• Anonym (oroligpappa)

    Väntar fel kön, krossat förhållande

    Vi är en  normal familj som har ett barn och väntar vårt andra barn. 


    Problemen började när vi tog reda på kön på andra barnet (nipt). Det fanns starka  önskemål/drömmar från min fru om att även nummer två skulle bli en tjej. 


    Nu verkar det inte bli så utan en lite pojke kommer komma.

    Detta mottogs med en stor besvikelse hos min fru, så pass att hon ville göra abort. Detta hade varit ett alternativ då det var ganska tidigt i graviditeten men jag var inte alls beredd på att min fru skulle påverkas så av detta och under flera veckor diskuterade vi det fram o tillbaka. För mig spelar kön inte någon roll. Huvudsaken att det är ett friskt barn. Men för min fru däremot fanns aldrig det alternativet. Nu ser hon bara två alternativ. Antingen skiljer vi oss eller adopterar vi bort barnet.

    Abort som alternativ föll till slut bort då en sen abort verkade ganska tuff.  Men nu går hon och är så ångerfull och planerar skilsmässa eller hotar med att adoptera bort barnet.
    Hon kan inte se sig som en pojkmamma och säger att hon aldrig kommer klara av att ha en pojke i familjen, att hon hellre är ensam än går och är avundsjuk på andra som fått två tjejer. 


     


    Hels situationen är helt absurd och jag är bokstavligt talad chockad. Hon vill alltså  förstöra familjen.  Låta dottern (och den kommande pojken) växa upp med skilda föräldrar eller adoptera bort barnet  för att det inte motsvarar hennes dröm. 
    Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 
    Jag är orolig för vår dotter, för vad som kommer att hända. Jag är orolig att min fru mår så pass dåligt psykiskt att hennes förmåga att ta beslut är begränsad. Det känns inte som en normal tanke att ta när vi lever i ett bra förhållande (tills nu då) och har en fin dotter redan. 

    Själv mår jag härefter. Känner mig både dum, ledsen och bedragen. 
    Hade vi diskuterat det helt innan kunde man ju faktiskt på allvar hitta en väg att garantera kön vi a ivf ( till en rätt häftig prispeng)  
    Dum att jag inte har sett detta innan eller att vi inte pratat igenom till 100% samtidigt som jag är sjukt rädd för hur det kommer gå. Vad händer om hon går igenom hela graviditeten och sen vill skiljas och jag blir ensam med pojken med skilsmässa och allt vad det innebär med en nyfödd.  Vad har hänt, kan min fru drabbats av en sådan depression eller chock att hon kan göra så här? Någon som har varit med om liknande?

  • Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande
  • Anonym (oroligpappa)
    Anonym (.....) skrev 2020-10-22 22:16:34 följande:
    Det är uppenbart att du inte tänker lämna henne iaf.

    Märker sonen nåt än, tyr han sig till henne lika mycket som till dig?
    Hur hanterar hon när han inte är "söt", dvs gnällig, arg mm? 
    Det är inte helt säkert. Jag börjar ifrågasätta hennes beteende rätt hårt nu. Min oro för hur hon skall hantera det här utan att vilja på något sätt jobba på det ger mig några alternativ längre. Vi har pratat mkt senaste dagarna men vi hamnar bara i samma argument hela tiden. Hon vill inte ha en son i sitt liv och det var jag som ville att vi skulle behålla honom, dvs jag ville ju inte att vi skulle göra abort. 
    Sonen verkar inte märka något än. Han tyr sig nästan lika mkt till henne som mig. men han somnar bättre med mig så oftast jag som nattar. 
    Blir han gnällig och sånt så kan det komma lite små syrliga kommentarer att han är ju alt en kille ,,,, typiskt pojkar mm.  Och det svider att höra det .
  • Anonym (.....)
    Anonym (oroligpappa) skrev 2020-10-23 23:07:08 följande:
    Det är inte helt säkert. Jag börjar ifrågasätta hennes beteende rätt hårt nu. Min oro för hur hon skall hantera det här utan att vilja på något sätt jobba på det ger mig några alternativ längre. Vi har pratat mkt senaste dagarna men vi hamnar bara i samma argument hela tiden. Hon vill inte ha en son i sitt liv och det var jag som ville att vi skulle behålla honom, dvs jag ville ju inte att vi skulle göra abort. 
    Sonen verkar inte märka något än. Han tyr sig nästan lika mkt till henne som mig. men han somnar bättre med mig så oftast jag som nattar. 
    Blir han gnällig och sånt så kan det komma lite små syrliga kommentarer att han är ju alt en kille ,,,, typiskt pojkar mm.  Och det svider att höra det .
    Hon "tål" alltså honom inte p.g.a. hans kön. Hon säger till dig att hon inte vill ha en son i sitt liv. Han är hennes barn som växt i hennes mage, vars sparkar hon känt, och som behöver hennes skydd, kärlek och omvårdnad mest av allt.. men hon vill inte ha honom. 
    Räcker det inte nu? 
  • Anonym (Det är dags nu)

