Får inte kalla mig mamma?!

. Det är inte ditt barn, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, och du har absolut NOLL att säga till om när det gäller barnet och dess uppfostran. Se till att backa nu. Vissa gränser går man inte över och du har redan gjort väldigt stora övertramp.

Först trodde jag att ts bara inte fattade hur dumt det var eftersom hon inte hade egna barn.

Men när man läser tråden och ts hävdar detta med en dåres envishet, fast hon får olika perspektiv på frågan, blir man mer och mer bekymrad för ts attityd skrämmer och är osund.

Hur mycket det än "definieras" så finns det bara en mamma.

Jag började fundera här, på din historia, du har ju hängt på det här forumet i  några år så jag har ju hört den flera gånger men nu minns jag inte riktigt detaljerna. Du introducerades i hans barns liv från det att hen var bebis men jag minns inte hur din relation till mamman var, om hon tyckte det var okej eller om ni hade mycket problem.

Så du tycker att mamman gör fel som talar om för sitt barn att inte kalla pappas tjej för mamma.

Jag är för övrigt, ifall du kommer att missa det, s k bonusmamma, och har alltid känt instinktivt att inte träda in på mammans område. Men visst blir man glad när man får någon slags bekräftelse på att man är välkommen men inte är det fel att tala om att man inte är mamma. Du behöver ju inte bli arg på barnet eller ta till några stora åtgärder. Vill barnet fortsätta kalla dig mamma, så visst, men det skadar ju inte heller att åtminstone till en början, tala om att man inte är mamma, precis så som du gjorde.

Du är ju inte mamma? Då är det väl jättesmidigt att kalla dig vid namn istället, om du ändå vet att mamman tar illa upp? Varför medvetet få henne att må dåligt?

Jo, men jag misstänker att ts har förmågan att be barnet kalla henne något annat än mamma. Då barnet helt tydligt har en mamma.

Fast varför hoppar man omedelbart till slutsatsen att det har med ett djupt känslomässigt behov hos barnet att göra?

Någon skrev tidigare att det här minsann inte är en 2åring som säger mamma till alla, nej det är det inte, men det är ett litet barn som bor (nästan) heltid hos sin mamma, och är van att säga och kalla på mamma.

Jag jämför med mina föräldrar som är skilda sedan många många år, lite då och då händer det att de råkar säga den föredetta partners namn av misstag, fast de varit med sina nya partners i många år.

Som det låter på TS så har hon och sambon redan innan introducerat titeln bonusmamma till barnet. Och barnet har sedan någon gång sagt mamma och TS har genast, vad det låter som, accepterat och spelat med på det.

Baserat på alla bonusmammor i tråden som uttrycker det som en sådan stor sak och en sådan glädje att barnet säger mamma får mig att tro att man svarar på beteendet med positiv förstärkning, barn är väldigt duktiga på att läsa vuxna. I kombination med att inte rätta genast så gör det mig skeptisk till att det alltid är ett medvetet val från barnets sida.

Jag har svårt att förstå hur det skulle kunna vara särskilt negativt för barnet att i början svara med att vänligt korrigera och sedan prata om det innan man accepterar det som en permanent titel. Jag tycker inte att jag underskattar barn och är det ett väldigt starkt behov hos barnet så kommer det att visa det

Vadå som mamman här verkar göra?

Eller gjort precis som du gjorde. Fast flera gånger.