Får inte kalla mig mamma?!

så härligt att höra. Jag tycker du tänker klokt kring det hela. Barnens känsla måste gå före

Det är inte alls korrekt. När barnet är där är fortfarande hennes riktiga mamma den enda mamman. Barn får inte automatiskt en ny mamma eller pappa bara för att dess föräldrar hittar nya partners.

Det tror jag är extremt få som gör, dvs ser sina bonusbarn som sina egna, älskar dem som sina egna.

Så naturligtvis gör man skillnad i den bemärkelsen

Precis. Det är ju det här som är problemet när man börjar göra skillnad på folk och folk. Det känns som risken för att det är destruktivt för familjen är överhängande. 

Bonusmamma och mamma. Inte mamma och mamma. I en sådan här situation finns bara en mamma.

Verkar vara du som inte förstår. Dina bonusbarns välmående beror knappast på om de kallat dig mamma eller inte.

Du verkar lägga mycket energi i ordet mamma, trots att du inte är mamma och trots att barnens mamma inte vill att de kallar dig för mamma, så ska du ändå hävda din rätt till det. Fult. Det hade ju gått lika bra att säga till dem att mamma är mamma och jag är (namn).

Du är inte barnens förälder, inte i någon form. Du har varken biologisk koppling eller juridisk rätt till barnen. Du är pappas nya tjej. Toppen att ni har en fin relation, men det är i form av att du är en trygg vuxen, inte förälder.

Typiskt att hävda påhopp när man inte kan argumentera längre. Det finns inget påhopp på dig som person. Jag tycker att det är fult gjort, inte att du är ful.

Frågor som berör barnet där båda föräldrars samtycke krävs. En bonusmamma kan aldrig neka en biologisk mamma att ta med barnet utomlandssemester. En bonusmamma kan aldrig någonsin söka hjälp för barnet hos bup, aldrig någonsin byta skola för barnet, aldrig någonsin bevilja barnet psykologisk hjälp av kurator eller psykolog. Detta är sånt som mamman och pappan kan bestämma. Diskussionen handlar inte om det är tillåtet att äta godis på varsager osv. Det är inte något som bara kan bestämmas av en mamma eller pappa.

Det är sånt jag menar med att en bonusförälder inte har någon bestämmanderätt gällande frågor som rör barnet. Där är det mamma och pappa som bestämmer vad vi än tycker om saken. En bonusförälder kan aldrig förlikna sig med "mamma" eller "pappa" i det avseendet. Så varför inte skilja dem åt för att inte skapa förvirring hos barnet? En viktig vuxen för barnet är minst lika, om inte mer, imponerande än mamma eller pappa. Men det gör det inte rätt att titulera sig som det då det saknas så mycket för att det ska hålla i verkligheten.

Nej två mammor är inget konstigt för ett barn med samkönad relation hos sina föräldrar. Tycker du det eftersom du tar upp det? Ett barn kan ha två mammor eller två pappor. 2 vårdnadshavare är normen. Det finns säkert de som har 3 vårdnadshavare också men den konstellationen hör inte till normen och givetvis är det ett sällsynt undantag.

Jag tycker personligen inte att det är ett bekymmer i sig att du blir kallad mamma eller att du tycker det inte är mer än rätt då som du beskriver har varit en del utav nästan barnets fulla uppväxt. Men du har oavsett inte rätt till den titeln för du är inte barnets vårdnadshavare och brukande utav den titeln är uppenbart en känslig punkt för barnets mamma, dvs inte dig. Låt inte det gulliga överrösta vad som är rätt och fel. Du har lika lite rätt att ta anspråk på den titeln när detta inte sker på den riktiga mammans tillåtelse. Varför krångla till det och skapa osämja över detta överhuvudtaget? Du är ju inte barnets mamma och har inte rätten på din sida att agera utifrån det. Vill du få facit kastat i ansiktet på dig kan du ju prova ta med barnet till skatteverket för att ändra efternamn till exempel. Nu vet jag inte hur du och din make har det men låt säga att ni ska gifta er och ni ska ta ditt efternamn eller göra ett bindestreck. Ni får inte hur mycket ni eller barnet önskar ändra barnets efternamn utan att barnets mamma godkänner ändringen. Det krävs ett godkännande från den andra föräldern, för du är inte en förälder till barnet och har inte rätten att ta sådana beslut som bara en mamma och pappa kan göra. Eller varför inte prova hämta ut ett pass hos polisen utan mammans godkännande.

