Hur skulle ni gjort? (obs långt men vill gärna att ni läser!)
Har två barn, en tjej och en kille, som är 13 resp 11 år gamla. Jag har bott ensam med dom sedan de var 2 och 4 år gamla.
Pappan var relativt närvarande fram till de var 6 och 8 då han flyttade långt härifrån. Innan dess träffade han dom ca 1 gång/v (en dag varje helg) och var relativt ointresserad av någon djupare relation.
Jag försökte verkligen på ALLA sätt och det menar jag verkligen. Telefonsamtal vissa bestämda dagar så inte tiden skulle rinna ut. Jag bjöd med honom på min semester, hem på helger, alla saker på dagis osv osv för att han skulle vara så delaktig som möjligt. Ibland följde han med på dessa saker men blev mer och mer sällan.
Jag har skickat veckobrev, bilder osv under alla år (fast han först bodde 2 mil från oss...)
Nu när han bor långt ifrån oss så har jag lagt tusentals kronor på att resa dit eller träffas närmre oss men med hotell, aktiviteter mm mm för att barnen ska få träffa sin pappa.
Han flyttade ifrån oss kanske jag ska tillägga, vi har bott kvar i samma stad hela tiden.
I början hade de skypekontakt 1 gång per vecka, ibland mer, när alla kände för det osv. Sedan glesades det ut främst på pappans initiativ. Det blev 1 gång i månaden och träffarna gick från en gång var 3-4 månad till varje halvår och nu 1 gång per år. Då ett par dagar.
Barnen har själv med åldern uttalat att de inte är så intresserad av kontakten då den är rätt "tråkig", pappan pratar mest om sig själv. De känner inte nåt intresse från hans sida. De har ju dessutom ett liv här med kompisar, skola, aktiviteter mm.
Jag har i alla år tjatat, påmint och ibland nästan tvingat dom att ringa för att pappan tjatar och för att jag känner att jag inte vill att de ska tappa kontakten.
Nu är barnen rätt bestämda på att de inte har lust. De kanske skypar med honom en gång varannan eller var tredje månad, ibland har det gått ett halvår. De VILL VERKLIGEN INTE!
Pappan har inte något superintresse. Han skulle kunna flytta närmre oss (tillbaka till sin hemstad) om han hade haft intresset men det har han uppenbarligen inte. Han messar dock barnen med lite dåliga samvetes grejer "kan ni inte ringa, jag gråter om ni inte ringer" och lägger sakerna på barnen, men de vill inte...jag försöker påminna och prata om det titt som tätt, men har valt att låta dom välja.
Till detta hör att han inte varit så snäll alla gånger, psykiskt. Varit mer eller mindre som psykisk misshandel genom åren. Jag har ensam vårdnad.
Nu till min fråga. Skulle ni tjata mer? Skulle ni "tvinga" dom? Skulle ni gör som pappan vill? Eller skulle ni lyssna på barnen och låta dom ta besluten nu när de är så pass "gamla"?
Alltså hur skulle ni lösa denna sits? Jag börjar tröttna på att medla. Han har deras nr, deras sociala medier mm så han har möjlighet att kontakta dom. Han gör det nån eller några ggr i månaden men de svarar aldrig. De vill helt enkelt inte. Efter 8-9 år börjar de väl tröttna...
Vill inte ha pekpinnar angående vad som hänt tidigare, för jag har verkligen gjort ALLT i min makt. Haft kontakt med jurister, kuratorer, BUP etc för att veta att det jag gjort har varit "rätt". De säger att jag gjort allt och lite till...men mitt samvete gör ont. Säkert pga att jag önskar att deras pappa hade varit lite mer engagerad från början, innan det var "försent". Verkligen lagt ner själ, hjärta, pengar och tid på att få en relation som funkar för dom men nu säger ju DOM stopp! Vad gör jag då?
