• Anonym (Gigi)
    Äldre 27 Mar 18:27
    6636 visningar
    268 svar
    268
    6636

    Får inte kalla mig mamma?!

    Jag är också "bonusmamma", och har numera egna barn också. Nej, jag hade inte blivit glad. Och jag har personligen alltid känt att jag inte ska inkräkta på mammans område. Jag har dock inte erfarenhet av att ha en "bonusmamma" till mitt barn, men rent instinktivt, nej.

  • Anonym (Gigi)
    Äldre 28 Mar 03:00
    #51
    Canadasvensk skrev 2019-03-27 21:43:53 följande:

    Undrar om ni panik-mammor hade sagt samma sak till ett homosexuellt par som skaffar barn!?

    Alltså en förälder är den biologiska ELLER så har paret adopterat så det inte finns en bio-förälder???

    Vad tycker ni barnet ska kalla dom då? För inte kan väl barnet gå till skolan och säga att den har 2 mammor eller pappor??

    Sug på den så får vi se hur politiskt korrekta ni vågar vara...


    Panikmammor? Säger man så? Nu får du allt skärpa till dig.

    Märkligt hur det återkommer då och då att detta jämförs med adoptivföräldrar och gayföräldrar. Ser du inte skillnaden. Panikmamma? Skärp dig.
  • Anonym (Gigi)
    Äldre 28 Mar 21:23
    -1
    Anonym (Bonusmamma) skrev 2019-03-28 13:54:34 följande:

    Då ska alltså inte bonusföräldrar se bonusbarn som sina egna? Utan göra skillnad på biobarn och bonusbarn??


    Det är skillnad och mam behöver inte se bonusbarn som sina egna. Helt korrekt.
  • Anonym (Gigi)
    Äldre 28 Mar 21:25
    -1 +3

    Du trodde allt att det här verkligen var en snabb fråga, eller hur? Det är faktiskt något i ditt sätt att uttrycka dig som blir obehagligt. Mamman har "erkänt". Vad ska hon "erkänna"? Hon har inte gjort nåt fel. Du har visserligen Inga egna barn men vet ändå att du skulle ha blivit "superglad". Nej, det vet du inte, för du vet idag inte vem pappan till dina ofödda barn kommer att träffa efter att han har skikjt sig ifrån dig. Men du tror inte bara att du skulle bli glad utan till och med superglad.

    Du trodde allt att det här skulle bli en snabb fråga där alla skulle dissa mamman, eller hur. Du verkar inte beredd att ta in någon annan åsikt än din egen, inte ens för att för en sekund fundera på om det går att tänka på ur ett annat perspektiv. Det är faktiskt lite läskigt. Du ville väl egentligen inte ställa en fråga, du ville bara få bekräftelse. Det är väl det som blir lite läskigt.

  • Anonym (Gigi)
    Äldre 29 Mar 06:11
    +2
    Anonym (Styv) skrev 2019-03-29 05:14:47 följande:

    Jg tyckte inte ens om mina styvungar. Däremot älskar jag mina egna.

    Aldrig mer en styvunge.


    Jag pratar inte om att man ogillar ett styvbar. Det jag menar är när du gillar dina styvbarn men det är ändå skillnad. Och det är okej. Det behöver inte vara samma.
  • Anonym (Gigi)
    Sat 30 Mar 2019 06:23
    Brumma skrev 2019-03-30 00:26:29 följande:
    Ja. Men om relationen är sådan att den är "mammalik" kan barnet mkt väl definiera det som "mamma".

    Varför är mammans känslor viktigare än barnets definition på en familjemedlem? Borde vi vuxna inte vara de som kan hantera känslorna och inse att det bara finns en mamma?

    Mamman vet det. Bonusmamman vet det. Och jag lovar att femåringen vet det. Så om alla VET vem som är mamman, är det då så himla farligt om barnet känner sig så bekväm, så nära sin bonusmamma att hon vill använda samma ord som till en av de människorna som förmodligen står henne närmast i hela världen?

    Min son sover mkt hos sin mormor - men han är extremt "mammakär" och har svårt att låta bli att låta saknaden "ta över ". Hans lösning på det är "när jag är hos dig är du min mamma" - sagt till hans mormor. Han VET att jag är hans mamma och mormor är hans mormor, men när han är där - och jag INTE är där - då mår han bra av att kalla mormor för mamma. Alla VET att det inte är så, men om det gör honom trygg - go for it..

    Min bonusdotter uttryckte det ungefär likadant - när jag är här är du min mamma. Jag gjorde alla "mammasaker" och hade den rollen - ÄVEN om jag inte var hennes mamma och vi båda visste att hon hade en mamma. Rollen och känslorna till viss del var samma.
    Jag började fundera här, på din historia, du har ju hängt på det här forumet i  några år så jag har ju hört den flera gånger men nu minns jag inte riktigt detaljerna. Du introducerades i hans barns liv från det att hen var bebis men jag minns inte hur din relation till mamman var, om hon tyckte det var okej eller om ni hade mycket problem.