Hur mycket du än vill vara mamma till barnet så är du inte det. Ytterligare exempel... Separerar du och din nuvarande av någon anledning har du aldrig rätten att söka ensam vårdnad av barnet. Det hade en förälder till barnet fått göra. Du kan inte starta en tvist i rätten om det handlar om barnet. Det är upp till mamman och pappan att ta sånt.

Hur vi än vrider och vänder på det är du inte mamma till barnet i annat avseende än att barnet kallar dig för det och barnets riktiga mamma blir sur över det.

Håll relationen cool och låt det vara som det ska vara. Ta den juridiska fajten om du kånner att det är viktigt för dig att hävda titeln. Nej just det ja.. Låt pappan ta fajten, för du kan inte.

Nej två mammor är inget konstigt för ett barn med samkönad relation hos sina föräldrar. Tycker du det eftersom du tar upp det? Ett barn kan ha två mammor eller två pappor. 2 vårdnadshavare är normen. Det finns säkert de som har 3 vårdnadshavare också men den konstellationen hör inte till normen och givetvis är det ett sällsynt undantag.

Jag tycker personligen inte att det är ett bekymmer i sig att du blir kallad mamma eller att du tycker det inte är mer än rätt då som du beskriver har varit en del utav nästan barnets fulla uppväxt. Men du har oavsett inte rätt till den titeln för du är inte barnets vårdnadshavare och brukande utav den titeln är uppenbart en känslig punkt för barnets mamma, dvs inte dig. Låt inte det gulliga överrösta vad som är rätt och fel. Du har lika lite rätt att ta anspråk på den titeln när detta inte sker på den riktiga mammans tillåtelse. Varför krångla till det och skapa osämja över detta överhuvudtaget? Du är ju inte barnets mamma och har inte rätten på din sida att agera utifrån det. Vill du få facit kastat i ansiktet på dig kan du ju prova ta med barnet till skatteverket för att ändra efternamn till exempel. Nu vet jag inte hur du och din make har det men låt säga att ni ska gifta er och ni ska ta ditt efternamn eller göra ett bindestreck. Ni får inte hur mycket ni eller barnet önskar ändra barnets efternamn utan att barnets mamma godkänner ändringen. Det krävs ett godkännande från den andra föräldern, för du är inte en förälder till barnet och har inte rätten att ta sådana beslut som bara en mamma och pappa kan göra. Eller varför inte prova hämta ut ett pass hos polisen utan mammans godkännande.

Hur mycket du än vill vara mamma till barnet så är du inte det. Ytterligare exempel... Separerar du och din nuvarande av någon anledning har du aldrig rätten att söka ensam vårdnad av barnet. Det hade en förälder till barnet fått göra. Du kan inte starta en tvist i rätten om det handlar om barnet. Det är upp till mamman och pappan att ta sånt.

Hur vi än vrider och vänder på det är du inte mamma till barnet i annat avseende än att barnet kallar dig för det och barnets riktiga mamma blir sur över det.

Håll relationen cool och låt det vara som det ska vara. Ta den juridiska fajten om du kånner att det är viktigt för dig att hävda titeln. Nej just det ja.. Låt pappan ta fajten, för du kan inte.

Men vad tycker du då? Är mamman i det här fallet "bara" en vårdnadshavare och du är så som en mamma ska vara och därför har du till skillnad från henne förtjänat den titeln. Hon råkar bara ha bistått med sin livmoder.

I vårt samhälle är faktiskt mamma/pappa = vårdnadshavare hur skevt det än kan tyckas så går det inte att förneka utan att låta otroligt självgod och respektlös till barnets riktiga föräldrar. Förklara för mammor runt om i sverige att de inte alltid är mammor utan vårdnadshavare. När man skaffar sig barn så säger man inte äntligen är jag vårdnadshavare. Man blir då en mamma eller pappa. Det fackliga språket så visst heter det vårdnadshavare men det finns ingen förälder som använder det som titel på sig när man skaffat barn.

Jag stuntar högaktingsfullt i vad ni anser om mig som bara försöker få er att fatta att ni inte har rätt att kalla er mammor eller pappor. Jag tycker personligen att ni borde får göra det och det gör inte resonemanget oseriöst för det. Lägg inte alltid det gulliga barnets åsikter först för det är ett barn och vet inte bättre. Låt mamman och pappan komma överens om det är så viktigt vad barnet får och inte får kalla dig för mamman. Sen rättar du som bonusförälder i dig i ledet utefter vad mamman och pappan kommit överens om istället för att skapa ett problem eller skapa känslomässigt obehag för mamman. Vilken toppenmamma du är.. fullkomligt respektlös. Vill inte din sambo ta snavket med mamman så ta det du då, se om hon kan tycka som du att det är okej att barnet kallar dig för mamma. Förklara precis som du gjort här i tråden. Det är inte osunda resonemang. Men synnerligen hänsynslöst mot den riktiga mamman.

