Barn vid 15 år?

Att skaffa barn är mer än barnkläder och bebisgos. Ni sätter en människa till världen, som ni dessutom har 100% ansvar för.

Du är inte ens myndig. Vem ska försörja er? 
Dessutom att vara 23 år och tillsammans med en 15-åring känns inte sunt.

Vänta några år, att skaffa barn är ett stort ansvar. Större än vad du kan tro.

Nej nej nej nej nej och åter nej. Du har absolut ingen verklig bild av hur det är att ta hand om ett barn. Det är ingen jävla leksaksdocka. Fullfölj dina studier så att du åtminstone kan ge ditt framtida barn ett vettigt och värdigt liv, för det kan du inte nu.

Hur ska DU försörja barnet? Din pojkväns inkomster räknas inte, han kan göra slut eller dö i en olycka imorgon. Då är du ensam, så hur ska DU försörja barnet?

Hur tänker du med jobb? Skola? Framtid?

Försärnar inte barnet ett tryggt hem? Ni har inte ens bott ihop.

Nej ts... vänta. Utbilda dig och skaffa ett jobb och ett stabilt förhållande (alltså varit ihop mer än några få månader samt bott ihop.i x antal så ni vet att det också funkar) först.

Jag skulle säga - låna (om du får!) en av bebisarna från faster under en hel dag, var med den själv hela dagen utan nån hjälp, kanske då ska du få ett litet inblick i hur det är på riktigt att ha en bebis.

Jag är en 29-årig kvinna som inte har och inte vill ha några barn men jag vill gärna svara ändå.

Jag har syskonbarn (3, 5 och 7 år) och mina syskon har berättat både för - och nackdelarna med att ha barn.

Min syster förblödde nästan vid förlossningen pga att hon sprack så oerhört mycket.

Hon säger ibland att hon saknar att kunna gå på bio, resa bort på tu man hand med sin sambo och göra massa annat kul för ibland är det hopplöst att få barnvakt.

Mina syskon och deras respektive har berättat att det är riktigt tufft att behöva gå upp x antal gånger/natt för att barnet skriker. Numera är det lugnt men de vaknar så gott som alltid vid 6 på morgonen (även helger) och vill gå upp.

Det är inte kul att torka spya, kiss och bajs men det hör till. Småbarnen blir förkylda, det är snor och slem, de blir magsjuka osv.

I perioder har barnen varit väldigt trotsiga och då är de som förbytta: de skriker högt (det tjuter i öronen) och länge. De SKA ha choklad/bilen/något annat och när mina syskon/deras respektive säger nej blir det LIV och då går jag ut ur huset.

Barn kostar förbannat mycket pengar. Det är allt från blöjor, nappar, vagn, kläder och skor (som de växer ut fort) till böcker, leksaker, barnmat och gud vet vad. Sitt ner med dina föräldrar och räkna på det ihop.

Vill du ge upp ditt liv som det är nu, för allt det här? Barn är jäkligt roliga också men du är 15 år. Lev livet först, skaffa barn senare.

Tack för alla svar :) Jag går på p-piller och är noga med att ta dem, när vi har möjlighet använder vi även kondom så jag borde inte bli gravid. Har inte planerat att bli det, men händer det så händer det. Hade inte klarat av en abort, det vet jag redan nu. Men som sagt, händer det så händer det. Tänker dock inte göra något åt det utan vänta tills jag är klar med skolan, vi har diskuterat det många gånger och jag vet att det är det bästa, förstår även hans del och respekterar att han inte vill just nu.

Du är ett barn och således på inget vis redo för barn. Ditt framtida barn (liksom alla barn) har rätt till föräldrar som kan möta alla dennes behov, såväl känslomässiga som materiella. En bra bostad, kläder, mat och aktiviteter kostar pengar. För du vill väl inte vara den förälder som inte har råd att ge sitt barn möjligheten att kunna äta sig mätt, bra gummistövlar att ha på förskolan eller ha råd med fritidsaktiviteter?

