Får inte kalla mig mamma?!

Nu är det lite i en annan riktning än diskussionen går men jag önskar ändå göra tillägget att jag även Tycker det beror på familjekonstellationen som helhet. Låt oss säga att barnet A hos sin biopappa endast har biopappan och dennes nya flickvän. Då tycker jag att det är mindre motiverat att genast uppmuntra mammatiteln. Om barnet A hos sin biopappa istället har en familj bestående av biopappan, dennes flickvän, flickvännens två barn från tidigare och biopappan och flickvännens två nya barn. I den senare situationen så kan mammatiteln säkert minska en känsla av utanförskap, att de andra 4 säger mamma men du säger Klara hela tiden. Bara en ytterligare aspekt på det.

Du missförstår vad jag menar. Med att uppmuntra mammatiteln så menar jag inte att påtvinga eller föreslå utan att när det första gången kommer från barnet inte korrigera utan säga det är klart att du får kalla mig mamma.

Det jag försöker uttrycka i inlägget är snarare att jag inte tror att allt måste vara så svartvitt som många i tråden uttrycker. Att barnet initierar mammatiteln behöver inte alltid ha en grund i en djup relation och trygghet där personen verkligen är en mammafigur.

Tex samhörigheten med sina bonussyskon och halvsyskon som jag uttryckte I det tidigare inlägget.

Att barnet märker att det gläder bonusföräldern.

Eller att det känner av normen och därför placerar en mamma och en papparoll I varje hem. Det finns många familjekonstellationer i dagens samhälle men mamma pappa barn är fortfarande en norm och för tex en femåring kan det säkert spela in.

Jag försöker bara belysa att det inte alltid behöver vara något djupt emotionellt behov som kommer till uttryck och vidhåller därför att vid ett första användande av titeln bör följas av en vänlig korrigering men att det sedan vid många upprepande kan leda till ett etablerande av en sådan titel. Det är ju inte som att man kan ha en nära relation utan att just den titeln används