    Så du tycker att mamman gör fel som talar om för sitt barn att inte kalla pappas tjej för mamma.
    Jag är för övrigt, ifall du kommer att missa det, s k bonusmamma, och har alltid känt instinktivt att inte träda in på mammans område. Men visst blir man glad när man får någon slags bekräftelse på att man är välkommen men inte är det fel att tala om att man inte är mamma. Du behöver ju inte bli arg på barnet eller ta till några stora åtgärder. Vill barnet fortsätta kalla dig mamma, så visst, men det skadar ju inte heller att åtminstone till en början, tala om att man inte är mamma, precis så som du gjorde.
  • Anonym (Gigi)
    Sat 30 Mar 2019 18:16
    Brumma skrev 2019-03-30 09:06:40 följande:

    Relationen till bonusdotterns mamma har gått upp och ner - bra när vi spelat hennes regler, dåligt så fort vi begärt ngt från vårt håll. MEN vi har under åren alltid fikat vid hämtning/lämning, gått på aktiviteter ihop - samt att hennes mamma bjöd in mig till utvecklingssamtalen då hon ansåg att jag var en sådan stor del i dotterns liv.

    Ja, jag tycker det är fel att mamman går in och förbjuder en sådan sak eftersom jag är av åsikten att den relationen - barnets och bonusförälderns - är deras egen och något de själva måste få definiera. Föräldrarna bör underlätta och stötta introduktionen men bör inte "lägga sig i" mer än så. Och ja, jag anser även att man bör påpeka för barnet att det finns en förälder och att den föräldern KAN bli ledsen.

    För ja - barn bör få definiera sina nära relationer själva MEN barn behöver också lära sig att deras beslut påverkar andra människor. Barn bör stärkas och stöttas i att ta egna beslut och gå sina egna vägar men göras medvetna om vilken påverkan besluten har på andra. Det kan, som du skriver, göras utan att skälla eller "bestämma" åt barnet (som mamman här verkar ha gjort)- men man kan ha en dialog på barnets "nivå", och sedan stötta barnet i vilket beslut det nu blir. Ansvaret för att ta den dialogen bör ligga på TS, eftersom det handlar om hennes och barnets relation, ingen annans.


    Jag tror att jag mer ville veta hur det var från början, om du var menad atr träda in som mamma för bebisen ifrån början. Hur väl du och mamman kom överens där och då?
  • Anonym (Gigi)
    Sat 30 Mar 2019 19:05
    möjligt skrev 2019-03-30 18:34:25 följande:

    Fast varför hoppar man omedelbart till slutsatsen att det har med ett djupt känslomässigt behov hos barnet att göra?

    Någon skrev tidigare att det här minsann inte är en 2åring som säger mamma till alla, nej det är det inte, men det är ett litet barn som bor (nästan) heltid hos sin mamma, och är van att säga och kalla på mamma.

    Jag jämför med mina föräldrar som är skilda sedan många många år, lite då och då händer det att de råkar säga den föredetta partners namn av misstag, fast de varit med sina nya partners i många år.

    Som det låter på TS så har hon och sambon redan innan introducerat titeln bonusmamma till barnet. Och barnet har sedan någon gång sagt mamma och TS har genast, vad det låter som, accepterat och spelat med på det.

    Baserat på alla bonusmammor i tråden som uttrycker det som en sådan stor sak och en sådan glädje att barnet säger mamma får mig att tro att man svarar på beteendet med positiv förstärkning, barn är väldigt duktiga på att läsa vuxna. I kombination med att inte rätta genast så gör det mig skeptisk till att det alltid är ett medvetet val från barnets sida.

    Jag har svårt att förstå hur det skulle kunna vara särskilt negativt för barnet att i början svara med att vänligt korrigera och sedan prata om det innan man accepterar det som en permanent titel. Jag tycker inte att jag underskattar barn och är det ett väldigt starkt behov hos barnet så kommer det att visa det


    Klokt, eftertänksamt och välformulerat.
  • Anonym (Gigi)
    Sat 30 Mar 2019 20:12
    Brumma skrev 2019-03-30 19:12:12 följande:

    Just för att det inte ÄR ett litet barn som "bara säger fel" - en femåring bör, som du skriver, inte underskattas och säger inte fel om o om igen.. en femåring vet absolut att TS är "pappas nya"..

    Som jag skrivit tidigare så tycker jag absolut att man bör prata med barnet, men utan att försöka påverka.

    Min bonus var i samma ålder som TS bonus ungefär första gången hon tog upp ftågan. Sedan glömde hon det ;)

    Hon tog upp det återigen när hon var i åttaårsåldern - då förklarade jag att hon hade en mamma men att hon fick kalla mig vad hon ville, men att hon äceb skulle vara medveten om hur mamman kunde känna. Jag - eller min man - har aldrig kallat mig för ngt annat än mitt namn, men HON har sedan hon var liten beskrivit mig som "min extramamma" när hon presenterat mig för någon. Det är även HON som sagt att när hon är hos oss är jag som hennes mamma. Så jodå, sådant kan komma från barnen utan bonusförälderns inblandning.

    Jag håller hekt med dig om att man bör prata om det med barnet. Men som sagt inte bestämma åt barnet, som mamman här verkar göra.


    Vadå som mamman här verkar göra?
  • Anonym (Gigi)
    Sat 30 Mar 2019 21:22
    Brumma skrev 2019-03-30 21:18:26 följande:

    Mamman har sagt till barnet att hon inte får kalla sin bonusmamma för mamma, dvs bestämt för barnet...


    Eller gjort precis som du gjorde. Fast flera gånger.
Svar på tråden Får inte kalla mig mamma?!