    Herregud, jag är ledsen för din skull men det här har pågått alldeles för länge! Om du vill forstätta att vara en hyfsad människa så måste du lämna henne nu och ta vårdnaden om pojken. Det här är allvar. Barn är inte dumma och han kommer växa upp medveten om att han är oönskad och att han är en besvikelse och det kommer att skada honom något enormt. Hade ni varit i min bekantskapskrets och fått veta det som du skrivit hade jag inte tvekat en sekund att kontakta socialen. Inte bara för din frus handlingar utan även för dina. Ditt jobb som förälder är att skydda dina barn från skada. Det gör du inte nu och för varje dag du stannar med en person som hyser dessa känslor för din oskyldiga son utsätter du honom risk. Han kanske inte märker det idag men det kommer han att göra, tro mig. Snart blir han två och börjar sätta gränser och gå igenom trotsåldern, förstår språk och känner av sin omgivning bättre. Om du och din fru fortfarande älskar varandra finns det inget som säger att ni inte kan leva ihop igen i framtiden men innan dess måste hon bli frisk och kunna leva upp till rollen som moder. Som det är nu utsätter ni båda er son för vad jag skulle kalla psykisk barnmisshandel som bara kommer att bli värre ju äldre han blir. Det är dags att du tar tag i det här och skyddar ditt barn.

  • MaryM
    Anonym (Det är dags nu) skrev 2020-10-24 12:05:48 följande:

    Herregud, jag är ledsen för din skull men det här har pågått alldeles för länge! Om du vill forstätta att vara en hyfsad människa så måste du lämna henne nu och ta vårdnaden om pojken. Det här är allvar. Barn är inte dumma och han kommer växa upp medveten om att han är oönskad och att han är en besvikelse och det kommer att skada honom något enormt. Hade ni varit i min bekantskapskrets och fått veta det som du skrivit hade jag inte tvekat en sekund att kontakta socialen. Inte bara för din frus handlingar utan även för dina. Ditt jobb som förälder är att skydda dina barn från skada. Det gör du inte nu och för varje dag du stannar med en person som hyser dessa känslor för din oskyldiga son utsätter du honom risk. Han kanske inte märker det idag men det kommer han att göra, tro mig. Snart blir han två och börjar sätta gränser och gå igenom trotsåldern, förstår språk och känner av sin omgivning bättre. Om du och din fru fortfarande älskar varandra finns det inget som säger att ni inte kan leva ihop igen i framtiden men innan dess måste hon bli frisk och kunna leva upp till rollen som moder. Som det är nu utsätter ni båda er son för vad jag skulle kalla psykisk barnmisshandel som bara kommer att bli värre ju äldre han blir. Det är dags att du tar tag i det här och skyddar ditt barn.


    TS, jag är ledsen, men jag håller med. Detta är inte en sund situation för någon av er. Om du lämnar henne så KAN det finnas en möjlighet att hon kan ändra sig. Jag fattar att det inte är lätt, och du kommer ha ett litet barn på 100 procent. Men du måste skydda honom. Tänk dig själv att växa upp med en mamma som älskar din syster men inte dig.

    .
    She knows she's more than just a little misunderstood. She has trouble acting normal when she's nervous.
  • Anonym (Arg)

    Men herregud. Fråga inte sånt här på familjeliv. Det här är inte ovanligt och de pratar ofta om det i poddar. Bygger på något som hänt i hennes barndom. Hon behöver professionell hjälp! Och det fort, då det påverkar anknytningen. Och skuldbelägg henne inte för det är inget hon kan hjälpa!