Låtsas inte vara något som du inte är. Du är en viktig vuxen för barnet. Inte en mamma. Du kan vara SOM en mamma för barnet. Men du är inte mamma per definition. Det är ju sjukt att klänga fast vid den principen att barnets okunskap väger större än barnets mammas önskan att du ger fan i titeln hon har hårt förtjänat. Annars ber du pappan söka enskild vårdnad sp att du kan söka adoptera barnet. För då blir barnet ditt och din sambos. Du blir då dess mamma på riktigt. Du är inte längre som en mamma, en bonusmamma, utan då är du mamma. Du blir inte en biologisk mamma men liksåväl barnets mamma.

Sånt här gör dig inte till en mamma.

Det gör dig till en viktig vuxen för barnet.

En granne kan göra detta, en moster, farmor, vän, älskare. De blir inte mammor eller pappor hur ofta de än gör det.

Du är en bonusmamma inte en mamma, lura inte dig själv.

Dessa tecken på visad kärlek gör ingen till m

Provocerande blir det om mamman inte är med på det och om du inte tycker att det är en aspekt som du behöver ta någon som helst hänsyn till.

Faktiskt, om du läser vad ts skrivit, så påstår ts att barnet uppmuntras att kalla bonuspappan för pappa. Helt uppåt väggarna att göra prestige av att bli kallad mamma eller pappa. Både vad gäller ts och bonuspappan.

(Jag tog dig för ts i mitt förra inlägg, det var inte meningen.)

Jag misstänker att det där med bonuspappan är en efterkonstruktion när ts inte fick det medhåll hon förväntade sig, men i vilket fall, vet man att någon blir ledsen så kan man ju försöka hantera det, inte bara anklaga mamman för att vara självisk. Inget blir ju bättre för att man rackar ned på henne. Man kan ju faktiskt försöka prata med mamman också och förklara att man inte uppmuntrar men inte heller tänker förstora om det nu är så att barnet går igenom en fas. Man korrigerar men mer kan man inte göra. Att bara skita i mamman och se henne som självisk lär ju inte göra livet bättre för någon av de inblandade.

I mammans ögon är hon den enda mamman. Du är en bonusmamma eller viktig vuxen. Genom att du tillåter barnets feluppfattning om konceptet "mamma" dvs att den skiljer sig från verkligheten så gör skapar du en osämja mellan dig och barnets mamma på barnets bekostnad. Du kanske vinner barnets favör men samhället ser dig som orsaken till varför barnet förlorar kontakt med sin mamma och det är så det skulle kunna tolkas vid en utredning. Ja det är mammans fel i grund och botten att hon stör sig på det men det är inom rimlighetens gränser. Det finns alltså fog för att hon ska störa sig på det.

Det gör dig indirekt ansvarig för eventuell tvist eller ökad klyfta mellan barnet och mamman. Du vill ha makten men tar inte ansvaret. Tyvärr är det något du kommer att behöva acceptera om du faktiskt vill att barnet har en bra kontakt med sin mamma. Det är inte mamman som ska tvingas till att rätta sig efter dina värderingar utan tvärt om, för det handlar om hennes barn. Mamman har högre rang än dig när det gäller allt som rör barnet. Hon skulle till och med kunna yrka att för barnets säkerhet så är det bäst att ni två inte har kontakten för du skapar en klyfta mellan ett barn och dess mamma. Hon skulle kunna ta det till en rättegång och hör och häpna, Inte helt orimligt att hon skulle kunna vinna med en god jurist på sin sida. Allt för att du resonerar som du gör. Är du verkligen barnets mamma så stå för det. Kämpa för det. Är du inte barnets mamma, men som en mamma. Förklara för barnet att du inte är mamma, och borde inte kalla dig för det. Lika lite som ett barn inte ska kalla en snäll granne, moster, lärare för mamma. Ni är viktiga vuxna. Inte mammor eller pappor. Viktiga vuxna som är SOM en mamma eller pappa. Det är en skillnad på de sakerna och uppenbarligen stör det exet. Du tar inte till dig titeln för barnets skull utav du uppsakligen gör det utav illvilja att förminska mammans värdering kring det.

Du går inte in och tycker det är okej att som dagisfröken bli kallad för mamma. Som gör precis alla dessa saker som du anser gör dig till en mamma. Att bara älska och finnas där för ett barn i ditt hem gör dig inte till en mamma eller pappa.