Forum Barnlängtan - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Väntar fel kön, krossat förhållande

    Ons 27 feb 2019 14:58 Läst 0 gånger Totalt 269 svar
    Anonym (oroli­gpappa­)
    Visa endast
    Ons 27 feb 2019 14:58 -1

    Vi är en  normal familj som har ett barn och väntar vårt andra barn. 


    Problemen började när vi tog reda på kön på andra barnet (nipt). Det fanns starka  önskemål/drömmar från min fru om att även nummer två skulle bli en tjej. 


    Nu verkar det inte bli så utan en lite pojke kommer komma.

    Detta mottogs med en stor besvikelse hos min fru, så pass att hon ville göra abort. Detta hade varit ett alternativ då det var ganska tidigt i graviditeten men jag var inte alls beredd på att min fru skulle påverkas så av detta och under flera veckor diskuterade vi det fram o tillbaka. För mig spelar kön inte någon roll. Huvudsaken att det är ett friskt barn. Men för min fru däremot fanns aldrig det alternativet. Nu ser hon bara två alternativ. Antingen skiljer vi oss eller adopterar vi bort barnet.

    Abort som alternativ föll till slut bort då en sen abort verkade ganska tuff.  Men nu går hon och är så ångerfull och planerar skilsmässa eller hotar med att adoptera bort barnet.
    Hon kan inte se sig som en pojkmamma och säger att hon aldrig kommer klara av att ha en pojke i familjen, att hon hellre är ensam än går och är avundsjuk på andra som fått två tjejer. 


     


    Hels situationen är helt absurd och jag är bokstavligt talad chockad. Hon vill alltså  förstöra familjen.  Låta dottern (och den kommande pojken) växa upp med skilda föräldrar eller adoptera bort barnet  för att det inte motsvarar hennes dröm. 
    Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 
    Jag är orolig för vår dotter, för vad som kommer att hända. Jag är orolig att min fru mår så pass dåligt psykiskt att hennes förmåga att ta beslut är begränsad. Det känns inte som en normal tanke att ta när vi lever i ett bra förhållande (tills nu då) och har en fin dotter redan. 

    Själv mår jag härefter. Känner mig både dum, ledsen och bedragen. 
    Hade vi diskuterat det helt innan kunde man ju faktiskt på allvar hitta en väg att garantera kön vi a ivf ( till en rätt häftig prispeng)  
    Dum att jag inte har sett detta innan eller att vi inte pratat igenom till 100% samtidigt som jag är sjukt rädd för hur det kommer gå. Vad händer om hon går igenom hela graviditeten och sen vill skiljas och jag blir ensam med pojken med skilsmässa och allt vad det innebär med en nyfödd.  Vad har hänt, kan min fru drabbats av en sådan depression eller chock att hon kan göra så här? Någon som har varit med om liknande?

  • Fre 1 mar 2019 06:28 #71

    Vi har två flickor och ett tredje barn på väg. Önskar oss innerligt en pojke, men skulle aldrig falla mig in att må dåligt om det är en flicka till!

    Följ med till barnmorskan, ta upp detta med henne. Du kan nog till och med ringa och be att få träffa henne själv.

    I övrigt tänker jag, antingen är din fru galen eller så är det hormoner. Men hon behöver hjälp oavsett, prata med någon. Börja med barnmorskan, därifrån kan ni bli lotsade vidare. Men vänta inte! Agera direkt!

  • Anonym (mor)
    Visa endast
    Fre 1 mar 2019 06:51 #72 +1
    Anonym (.......) skrev 2019-03-01 06:22:12 följande:
    Ja, faktiskt är jag själv ett barn med oönskat kön och jag är född på 70-talet. Min mamma kunde inte knyta an till mig eftersom jag var flicka. Jag anklagar inte henne för det. Det handlar om hennes egen uppväxt och sådant som hände när hon och hennes systrar var små. Hon kunde inte styra över sitt psykiska mående. Det kan ingen.
    Okej. Låter ju helt befängt. Din mamma chansade alltså och hoppades att oddsen skulle vara på hennes sida? Jag förutsätter att du hade andra kloka vuxna runt dig som kunde fungera som vårdnadshavare?.....i annat fall tror jag inte du varit så storsint.
  • Anonym (Synd)
    Visa endast
    Fre 1 mar 2019 06:58 #73
    Anonym (.......) skrev 2019-03-01 06:22:12 följande:

    Ja, faktiskt är jag själv ett barn med oönskat kön och jag är född på 70-talet. Min mamma kunde inte knyta an till mig eftersom jag var flicka. Jag anklagar inte henne för det. Det handlar om hennes egen uppväxt och sådant som hände när hon och hennes systrar var små. Hon kunde inte styra över sitt psykiska mående. Det kan ingen.