  • Anonym (CE)
    MaryM skrev 2020-10-25 06:18:39 följande:
    TS, jag är ledsen, men jag håller med. Detta är inte en sund situation för någon av er. Om du lämnar henne så KAN det finnas en möjlighet att hon kan ändra sig. Jag fattar att det inte är lätt, och du kommer ha ett litet barn på 100 procent. Men du måste skydda honom. Tänk dig själv att växa upp med en mamma som älskar din syster men inte dig.

    .
    Fast sonen kommer oavsett alltid vara medveten om att mamman inte vill ha honom om han alltid ska bo hos pappan. Det kommer ju göra det ännu tydligare och göra honom ännu mer förvirrad över varför han inte får träffa mamman. I synnerhet om han sen får höra från sin syster (som jag gissar att TS kommer vilja ha varannan vecka) om allt hon och mamman gör. Så TS är lite i pest eller kolera här vilket vi verkar vara överens om.

    Men jag håller med om att TS måste flytta när det är mer skadligt för sonen att bo hemma med sin mamma än att inte få träffa henne alls. Och till slut kommer det kanske till en punkt då TS inte står ut att leva med mamman längre på grund av hennes beteende.
  • Wolfie13

    Jag tror verkligen att hon inte älskar dottern på riktigt heller.... Hon kan inte känna kärlek och det handlar inte om sonen öht.

    Jag tror hon vilselett dig hela tiden ts och det här är hennes riktiga jag. Med en oförmöga att känna varken ömhet el empati för någon. Det finns såna individer, de kallas för narcissister mm och går inte att bota.

  • Anonym (J)
    Anonym (Arg) skrev 2020-10-25 06:31:50 följande:

    Men herregud. Fråga inte sånt här på familjeliv. Det här är inte ovanligt och de pratar ofta om det i poddar. Bygger på något som hänt i hennes barndom. Hon behöver professionell hjälp! Och det fort, då det påverkar anknytningen. Och skuldbelägg henne inte för det är inget hon kan hjälpa!


    Har du ens läst tråden?
  • MaryM
    Anonym (CE) skrev 2020-10-25 12:32:22 följande:

    Fast sonen kommer oavsett alltid vara medveten om att mamman inte vill ha honom om han alltid ska bo hos pappan. Det kommer ju göra det ännu tydligare och göra honom ännu mer förvirrad över varför han inte får träffa mamman. I synnerhet om han sen får höra från sin syster (som jag gissar att TS kommer vilja ha varannan vecka) om allt hon och mamman gör. Så TS är lite i pest eller kolera här vilket vi verkar vara överens om.

    Men jag håller med om att TS måste flytta när det är mer skadligt för sonen att bo hemma med sin mamma än att inte få träffa henne alls. Och till slut kommer det kanske till en punkt då TS inte står ut att leva med mamman längre på grund av hennes beteende.


    Du har en stor poäng där. Men jag tänker ändå att det skadar sonen mer att bo med mamman och tas om hand av henne. Sonen kan kanske träffa sin mamma när TS är med, men det är klart att det blir skillnad mot systern hur man än gör.
    She knows she's more than just a little misunderstood. She has trouble acting normal when she's nervous.
  • Wolfie13

    Det som tyder på att hon inte bara har en "tilllfällig svacka" är ju hennes attityd till detta. Hon vill inte ha nån hjälp, hon skäms inte det minsta över sina känslor utan talar ist gärna om att hon inte vill ha sonen, och tycker endast synd om sig själv. Inga tankar alls om hur pojken kommer få det, bara jag jag jag.

    Totalt själlös och genomego människa.

  • Anonym (Tiden går)

    Hur har det gått för er TS? Har läst alla dina svar och hoppas så att det blivit bättre för er.

  • Anonym (oroligpappa)
    Anonym (Tiden går) skrev 2021-06-12 14:09:55 följande:

    Hur har det gått för er TS? Har läst alla dina svar och hoppas så att det blivit bättre för er.


