Får inte kalla mig mamma?!

I alla sådana här fall måste faktiskt barnen få bestämma! Ska man kuva ett barn, säga att de inte får säga vissa ord, ge dem dåligt samvete om de råkar säga fel? Är det små barn kan det helt enkelt vara enklare för dem att kalla båda för mamma, det är ju vi vuxna som envisas med att skilja på "ditt och mitt". 

Tycker alla ni som så hårdbarkat bara skriker NEJ om en bonusförälder råkar bli kallad mamma eller pappa kanske borde fundera över varför ni blir så upprörda. Man blir inte mindre förälder för att ens barn har en bonusförälder. 

Att ett barn kallas en bonusförälder mamma eller pappa behöver inte betyda att den inte älskar sin biologiska förälder. 

Någon skrev om att respektera mamman, men det har väl inget med saken att göra tycker jag. Det här har enbart med barnet att göra, och att skapa en bra och trivsam miljö där barnet inte ska känna sig skuldbelagt för att man har en förälder med mindrevärdskomplex. Det får man, ärligt talat, hantera själv och vara vuxen. 

Undrar om ni panik-mammor hade sagt samma sak till ett homosexuellt par som skaffar barn!?

Alltså en förälder är den biologiska ELLER så har paret adopterat så det inte finns en bio-förälder???

Vad tycker ni barnet ska kalla dom då? För inte kan väl barnet gå till skolan och säga att den har 2 mammor eller pappor??

Sug på den så får vi se hur politiskt korrekta ni vågar vara...

Vad sorgligt många som tycker den biologiska förälderns känslor är viktigare än barnets

och nej, det är inte samma sak som att kalla sin fröken för mamma då en bonusförälder faktiskt ofta har en föräldraroll.

Vad spelar det för roll hur mycket de ses. Att säga till barnet att det inte får säga mamma är sannerligen inte i perspektiv av barnets bästa. ä

För mig hade det nog handlat om en omtanke om barnets känslor och välmående. En mamma eller pappas kärlek är ovillkorligen och de har varit med från första början genom vått och torrt och kommer fortsätta med det hela livet (om allt står rätt till). En förälders nya partner kan försvinna om förhållandet tar slut. Därför hade jag varit försiktig med att låta ett barn likställa en ny partner med en förälder. Åtminstone innan de faktiskt har en egen relation som skulle fortsätta även om förhållandet tog slut med föräldern och barnet är gammal nog att förstå innebörden av titeln.

Så länge det inte finns något som helst vettigt motargument så så borde barnets upplevelse få styra. Det handlar om ett barn som varit ned om ett, ofta ofrivilligt, uppbrott men som sedan haft möjlighet att knyta an till en ny partner. I det fallet är det för mig självklart att barnets känsla ska få styra.

Det är aldrig motiverat att uppmuntra mammatiteln. Eller pappatiteln.

Det måste komma från barnet själv.

Och det säkert minskar inte utanförskapet om barnet uppmuntras att säga mamma/pappa mot sin vilja. Snarare förvärrar barnets situation.

Det är knappast vad pappas/mammas nya kallas för som avgör om familjekonstellationen fungerar eller inte utan hur de trivs tillsammans och hur de behandlar varandra.

Det har hon säkert - men frågan är då om det är mammans vilja eller barnets som skall definiera vad barnet kallar sina närmaste familjemedlemmar.

Det är en helt annan fråga än - som du så fint uttryckte det - om TS medvetet får mamman att må dåligt..

Just för att det inte ÄR ett litet barn som "bara säger fel" - en femåring bör, som du skriver, inte underskattas och säger inte fel om o om igen.. en femåring vet absolut att TS är "pappas nya"..

Som jag skrivit tidigare så tycker jag absolut att man bör prata med barnet, men utan att försöka påverka.

Min bonus var i samma ålder som TS bonus ungefär första gången hon tog upp ftågan. Sedan glömde hon det ;)

Hon tog upp det återigen när hon var i åttaårsåldern - då förklarade jag att hon hade en mamma men att hon fick kalla mig vad hon ville, men att hon äceb skulle vara medveten om hur mamman kunde känna. Jag - eller min man - har aldrig kallat mig för ngt annat än mitt namn, men HON har sedan hon var liten beskrivit mig som "min extramamma" när hon presenterat mig för någon. Det är även HON som sagt att när hon är hos oss är jag som hennes mamma. Så jodå, sådant kan komma från barnen utan bonusförälderns inblandning.

Jag håller hekt med dig om att man bör prata om det med barnet. Men som sagt inte bestämma åt barnet, som mamman här verkar göra.