    Det är synd att din mamma inte fick hjälp! Det gick ju ut över dig mest av allt! Tröstkram! Tyvärr är det många som väntar för länge eller inte söker hjälp alls för psykiska problem. På 70-talet var det värre tabu än idag, jag kan tänka mig att man bara ?stod ut? och mådde dåligt resten av livet i de flesta fall.

    TS har chansen att ordna hjälp åt sin fru, hoppas han gör det.
  • Anonym (mor)
    Visa endast
    Fre 1 mar 2019 07:09 #74 +3
    Anonym (Synd) skrev 2019-03-01 06:58:34 följande:
    Det är synd att din mamma inte fick hjälp! Det gick ju ut över dig mest av allt! Tröstkram! Tyvärr är det många som väntar för länge eller inte söker hjälp alls för psykiska problem. På 70-talet var det värre tabu än idag, jag kan tänka mig att man bara ?stod ut? och mådde dåligt resten av livet i de flesta fall.

    TS har chansen att ordna hjälp åt sin fru, hoppas han gör det.
    Ursäkta att jag lägger mig i men visst är det så att stigmat kring psykiska åkommor minskat MEN det jag vill påstå är att det idag ist finns en GIGANTISK övertro på vad psykiatrin kan åstadkomma med en människa!? Visst kan det lätta att få ngn "att prata med" OM man är helt ensam i världen.......men annars.....
  • Anonym (mor)
    Visa endast
    Fre 1 mar 2019 07:10 #75
    Anonym (mor) skrev 2019-03-01 07:09:27 följande:
    Ursäkta att jag lägger mig i men visst är det så att stigmat kring psykiska åkommor minskat MEN det jag vill påstå är att det idag ist finns en GIGANTISK övertro på vad psykiatrin kan åstadkomma med en människa!? Visst kan det lätta att få ngn "att prata med" OM man är helt ensam i världen.......men annars.....
    *psykoser och andra svåra tillstånd måste behandlas på "psyket" självklart.
  • Fre 1 mar 2019 07:34 #76

    TS.

    Hon kan inte adoptera bort ditt barn, finns inte en chans i hela världen.
    Det kommer av flera skäl inte att hända.
    *

    I övrigt tycker jag att hon verkar vara en ytterst obehaglig människa. Sätt ner foten här och klargör vad som gäller i er familj.

    Att ens överväga abort under era levnadsomständigheter är F** sjukt!

  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 1 mar 2019 07:49 #77 +1

    Jag måste tillägga att hon är en varm positiv person normalt sett. Så just nu upplevs hon som två olika personer faktiskt. Sådana här sidor Har jag inte sett tidigare så jag hoppas att hon på något sätt kan acceptera tanken till slut. Annars blir det lite tufft ett tag framöver . Sånt här kommer liksom jag inte ens att tänka på som ett värsta scenario när man planerar att skaffa barn, speciellt inte när man ha ett stabilt bra förhållande och första barnet gick bra med allt vad det innebär att bli förälder.

  • Anonym (G)
    Visa endast
    Fre 1 mar 2019 09:33 #78 +3
    Anonym (oroligpappa) skrev 2019-03-01 07:49:21 följande:

    Jag måste tillägga att hon är en varm positiv person normalt sett. Så just nu upplevs hon som två olika personer faktiskt. Sådana här sidor Har jag inte sett tidigare så jag hoppas att hon på något sätt kan acceptera tanken till slut. Annars blir det lite tufft ett tag framöver . Sånt här kommer liksom jag inte ens att tänka på som ett värsta scenario när man planerar att skaffa barn, speciellt inte när man ha ett stabilt bra förhållande och första barnet gick bra med allt vad det innebär att bli förälder.


    Just därför framstår det som en kris med psykiska problem. Du måste sätta ned foten och kräva att hon söker hjälp snarast eller så kan ni boka tid hos familjerådgivningen så att hon åtminstone får höra från någon annan också att hennes beteende inte är normalt. Hur reagerar släkt och vänner eller känner de inte till det här?

    Jag får intrycket av att du inte vågar säga ifrån till henne eftersom du skriver att du hade övervägt IVF om du hade vetat att hon kände så här. Ser du inte själv hur galen bara den tanken är?

    Fast den här gången måste du sätta hårt mot hårt innan barnet kommer, annars lär det att drabba hela familjen, inkulsive din dotter, för att inte tala om den stackars lilla pojken.