    Hej Ursäkta för sent svar. Kanske kan passa sig med en uppdatering. 
    Det går väldigt upp och ner. Sommaren har rullat på rätt okej. Förhållandemässigt fungerar det bättre. Har haft ett varmare närmre förhållande där vi båda har lagt in mer passion och glädje känner jag. Mer kärlek till barnen. både vår dotter och vår son får den kärlek och uppmärksamhet med kärlek och uppskattning. Det kändes som vi äntligen var på väg bort från denna tuffa tid och började lägga det bakom oss . Men nyss fick vi ett riktigt bakslag. Känns som man är tillbaka på ruta ett. En närstående till familjen fick precis barn... en tjej. Och nu bubblar alla känslor upp igen hos min fru. Allt vi gått igenom, allt vi pratat om. Känns som ett kassetband spolas baklänges tills vi kom till start och tryckt på play. 
    Jag är stark och jag älskar våra barn men jag kan inte vara mer förvirrad än just nu. För en vecka sen delade vi passion sex kärlek och nu är jag hennes värsta fiende. Anade men trodde aldrig att hon skulle vända på en femöring. Jag är orolig. Snart så går jag inte med på hennes vändningar längre. Break it or make it. Kan inte leva livet i vetskapen att hon stoppar upp och ställer till det. Ursäkta det kan låta hårt. Hon måste må otroligt dåligt i hennes tankar men livet måste gå vidare. vi måste försöka komma vidare och jag vet inte om jag vågar köpa hus, lägga in mer energi och kryssa genom livet och hoppas vi inte stöter på familjer med 2 döttrar som triggar igång henne,  när man samtidigt ska försöka brottas med hennes mående på det sättet.  Fattar inte , hon är en helt normal människa för övrigt. Ingen verkligen ingen skulle någonsin märka det. Men hon gråter hemma av avundsjuka att andra får döttrar. Hon har en sån stark längtan efter något drömliv med 2 döttrar och allt det rasade när vi fick vår son. Tidigt i våras bröt hon ihop mitt framför barnen och spelade ut så hårt att dottern inte pratade med henne på flera dagar. Jag lider med hennes tankar men samtidigt måste det gå att läka med eller komma ur det. Om det är med eller utan henne det är frågan
  • Anonym (Bob)

    Orosanmäl henne till socialen så hon blir tvungen att ta hjälp.

  • Anonym (S)
    Anonym (oroligpappa) skrev 2021-10-04 14:02:54 följande:

    Hej Ursäkta för sent svar. Kanske kan passa sig med en uppdatering. 

    Det går väldigt upp och ner. Sommaren har rullat på rätt okej. Förhållandemässigt fungerar det bättre. Har haft ett varmare närmre förhållande där vi båda har lagt in mer passion och glädje känner jag. Mer kärlek till barnen. både vår dotter och vår son får den kärlek och uppmärksamhet med kärlek och uppskattning. Det kändes som vi äntligen var på väg bort från denna tuffa tid och började lägga det bakom oss . Men nyss fick vi ett riktigt bakslag. Känns som man är tillbaka på ruta ett. En närstående till familjen fick precis barn... en tjej. Och nu bubblar alla känslor upp igen hos min fru. Allt vi gått igenom, allt vi pratat om. Känns som ett kassetband spolas baklänges tills vi kom till start och tryckt på play. 

    Jag är stark och jag älskar våra barn men jag kan inte vara mer förvirrad än just nu. För en vecka sen delade vi passion sex kärlek och nu är jag hennes värsta fiende. Anade men trodde aldrig att hon skulle vända på en femöring. Jag är orolig. Snart så går jag inte med på hennes vändningar längre. Break it or make it. Kan inte leva livet i vetskapen att hon stoppar upp och ställer till det. Ursäkta det kan låta hårt. Hon måste må otroligt dåligt i hennes tankar men livet måste gå vidare. vi måste försöka komma vidare och jag vet inte om jag vågar köpa hus, lägga in mer energi och kryssa genom livet och hoppas vi inte stöter på familjer med 2 döttrar som triggar igång henne,  när man samtidigt ska försöka brottas med hennes mående på det sättet.  Fattar inte , hon är en helt normal människa för övrigt. Ingen verkligen ingen skulle någonsin märka det. Men hon gråter hemma av avundsjuka att andra får döttrar. Hon har en sån stark längtan efter något drömliv med 2 döttrar och allt det rasade när vi fick vår son. Tidigt i våras bröt hon ihop mitt framför barnen och spelade ut så hårt att dottern inte pratade med henne på flera dagar. Jag lider med hennes tankar men samtidigt måste det gå att läka med eller komma ur det. Om det är med eller utan henne det är frågan


