Får inte kalla mig mamma?!

Du är ju inte mamma? Då är det väl jättesmidigt att kalla dig vid namn istället, om du ändå vet att mamman tar illa upp? Varför medvetet få henne att må dåligt?

Det är ju inte TS ide utan barnets..

Jo, men jag misstänker att ts har förmågan att be barnet kalla henne något annat än mamma. Då barnet helt tydligt har en mamma.

Relationen till bonusdotterns mamma har gått upp och ner - bra när vi spelat hennes regler, dåligt så fort vi begärt ngt från vårt håll. MEN vi har under åren alltid fikat vid hämtning/lämning, gått på aktiviteter ihop - samt att hennes mamma bjöd in mig till utvecklingssamtalen då hon ansåg att jag var en sådan stor del i dotterns liv.

Ja, jag tycker det är fel att mamman går in och förbjuder en sådan sak eftersom jag är av åsikten att den relationen - barnets och bonusförälderns - är deras egen och något de själva måste få definiera. Föräldrarna bör underlätta och stötta introduktionen men bör inte "lägga sig i" mer än så. Och ja, jag anser även att man bör påpeka för barnet att det finns en förälder och att den föräldern KAN bli ledsen.

För ja - barn bör få definiera sina nära relationer själva MEN barn behöver också lära sig att deras beslut påverkar andra människor. Barn bör stärkas och stöttas i att ta egna beslut och gå sina egna vägar men göras medvetna om vilken påverkan besluten har på andra. Det kan, som du skriver, göras utan att skälla eller "bestämma" åt barnet (som mamman här verkar ha gjort)- men man kan ha en dialog på barnets "nivå", och sedan stötta barnet i vilket beslut det nu blir. Ansvaret för att ta den dialogen bör ligga på TS, eftersom det handlar om hennes och barnets relation, ingen annans.

Det har hon säkert - men frågan är då om det är mammans vilja eller barnets som skall definiera vad barnet kallar sina närmaste familjemedlemmar.

Det är en helt annan fråga än - som du så fint uttryckte det - om TS medvetet får mamman att må dåligt..

Det har hon säkert - men frågan är då om det är mammans vilja eller barnets som skall definiera vad barnet kallar sina närmaste familjemedlemmar.

Det är en helt annan fråga än - som du så fint uttryckte det - om TS medvetet får mamman att må dåligt..

Fast varför hoppar man omedelbart till slutsatsen att det har med ett djupt känslomässigt behov hos barnet att göra?

Någon skrev tidigare att det här minsann inte är en 2åring som säger mamma till alla, nej det är det inte, men det är ett litet barn som bor (nästan) heltid hos sin mamma, och är van att säga och kalla på mamma.

Jag jämför med mina föräldrar som är skilda sedan många många år, lite då och då händer det att de råkar säga den föredetta partners namn av misstag, fast de varit med sina nya partners i många år.

Som det låter på TS så har hon och sambon redan innan introducerat titeln bonusmamma till barnet. Och barnet har sedan någon gång sagt mamma och TS har genast, vad det låter som, accepterat och spelat med på det.

Baserat på alla bonusmammor i tråden som uttrycker det som en sådan stor sak och en sådan glädje att barnet säger mamma får mig att tro att man svarar på beteendet med positiv förstärkning, barn är väldigt duktiga på att läsa vuxna. I kombination med att inte rätta genast så gör det mig skeptisk till att det alltid är ett medvetet val från barnets sida.

Jag har svårt att förstå hur det skulle kunna vara särskilt negativt för barnet att i början svara med att vänligt korrigera och sedan prata om det innan man accepterar det som en permanent titel. Jag tycker inte att jag underskattar barn och är det ett väldigt starkt behov hos barnet så kommer det att visa det

Fast varför hoppar man omedelbart till slutsatsen att det har med ett djupt känslomässigt behov hos barnet att göra?

Någon skrev tidigare att det här minsann inte är en 2åring som säger mamma till alla, nej det är det inte, men det är ett litet barn som bor (nästan) heltid hos sin mamma, och är van att säga och kalla på mamma.

Jag jämför med mina föräldrar som är skilda sedan många många år, lite då och då händer det att de råkar säga den föredetta partners namn av misstag, fast de varit med sina nya partners i många år.

Som det låter på TS så har hon och sambon redan innan introducerat titeln bonusmamma till barnet. Och barnet har sedan någon gång sagt mamma och TS har genast, vad det låter som, accepterat och spelat med på det.

Baserat på alla bonusmammor i tråden som uttrycker det som en sådan stor sak och en sådan glädje att barnet säger mamma får mig att tro att man svarar på beteendet med positiv förstärkning, barn är väldigt duktiga på att läsa vuxna. I kombination med att inte rätta genast så gör det mig skeptisk till att det alltid är ett medvetet val från barnets sida.

Jag har svårt att förstå hur det skulle kunna vara särskilt negativt för barnet att i början svara med att vänligt korrigera och sedan prata om det innan man accepterar det som en permanent titel. Jag tycker inte att jag underskattar barn och är det ett väldigt starkt behov hos barnet så kommer det att visa det