Jag kan förstå din längtan, jag vet att jag drömde om barn redan vid 13 års ålder men insåg naturligtvis orimligheten i detta. Väntade istället tills jag var 25+ och hade högskoleutbildning, fast arbete, bra inkomst, hus och en stabil mångårig relation. Det har jag aldrig ångrat för nu kan jag ge mina barn allt de behöver för en trygg uppväxt som de förtjäntar.

oj oj oj! Min rekommendation är att vänta! Fan du e ju bara barnet själv med tanke på din ålder! Du har så många år på dig att skaffa barn! När du väl skaffat barn så har du ansvaret för det barnet i 18 år framöver! Och ni har bara varit tillsammans i 7 månader. Jag fick mitt första barn när jag var 27 o jag fick en chock! det tror jag dom flesta förstagångsföräldrar får. Man kan aldrig föreställa sig hur det e att ha barn.  Tänk dig att vakna 1 gång i timmen varje natt (i värsta fall), skulle du tycka om det? Nä DET kan jag säga är förjävligt! Samtidigt som det e så jävla jobbigt rent ut sagt så älskar man ju sina barn mest över allt! Men snälla! Ta vara på din tonårstid! för den kommer du aldrig mer få tillbaka! Barn som sagt har du såå mkt tid för att skaffa, du som e så ung!

Fan va rätt sagt det där med docka! tänkte faktiskt skriva det själv men gjorde det inte.

Det är stort ansvar dygnet runt .Det är ingen leksak ,tvärtom.Vänta tills du har gått gymnasiet och har ett jobb .Det kostar att ha barn och du är inte lika fri längre .

Åh vad jag kan känna igen mig! När jag var 15 så trodde alla att jag skulle bli först med att få barn, var liksom lagd så. Hur mycket jag än ville så ?kom det alltid något i vägen? (som tur va) ex att jag ville gå klart skolan, gymnasiet först bara vilket följdes av flytt, separation m.m. Jag är nu 32 år och gravid med min första och är så otroligt tacksam att det inte skett tidigare. Allt som jag inte trodde spelade någon roll när jag var ung har jag fått göra och uppleva, jag vet vem jag är (och nej inte ens jämförbart med vad jag trodde att jag visste när jag var 15), jag är högutbildad och kan försörja mig själv om så skulle behövas, jag har en stabil partner osv. Jag har fått resa och se världen, bott på olika platser, festat ?klart? och upptäckt hobbys som gett mig nya gemenskaper och vänner för livet.

Min poäng är att ALLT har skett efter tonåren och ALLT hade varit helt omöjligt och otillgängligt för mig om jag fått barn först. Tiden för barn kommer och det kommer va så mycket mer fantastiskt när du har lagt en stabil grund för det och har levt ut ditt eget liv först, fokusera på att vara ung och lev lite som en tonåring nu när du kan!

(Sen kanske du inte behöver vänta till 32 såklart, men 25 åtminstone?)

Jag var 32 när jag fick mitt första barn och man skulle kanske kunna tro att jag skulle säga att du ska vänta så länge, men det tänker jag inte göra. Däremot så ber jag dig vänta i alla fall tills du gått ut gymnasiet. För din egen skull. För dina barns skull. För din killes skull. För dina föräldrars skull. Jag vill för allt i världen inte att mina barn ska få barn när de fortfarande är barn, och det är vad du är, om än du börjar komma nära gränsen för vuxenvärlden. Men du är inte riktigt där än. Jag tror inte dina föräldrar heller skulle vilja det. Barn ÄR fantastiska men de är också jobbiga, krävande, dyra osv. Att längta efter ett barn är stort. Ofta är det egoistiskt. Men är man förälder och vill man sina barn det bästa kan man inte vara egoistisk. Frågan är om du känner att du i din situation kan ge ett barn det bästa? Kärlek kommer man långt med, men det är inte allt.

Dina drifter och önskningar är helt normala, samhället är det däremot inte så det är väldigt stor risk att det inte kommer att fungera för er.