider men det vågar jag inte lita på. Ger det inget så kan jag via jobbet få kontakt med privata psykologer och dra det framåt på det sättet.  tack för tipset om bra psykolog. 

Nu har vi varit hos psykologen och pratat och diskuterat en plan för närmsta tiden. lite om hur vi praktiskt ska göra. kom fram en hel del bra tankar också. 
Förutom det så känns det fortfarande som en tickande bomb.Får en del kommentarer hemma om att hon inte kommer göra det. Hon ska föda barnet och ska ta det till bröstet när det kommer men det finns en bitterhet och lömskhet i allt hon säger. Någon värme är det inte talan om
Svårt att beskriva och så otroligt tragiskt att se den man älskar bära med sig något nattsvart i blicken när det kommer till ett barn. 
Summa summarum är att det kommer kunna gå åt vilket håll som helst. 
Försöker hålla mig lugn och hoppas att det går bra men jag skulle inte önska min värsta fiende att kämpa med det här. Nu är i alla fall vården inkopplad och allt kommer finnas på papper för bb, bvc och mvc så kommer hon må ännu sämre så finns mer hjälp att få. Men om hon vill fortsätta vara en familj är en helt annan sak. Ger inte upp än bara några veckor kvar

Tack för alla era tips. BF är andra veckan i juli så det närmar sig. Samtidigt som jag känner av hennes panik att det kommer närmre och närmre. Nu vill hon knappt att jag ska vara med på förlossningen och vill på allvar hitta en lägenhet innan bf. För mig finns inget logiskt i hur hon tänker utan det är mer en panik eller flykt från problemet. Jag försöker stå stark men det är tufft. Just nu går vi lite in i väntan inför bf. hoppas inte barnet kommer sent. 
@Ascend­erem tack för tipsen väl valda ord. Ska jag tänka på det att inte gå in i en argumentation för det händer titt som tätt och det leder inte till något. Man känner sig ganska låst i vad jag jan göra mer än att försöka finnas där och stötta med att ta hand om allt runt om och ge henne tid.