    Det låter som att hon har allvarliga problem. Detta sträcker sig nog bra mycket längre än till dåligt mående i sig på grund av besvikelse/förlossningsdepression. Ev en personlighetsstörning av något slag som ligger och påverkar i grund och botten, och nej det är inte alltid något som är uppenbart hos en människa innan en händelse inträffar som ställer saker och ting på sin spets. Det här är så stort för henne att hon inte klarar av att hålla masken.

    Långvarig och professionell hjälp är nog enda hoppet här. Vägrar hon det eller hittar på ursäkter för att slippa - jag lovar att jag ska skärpa mig osv osv - så skulle jag göra som föregåendes kommentar förslag. Orosanmälan till Soc så det blir utredning, så hon tvingas ta tag i det.
  • Anonym (.....)
    Anonym (oroligpappa) skrev 2021-10-04 14:02:54 följande:
    Hej Ursäkta för sent svar. Kanske kan passa sig med en uppdatering. 
    Det går väldigt upp och ner. Sommaren har rullat på rätt okej. Förhållandemässigt fungerar det bättre. Har haft ett varmare närmre förhållande där vi båda har lagt in mer passion och glädje känner jag. Mer kärlek till barnen. både vår dotter och vår son får den kärlek och uppmärksamhet med kärlek och uppskattning. Det kändes som vi äntligen var på väg bort från denna tuffa tid och började lägga det bakom oss . Men nyss fick vi ett riktigt bakslag. Känns som man är tillbaka på ruta ett. En närstående till familjen fick precis barn... en tjej. Och nu bubblar alla känslor upp igen hos min fru. Allt vi gått igenom, allt vi pratat om. Känns som ett kassetband spolas baklänges tills vi kom till start och tryckt på play. 
    Jag är stark och jag älskar våra barn men jag kan inte vara mer förvirrad än just nu. För en vecka sen delade vi passion sex kärlek och nu är jag hennes värsta fiende. Anade men trodde aldrig att hon skulle vända på en femöring. Jag är orolig. Snart så går jag inte med på hennes vändningar längre. Break it or make it. Kan inte leva livet i vetskapen att hon stoppar upp och ställer till det. Ursäkta det kan låta hårt. Hon måste må otroligt dåligt i hennes tankar men livet måste gå vidare. vi måste försöka komma vidare och jag vet inte om jag vågar köpa hus, lägga in mer energi och kryssa genom livet och hoppas vi inte stöter på familjer med 2 döttrar som triggar igång henne,  när man samtidigt ska försöka brottas med hennes mående på det sättet.  Fattar inte , hon är en helt normal människa för övrigt. Ingen verkligen ingen skulle någonsin märka det. Men hon gråter hemma av avundsjuka att andra får döttrar. Hon har en sån stark längtan efter något drömliv med 2 döttrar och allt det rasade när vi fick vår son. Tidigt i våras bröt hon ihop mitt framför barnen och spelade ut så hårt att dottern inte pratade med henne på flera dagar. Jag lider med hennes tankar men samtidigt måste det gå att läka med eller komma ur det. Om det är med eller utan henne det är frågan
    Hon förstör alltså redan relationen till dottern, hennes älsklingsbarn... Det går ju inte ihop. Två barn kommer bli rejält skadade av denna sk. mamma. 

    Hur gammal är flickan? På vilket sätt fick hon ett utbrott framför henne, vet dottern att hennes mamma inte vill ha hennes lillebror? Det är ju det värsta i allt det här, att barnen nu också blivit indragna i hennes psykiska vanföreställningar. 
  • Anonym (A)
    Anonym (Tiden går) skrev 2021-06-12 14:09:55 följande:
    Hur har det gått för er TS? Har läst alla dina svar och hoppas så att det blivit bättre för er.
    Hoppas jag med
Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande