Hur dela upp räkningarna? - kvinnans synvinkel

Han har förresten föreslagit att vi ska ta hjälp av någon - en finansiell rådgivare eller nåt. Eftersom det finns särkullsbarn med i bilden (hans barn sen tidigare) och vi äger ett hus ihop. Det kanske är en bra idé, nån som varit hos en sån?

Kjell: tack för ditt svar. Vi har redan pratat oss fram till en struktur, vi har gemensamma konton hos en bank för löpande räkningar, sparande, matkonto, bilkonto. Men kontona är tomma, det sitter inga pengar där...månaderna går.

Jag ska försöka prata om ekonomin nu, då räkningarna redan är betalda. Hittills har mönstret varit så att jag har tagit upp ämnet när det är runt den 20-25:e och dags att betala räkningar. Så har det blivit gräl. Till slut ger man ju upp, för man vill undvika gräl.

Tack. Ska försöka göra detta som du skriver. Jag kan inte leva på den här nivån i längden, behöver sälja huset och bo billigare. Det har jag även sagt till honom.

Oj, det är verkligen att vara tydlig! Men, det kanske är tydlighet han behöver. Hittills har jag sagt att jag inte kommer att kunna ha det så här i längden, men sen rullar det ändå på med vardagsbestyr etc. och jag står ut. Men tyvärr går det ju ut över mitt personliga mående, att jag oroar mig mycket över ekonomin och har tappat en del av mina känslor för min man

Jag tycker ärligt talat inte han verkar speciellt snål. Däremot borde ni iaf. reglera skulden med ränta. 2% ränta på 650k (som han lånat, right?) blir 1080 spänn i månaden han borde betala över till dig. Det är om man kör på bankränta. Man kan också jämföra med avkastning på fonder, vilket väl är mer rimligt när det gäller privata pengar, för det är ju där de skulle varit annars. Då handlar det snarare om 3800 spänn du borde få i ränta på lånet (räknade på 7%).

Men generellt, har man "valt" ett jobb som ger låg lön så får man räkna med att man inte kan göra lika mycket. Det som blir problem är ju om ena parten tjänar mer och vill leva ett lite lyxigare liv, som den andra inte har råd med. Då måste man ju gå in och betala delar av den andras kostnader. Tycker Kjells råd är bra vad gäller att göra tydligt att du inte klarar av att leva på den ekonomiska nivå som han vill.

Rimligt är väl att ni betalar gemensamma utgifter procentuellt mot hur mycket ni tjänar. Tjänar han dubbelt så mycket (efter skatt) så borde han betala 67% av gemensamma utgifter och du 33%. Resten gör ni vad ni vill med. Hans barns kostnader står givetvis han för.

Kjell: tack, jag tror att jag har vaknat upp nu. Är jag inte tydlig och glasklar kommer vi att separera inom ett par år. För missnöjet gror mellan oss..

Det här med att han kan betala ränta på hans lån av mig är inte ens något jag över huvud taget funderat på. Det verkar väldigt snålt av mig om jag skulle kräva honom på 3800 kr i månaden. Men det kan vara ett argument, om vi ska förhandla om gemensam ekonomi kanske. Det är väldigt svårt att dela upp kostnaderna procentuellt tycker jag. Då måste vi nästan gå ned i levnadsstandard och köpa billigare mat, skippa uteluncher, skippa semestrar, byta till billigare boende..

Men för att på något sätt försvara min man så har jag ett mycket roligare och mer fritt jobb än vad han har, ett jobb som jag styr själv och det är han lite avundsjuk på tror jag. Han säger att han tycker att han får slita hårdare än mig, och det kan jag på ett sätt förstå.

Å andra sidan tar jag lite mer av hushållsarbetet och bor med hans barn på halvtid, vilket blir mer jobb än om han inte hade haft ett barn sen tidigare, jag tog även hela föräldraledigheten. Och vi är ?låsta? till att bo i det hör området eftersom hans barn bor här med sin mamma halva tiden. Vilket påverkar mina jobbmöjligheter.

Swagger: jag tog hela föräldraledigheten eftersom jag tjänar mindre än min man. Det var ett gemensamt beslut. Jag vet att det är en klassisk kvinno-fälla. Men så blev det. Jag jobbade en dag i veckan med mitt egna företag under föräldraledigheten, för att kunna få ihop en buffert. Men tyvärr lades alla dom pengarna in i det gemensamma hushållet under året. Så när det var dags för mig att dra igång heltidsjobb med mitt företag igen hade jag noll kr.

Dumt, kan jag se så här i efterhand. Men jag var naiv nog att tro att min man skulle hjälpa mig ekonomiskt mer än han har gjort, efter föräldraledigheten. Han trodde å andra sidan att jag direkt skulle börja tjäna pengar igen, så fort jag började jobba heltid. Men det har stått ganska stilla, det är svårt att komma in i branschen igen.

Kjell:

Jag gav honom som förslag att vi båda skulle föra över våra löner till gemensamma kontot den 25:e mars, sen betala husräkningarna gemensamt, sist fördela pengarna till matkontot, bilkontot och fickpengar (en simma vi fick komma överens om). Jag undrade om det funkade för honom?

?Ja, vi borde kolla på någon lösning?, blev det svävande svaret. Som vanligt. Sen händer ingenting.

Jag sa då, ?Det här är ett förslag och du behöver bara svara ja eller nej på det.? Då sa han att han svarade ja.

Jag sa då att jag kommer att påbörja en husförsäljning den 1 juli och en separation den 1 december i år, om jag märker att vårt ekonomiska samarbete inte fungerar. Eller om jag märker att han fortsätter att undvika att tala om pengar eller krångla med räkningarna.

Han svarade ganska pafft ?jaha!?

Vi ska för övrigt gå i familjerådgivning på måndag.

Nu måste jag fullfölja detta.