    Du är man och hon vill inte ha någon av ditt kön, hur känns det? Det motsatta scenariot finns ju i många andra länder där flickor väljs bort för att de anses mindre värda. Det är ingen skillnad på det och hennes tankegångar.

    Vad skulle du säga till en kvinna vars man betedde sig som din fru? Det hon utsätter dig för är ju en form av psykisk misshandel.

    Det är ditt ansvar som förälder att försvara din ofödda son så agera nu!
  • Fre 1 mar 2019 10:09 #79 +1
    Anonym (G) skrev 2019-03-01 09:33:05 följande:

    Just därför framstår det som en kris med psykiska problem. Du måste sätta ned foten och kräva att hon söker hjälp snarast eller så kan ni boka tid hos familjerådgivningen så att hon åtminstone får höra från någon annan också att hennes beteende inte är normalt. Hur reagerar släkt och vänner eller känner de inte till det här?

    Jag får intrycket av att du inte vågar säga ifrån till henne eftersom du skriver att du hade övervägt IVF om du hade vetat att hon kände så här. Ser du inte själv hur galen bara den tanken är?

    Fast den här gången måste du sätta hårt mot hårt innan barnet kommer, annars lär det att drabba hela familjen, inkulsive din dotter, för att inte tala om den stackars lilla pojken.

    Du är man och hon vill inte ha någon av ditt kön, hur känns det? Det motsatta scenariot finns ju i många andra länder där flickor väljs bort för att de anses mindre värda. Det är ingen skillnad på det och hennes tankegångar.

    Vad skulle du säga till en kvinna vars man betedde sig som din fru? Det hon utsätter dig för är ju en form av psykisk misshandel.

    Det är ditt ansvar som förälder att försvara din ofödda son så agera nu!


    Att sätta hårt mot hårt med en person som går igenom någon sorts djup kris eller som har fått en psykos etc. är inte tillrådigt.

    Det låter på TS som att graviditeten är knappt halvvägs(?).

    Så länge hon inte försöker skada sig själv eller andra och inte ventilerar dessa tankar högt inför dottern så undrar jag vilka hemska katastrofer ni förväntar er ska inträffa om TS inte omedelbart släpar sin fru i fötterna till akutpsyk.

    Hon är inte frisk i sitt tänkande kring detta, det behöver inte automatiskt göra henne till en hemsk eller farlig person. Jämför det med en anorektisk person som väger 40 kg, de tror att de är tjocka. Eller en person med tvångstankar som måste trycka på varje lampknapp 10 ggr för annars tror de att något hemskt kommer att hända. Eller en autistisk person som måste ha vissa saker på ett visst sätt annars blir det mental härdsmälta

    Det är inte alls omöjligt att TS fru inte själv visste att hon skulle reagera så här. Kanske hade hon omedvetet föreställt sig ett liv och tillvaro med två döttrar och plötsligt vändes hennes värld upp och ner. Hon kunde inte föreställa sig att få en pojke och hon snurrade in sig mer och mer i sina tankar tills hon kände sig helt fastlåst och bunden vilket ger en panikreaktion.

    Det betyder inte att TS ska tycka det är ok men ge henne chans att landa, visa att du lyssnar och finns där även om du inte förstår eller håller med. Erbjud henne den hypotetiska lösningen att känner hon likadant efter födseln så kan TS ta barnet och han kommer att älska det och ta hand om det och hon behöver inte ha med det att göra. Säg att ni ändå behöver prata igenom det med någon utomstående och ring er barnmorska som kan fixa samtalshjälp där ni kan sitta ner tillsammans och prata med någon opartisk och proffesionell och ta det därifrån. Visar det sig att hon bara är en hemsk människa och hon helt står fast vid sitt val så lär det ju ändå vara samma slutsituation.

    Var bara tydlig med att hon inte får nämna detta alls för dottern.

    Pushar du henne, sätter ner foten och försöker ?tvinga? henne att ändra sig så tror jag kan det slå fel. Kanske känner hon sig ännu mer låst och sticker eller försöker skada sig eller något liknande. Och det finns ju inga tendenser till nåhonting sådant just nu
  • Anonym (Anony­m)
    Visa endast
    Fre 1 mar 2019 10:23 #80 +1
    Anonym (mor) skrev 2019-03-01 06:51:30 följande:

    Okej. Låter ju helt befängt. Din mamma chansade alltså och hoppades att oddsen skulle vara på hennes sida? Jag förutsätter att du hade andra kloka vuxna runt dig som kunde fungera som vårdnadshavare?.....i annat fall tror jag inte du varit så storsint.


    Det kanske var hennes pappa som chansade och gjorde hennes mamma gravid trots att hon inte ville? Kvinnor blir inte gravida på egen hand, vet du.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll