Forum Styv/Bonusförälder - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Får inte kalla mig mamma?!

    Ons 27 mar 08:46 Läst 0 gånger Totalt 268 svar
    Ons 27 mar 08:46 -7

    Okej, så en snabb fråga.

    Har ett bonusbarn på 5 år som de senaste månaderna har börjat kalla mig mamma istället för mitt namn eller ?bonusmamma?. Detta är något som kommit helt självmant från barnet och ingenting som blivit ?påtvingat? då jag själv blev tvingad att kalla min mammas nya för pappa som barn.

    Dock har barnets mamma nu fått reda på detta och verkar ha problem med det. Vi har på flera sätt fått veta att hon sagt till barnet att INTE kalla mig för mamma. Hon har även erkänt detta.

    Min tanke är då, kan man inte vara glad för att ens barn har en ny människa i sitt liv som den känner sådan tillit och trygghet och har sån bra relation till att den kan kalla personen mamma? Hur hade ni andra reagerat om ert barn kallade barnets andres förälders nya för mamma/pappa?

    Har inga egna biologiska barn men hade jag varit mamman hade jag blivit superglad om mitt barn kände den tryggheten med den nya partnern.

  • Fre 29 mar 23:07 #111
    Anonym (Fyfan) skrev 2019-03-27 17:37:51 följande:

    . Det är inte ditt barn, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, och du har absolut NOLL att säga till om när det gäller barnet och dess uppfostran. Se till att backa nu. Vissa gränser går man inte över och du har redan gjort väldigt stora övertramp.


    Tänk - här har jag under HELA bonusbarnets uppväxt haft LIKA mycket att säga till om gällande barnets uppfostran som min man. Eftesom vi gemensamt sätter upp de regler som gäller i vår familj. Och tänk - så tycker jag, efter alla år, fortfarande att det är det rätta sättet för vår familj ;)
  • Fre 29 mar 23:20 #112
    Anonym (c) skrev 2019-03-28 20:42:14 följande:

    Först trodde jag att ts bara inte fattade hur dumt det var eftersom hon inte hade egna barn.

    Men när man läser tråden och ts hävdar detta med en dåres envishet, fast hon får olika perspektiv på frågan, blir man mer och mer bekymrad för ts attityd skrämmer och är osund.


    Nu är det ju flera mammor i tråden som har full förståelse för barnets känslor och anser att det är barbets rättighet att definiera relationen med sina närmaste familjemedlemmar. Inte bara "barnlösa bonusmammor"..

    Osunt snarare att gå mer på mammans känslor än barnets. För det ÄR väl barnet som är viktigast här? Eller?
  • Anonym (Styv)
    Visa endast
    Fre 29 mar 23:23 #113 +1
    Brumma skrev 2019-03-29 23:20:54 följande:
    Nu är det ju flera mammor i tråden som har full förståelse för barnets känslor och anser att det är barbets rättighet att definiera relationen med sina närmaste familjemedlemmar. Inte bara "barnlösa bonusmammor"..

    Osunt snarare att gå mer på mammans känslor än barnets. För det ÄR väl barnet som är viktigast här? Eller?
    Hur mycket det än "definieras" så finns det bara en mamma.
  • Anonym (Eva)
    Visa endast
    Fre 29 mar 23:31 #114
    Brumma skrev 2019-03-29 23:20:54 följande:

    Nu är det ju flera mammor i tråden som har full förståelse för barnets känslor och anser att det är barbets rättighet att definiera relationen med sina närmaste familjemedlemmar. Inte bara "barnlösa bonusmammor"..

    Osunt snarare att gå mer på mammans känslor än barnets. För det ÄR väl barnet som är viktigast här? Eller?


    Instämmer till fullo! som vuxen får jag sätta mig över eventuell avundsjuka.
  • Lör 30 mar 00:26 #115 -1 +2
    Anonym (Styv) skrev 2019-03-29 23:23:52 följande:

    Hur mycket det än "definieras" så finns det bara en mamma.


    Ja. Men om relationen är sådan att den är "mammalik" kan barnet mkt väl definiera det som "mamma".

    Varför är mammans känslor viktigare än barnets definition på en familjemedlem? Borde vi vuxna inte vara de som kan hantera känslorna och inse att det bara finns en mamma?

    Mamman vet det. Bonusmamman vet det. Och jag lovar att femåringen vet det. Så om alla VET vem som är mamman, är det då så himla farligt om barnet känner sig så bekväm, så nära sin bonusmamma att hon vill använda samma ord som till en av de människorna som förmodligen står henne närmast i hela världen?

    Min son sover mkt hos sin mormor - men han är extremt "mammakär" och har svårt att låta bli att låta saknaden "ta över ". Hans lösning på det är "när jag är hos dig är du min mamma" - sagt till hans mormor. Han VET att jag är hans mamma och mormor är hans mormor, men när han är där - och jag INTE är där - då mår han bra av att kalla mormor för mamma. Alla VET att det inte är så, men om det gör honom trygg - go for it..

    Min bonusdotter uttryckte det ungefär likadant - när jag är här är du min mamma. Jag gjorde alla "mammasaker" och hade den rollen - ÄVEN om jag inte var hennes mamma och vi båda visste att hon hade en mamma. Rollen och känslorna till viss del var samma.
  • Anonym (Gigi)
    Visa endast
    Lör 30 mar 06:23 #116
    Brumma skrev 2019-03-30 00:26:29 följande:
    Ja. Men om relationen är sådan att den är "mammalik" kan barnet mkt väl definiera det som "mamma".

    Varför är mammans känslor viktigare än barnets definition på en familjemedlem? Borde vi vuxna inte vara de som kan hantera känslorna och inse att det bara finns en mamma?

    Mamman vet det. Bonusmamman vet det. Och jag lovar att femåringen vet det. Så om alla VET vem som är mamman, är det då så himla farligt om barnet känner sig så bekväm, så nära sin bonusmamma att hon vill använda samma ord som till en av de människorna som förmodligen står henne närmast i hela världen?

    Min son sover mkt hos sin mormor - men han är extremt "mammakär" och har svårt att låta bli att låta saknaden "ta över ". Hans lösning på det är "när jag är hos dig är du min mamma" - sagt till hans mormor. Han VET att jag är hans mamma och mormor är hans mormor, men när han är där - och jag INTE är där - då mår han bra av att kalla mormor för mamma. Alla VET att det inte är så, men om det gör honom trygg - go for it..

    Min bonusdotter uttryckte det ungefär likadant - när jag är här är du min mamma. Jag gjorde alla "mammasaker" och hade den rollen - ÄVEN om jag inte var hennes mamma och vi båda visste att hon hade en mamma. Rollen och känslorna till viss del var samma.
    Jag började fundera här, på din historia, du har ju hängt på det här forumet i  några år så jag har ju hört den flera gånger men nu minns jag inte riktigt detaljerna. Du introducerades i hans barns liv från det att hen var bebis men jag minns inte hur din relation till mamman var, om hon tyckte det var okej eller om ni hade mycket problem.

    Så du tycker att mamman gör fel som talar om för sitt barn att inte kalla pappas tjej för mamma.
    Jag är för övrigt, ifall du kommer att missa det, s k bonusmamma, och har alltid känt instinktivt att inte träda in på mammans område. Men visst blir man glad när man får någon slags bekräftelse på att man är välkommen men inte är det fel att tala om att man inte är mamma. Du behöver ju inte bli arg på barnet eller ta till några stora åtgärder. Vill barnet fortsätta kalla dig mamma, så visst, men det skadar ju inte heller att åtminstone till en början, tala om att man inte är mamma, precis så som du gjorde.
  • Lör 30 mar 09:06 #117
    Anonym (Gigi) skrev 2019-03-30 06:23:48 följande:

    Jag började fundera här, på din historia, du har ju hängt på det här forumet i  några år så jag har ju hört den flera gånger men nu minns jag inte riktigt detaljerna. Du introducerades i hans barns liv från det att hen var bebis men jag minns inte hur din relation till mamman var, om hon tyckte det var okej eller om ni hade mycket problem.

    Så du tycker att mamman gör fel som talar om för sitt barn att inte kalla pappas tjej för mamma.

    Jag är för övrigt, ifall du kommer att missa det, s k bonusmamma, och har alltid känt instinktivt att inte träda in på mammans område. Men visst blir man glad när man får någon slags bekräftelse på att man är välkommen men inte är det fel att tala om att man inte är mamma. Du behöver ju inte bli arg på barnet eller ta till några stora åtgärder. Vill barnet fortsätta kalla dig mamma, så visst, men det skadar ju inte heller att åtminstone till en början, tala om att man inte är mamma, precis så som du gjorde.


    Relationen till bonusdotterns mamma har gått upp och ner - bra när vi spelat hennes regler, dåligt så fort vi begärt ngt från vårt håll. MEN vi har under åren alltid fikat vid hämtning/lämning, gått på aktiviteter ihop - samt att hennes mamma bjöd in mig till utvecklingssamtalen då hon ansåg att jag var en sådan stor del i dotterns liv.

    Ja, jag tycker det är fel att mamman går in och förbjuder en sådan sak eftersom jag är av åsikten att den relationen - barnets och bonusförälderns - är deras egen och något de själva måste få definiera. Föräldrarna bör underlätta och stötta introduktionen men bör inte "lägga sig i" mer än så. Och ja, jag anser även att man bör påpeka för barnet att det finns en förälder och att den föräldern KAN bli ledsen.

    För ja - barn bör få definiera sina nära relationer själva MEN barn behöver också lära sig att deras beslut påverkar andra människor. Barn bör stärkas och stöttas i att ta egna beslut och gå sina egna vägar men göras medvetna om vilken påverkan besluten har på andra. Det kan, som du skriver, göras utan att skälla eller "bestämma" åt barnet (som mamman här verkar ha gjort)- men man kan ha en dialog på barnets "nivå", och sedan stötta barnet i vilket beslut det nu blir. Ansvaret för att ta den dialogen bör ligga på TS, eftersom det handlar om hennes och barnets relation, ingen annans.
  • Anonym (J)
    Visa endast
    Lör 30 mar 09:43 #118
    möjligt skrev 2019-03-28 19:59:13 följande:

    Nu är det lite i en annan riktning än diskussionen går men jag önskar ändå göra tillägget att jag även Tycker det beror på familjekonstellationen som helhet. Låt oss säga att barnet A hos sin biopappa endast har biopappan och dennes nya flickvän. Då tycker jag att det är mindre motiverat att genast uppmuntra mammatiteln. Om barnet A hos sin biopappa istället har en familj bestående av biopappan, dennes flickvän, flickvännens två barn från tidigare och biopappan och flickvännens två nya barn. I den senare situationen så kan mammatiteln säkert minska en känsla av utanförskap, att de andra 4 säger mamma men du säger Klara hela tiden. Bara en ytterligare aspekt på det.


    Det är aldrig motiverat att uppmuntra mammatiteln. Eller pappatiteln.

    Det måste komma från barnet själv.

    Och det säkert minskar inte utanförskapet om barnet uppmuntras att säga mamma/pappa mot sin vilja. Snarare förvärrar barnets situation.

    Det är knappast vad pappas/mammas nya kallas för som avgör om familjekonstellationen fungerar eller inte utan hur de trivs tillsammans och hur de behandlar varandra.
  • Lör 30 mar 14:04 #119
    Anonym (J) skrev 2019-03-30 09:43:46 följande:

    Det är aldrig motiverat att uppmuntra mammatiteln. Eller pappatiteln.

    Det måste komma från barnet själv.

    Och det säkert minskar inte utanförskapet om barnet uppmuntras att säga mamma/pappa mot sin vilja. Snarare förvärrar barnets situation.

    Det är knappast vad pappas/mammas nya kallas för som avgör om familjekonstellationen fungerar eller inte utan hur de trivs tillsammans och hur de behandlar varandra.


    Du missförstår vad jag menar. Med att uppmuntra mammatiteln så menar jag inte att påtvinga eller föreslå utan att när det första gången kommer från barnet inte korrigera utan säga det är klart att du får kalla mig mamma.

    Det jag försöker uttrycka i inlägget är snarare att jag inte tror att allt måste vara så svartvitt som många i tråden uttrycker. Att barnet initierar mammatiteln behöver inte alltid ha en grund i en djup relation och trygghet där personen verkligen är en mammafigur.

    Tex samhörigheten med sina bonussyskon och halvsyskon som jag uttryckte I det tidigare inlägget.

    Att barnet märker att det gläder bonusföräldern.

    Eller att det känner av normen och därför placerar en mamma och en papparoll I varje hem. Det finns många familjekonstellationer i dagens samhälle men mamma pappa barn är fortfarande en norm och för tex en femåring kan det säkert spela in.

    Jag försöker bara belysa att det inte alltid behöver vara något djupt emotionellt behov som kommer till uttryck och vidhåller därför att vid ett första användande av titeln bör följas av en vänlig korrigering men att det sedan vid många upprepande kan leda till ett etablerande av en sådan titel. Det är ju inte som att man kan ha en nära relation utan att just den titeln används
  • Anonym (J)
    Visa endast
    Lör 30 mar 14:12 #120
    möjligt skrev 2019-03-30 14:04:43 följande:

    Du missförstår vad jag menar. Med att uppmuntra mammatiteln så menar jag inte att påtvinga eller föreslå utan att när det första gången kommer från barnet inte korrigera utan säga det är klart att du får kalla mig mamma.

    Det jag försöker uttrycka i inlägget är snarare att jag inte tror att allt måste vara så svartvitt som många i tråden uttrycker. Att barnet initierar mammatiteln behöver inte alltid ha en grund i en djup relation och trygghet där personen verkligen är en mammafigur.

    Tex samhörigheten med sina bonussyskon och halvsyskon som jag uttryckte I det tidigare inlägget.

    Att barnet märker att det gläder bonusföräldern.

    Eller att det känner av normen och därför placerar en mamma och en papparoll I varje hem. Det finns många familjekonstellationer i dagens samhälle men mamma pappa barn är fortfarande en norm och för tex en femåring kan det säkert spela in.

    Jag försöker bara belysa att det inte alltid behöver vara något djupt emotionellt behov som kommer till uttryck och vidhåller därför att vid ett första användande av titeln bör följas av en vänlig korrigering men att det sedan vid många upprepande kan leda till ett etablerande av en sådan titel. Det är ju inte som att man kan ha en nära relation utan att just den titeln används


    Då håller jag med.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll