• Anonym (väldi­gt orolig­)
    Fri 29 Mar 2019 16:55
    5379 visningar
    90 svar
    90
    5379

    Tror min fru har 30-årskris

    Jag och min fru har bara varit gifta ca 8 månader, men tillsammans i snart 9 år. Vi har alltid haft en stark relation, mycket humor, relativt lite bråk. För nästan två månader sen kände jag att något var lite off med henne. Hon verkade inte lika gullig när vi skrev till varandra. Vi hade planerat att börja försöka få barn i februari, men hon verkade plötsligt inte intresserad av att vara intim.

    I början försökte jag tänka att det bara var i mitt huvud. Men en kväll började mitt hjärta slå fort när vi såg på film ihop. Tankarna började snurra runt i huvudet och det kändes som att hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet. Tror det var någon slags panikångest. Jag tänkte då att jag ska säga något och det gjorde jag. Men det kom ut med darrig, nedbruten röst. Hon kände ingen sympati i den stunden utan verkade nästan irriterad över min reaktion. Men jag lugnade mig och vi pratade igenom allt.

    Hon började förklara saker som hon stört sig på hos mig. Jag köpte det för stunden och vi lät det vara. Men därefter blev allt värre. Hon ville inte hålla min hand längre när vi gick någonstans tillsammans. Efter ett tag slutade hon pussa mig på munnen som vi alltid gjord när vi hälsar på varandra. Jag försökte under den här tiden bara vara ett stöd, inte prata om saken och allmänt vara en kul person att hänga med. Men hennes beteende fortsatte att ändras. Hon gick allt oftare ut med sina singelvänner på helgerna, stannade ute sent och kom hem till mif runt 3-4 på natten. På vardagarna var vi vänner som normalt, bara inte intima med varandra. Till slut frågade jag henne vad som orsakat det här. Hon svarade att hon inte vet vad det beror på, men hon tror att det kommer gå över. Hon sa att hon känner att hon håller på att bli gammal, att hon vill umgås med vänner oftare och att hon borde börja träna mer.

    Jag tror inte att hon är otrogen(än) eftersom hon inte är hemlighetsfull med mobilen eller så, hon kommer alltid hem till mig. Men efter ett tag började jag googla 30-årskris. ALLT stämde in med min fru. Precis ALLT!

    Problemet i den här situationen är att hon är helt beroende utav mig för att kunna bo någonstans. Jag tjänar bra med pengar, bor i en stor hyresrätt(förstahandskontrakt) i Stockholms innerstad och är ganska framgångsrik inom mitt yrke. Skulle det ta slut mellan oss så skulle hon inte ha någonstans att ta vägen. Hennes familj bor inte i Sverige. Hon har sina bästa vänner här, men de bor antingen med pojkvänner eller i små lägenheter. Hennes inkomst är så pass låg att hon inte skulle klara av något annat än att hyra ett litet rum någonstans ute i förorterna och det vill hon förstås inte.

    Jag kan inte förklara hur plågsamt det är att se henne dagligen när det är så här. Vi sover tillsammans, men hon känns så långt borta. Hon säger att hon älskar mig och att hon inte vet vad det här beror på. Och att hon är extremt förvirrad just nu. Det senaste som skett är att jag har bokat parterapi åt oss nästa vecka som hon sagt ok till. Jag kan bara hoppas att det kommer hjälpa. 

    Är det någon som varit i en liknande situation som känner igen sig? Vad gjorde ni för att hantera det?

  • Svar på tråden Tror min fru har 30-årskris
  • Fri 29 Mar 2019 17:33
    #1

    Jag har inte varit i din situation, men däremot i din frus.
    Vet inte om det var en 30-årskris (hände några år efter). I vårt fall så slutade det i skilsmässa... För mig handlade det om att vi hade blivit tillsammans när vi var jätteunga, mellan 20-30 så ändras man oerhört och jag kände att vi hade vuxit ifrån varandra. I vårt fall hände allt ganska lngsamt, vi hade inte varit intima på flera år (bara några enstaka gånger), vi levde vårt liv tillsammans som vänner mestadels. Vi hade kul ihop men jag saknade att ha sex, att vara kär, att längta till att komma hem. Jag började bli irriterad på allt han gjorde för vi hade blivit så olika och fungerade inte längre i ett förhållande. 

    Nu säger jag inte att det är ditt fel att det har blivit såhär men; hur är du i förhållandet? Tar du det för givet? Tar du henne för givet? Har det blivit mest slentrianmässigt? Kanske kan du försöka ge henne lite mer uppmärksamhet, någon komplimang då och då, prata med henne och diskutera om er förhållande och se om hon kanske "kommer tillbaka"?  

    Jag tror att det kan vara bra med parterapi iaf, hoppas att ni kan få klarhet i allt!

  • Anonym (väldi­gt orolig­) Trådstartaren
    Fri 29 Mar 2019 18:20
    #2
    ALM82 skrev 2019-03-29 17:33:37 följande:

    Jag har inte varit i din situation, men däremot i din frus.
    Vet inte om det var en 30-årskris (hände några år efter). I vårt fall så slutade det i skilsmässa... För mig handlade det om att vi hade blivit tillsammans när vi var jätteunga, mellan 20-30 så ändras man oerhört och jag kände att vi hade vuxit ifrån varandra. I vårt fall hände allt ganska lngsamt, vi hade inte varit intima på flera år (bara några enstaka gånger), vi levde vårt liv tillsammans som vänner mestadels. Vi hade kul ihop men jag saknade att ha sex, att vara kär, att längta till att komma hem. Jag började bli irriterad på allt han gjorde för vi hade blivit så olika och fungerade inte längre i ett förhållande. 

    Nu säger jag inte att det är ditt fel att det har blivit såhär men; hur är du i förhållandet? Tar du det för givet? Tar du henne för givet? Har det blivit mest slentrianmässigt? Kanske kan du försöka ge henne lite mer uppmärksamhet, någon komplimang då och då, prata med henne och diskutera om er förhållande och se om hon kanske "kommer tillbaka"?  

    Jag tror att det kan vara bra med parterapi iaf, hoppas att ni kan få klarhet i allt!


    Tack för svar! Jag borde lagt till att jag nu är 38 och hon är 34. Vi var intima en eller två gånger i veckan innan det här hände. Vi har alltid kul ihop, skrattar mycket, har samma humor och delar många intressen. Vi reser ofta tillsammans och har ofta dejter med varandra. Men jag hade varit dålig på att visa närhet, till exempel hålla hennes hand eller pussa henne på munnen. Det var oftast hon som gjorde det. Jag visste att det var ett problem och i perioder var jag bättre, men när jag hade mycket med jobbet så kunde jag glömma det stundvis. 

    Jag kan inte påstå att jag tar henne för givet och jag tror inte hon känner så heller. Jag brukade ofta skriva gulliga saker till henne och jag har alltid känt att jag är kär i henne. Jag har även känt detsamma från henne. Vårt bröllop för bara 8 månader sen var otroligt fint och känslosamt. Många gäster som grät när de såg oss gråta. Det är därför det här är en så stor chock!

    En sak är säker - det här är det absolut VÄRSTA jag någonsin varit med om. Jag skulle inte önska att någon går igenom det här. Varje sekund är är extremt smärtsamt för mig. Hur är din relation med din exman idag? Ångrade du någonsin att du skilde dig eller var det rätt beslut? Hur reagerade han? Ville han också skiljas?
  • Anonym (X)
    Fri 29 Mar 2019 19:06
    #3

    Jag har också varit i liknande situation som din fru när jag var runt 29-30 jag störde mig mycket på min man och ville ha mer närhet och bekräftelse från honom. Detta berättade jag ofta men kände inge att jag fick det jag ville. Jag älskade ju honom trots allt och började själv gå i samtal. Idag har vi en fantastisk relation och jag är så glad att vi tog oss igenom det. Vi har mer och underbart sex, vi skrattar mer och har det bra. Visst kan vi bråka ibland men inte som förr. Jag är glad att han lät mig gå igenom det jag gjorde. Jag lärde mig på nåt sätt att förstå honom mer, det var jag som genomgick en förändring och jag utgick ifrån mig själv, hur kan jag göra för att det ska bli bättre och vad förväntar jag mig tillbaks. Och när jag ändrade mig så gjorde han det med på ett sätt. Vi är lugnare nu. Svårt att förklara men vill säga att det kan gå bra och bli bättre. Det trodde jag knappt då men är så glad nu att vi tog oss igenom det. Men det är superviktigt att ni pratar med varandra och försöket sätta ord på känslorna. Det handlar mer om att man förändras tillsammans än att den ena måste ändra på sig, så det är inte bara du som ska ändra på dig för hennes skull utan mer ni som ska förändra er tillsammans. Hoppas du förstår vad jag menar. Hoppas det blir bra för er vilken väg ni än tar. Låt det ta tid men det ska inte behöva vara dåligt i flera år.

  • Anonym (tjej)
    Fri 29 Mar 2019 19:28
    #4

    Jag är inte din fru men känner igen mig i det mesta du beskriver om henne. Orsakerna är många, dels att jag tröttnade på min man som svikit mig på flera sätt under lång tid men den främsta orsaken är att jag fick upp ögonen för någon annan. Har inte berättat det för någon men samvetet plågar mig. Och känslorna för min man har bara kallnat och kallnat. Vi är intima och så men jag försöker nog bara hålla skenet uppe. Hur ska jag förklara att jag blivit kär i någon annan?

  • Anonym (väldi­gt orolig­) Trådstartaren
    Sat 30 Mar 2019 06:32
    #5
    Anonym (X) skrev 2019-03-29 19:06:01 följande:

    Jag har också varit i liknande situation som din fru när jag var runt 29-30 jag störde mig mycket på min man och ville ha mer närhet och bekräftelse från honom. Detta berättade jag ofta men kände inge att jag fick det jag ville. Jag älskade ju honom trots allt och började själv gå i samtal. Idag har vi en fantastisk relation och jag är så glad att vi tog oss igenom det. Vi har mer och underbart sex, vi skrattar mer och har det bra. Visst kan vi bråka ibland men inte som förr. Jag är glad att han lät mig gå igenom det jag gjorde. Jag lärde mig på nåt sätt att förstå honom mer, det var jag som genomgick en förändring och jag utgick ifrån mig själv, hur kan jag göra för att det ska bli bättre och vad förväntar jag mig tillbaks. Och när jag ändrade mig så gjorde han det med på ett sätt. Vi är lugnare nu. Svårt att förklara men vill säga att det kan gå bra och bli bättre. Det trodde jag knappt då men är så glad nu att vi tog oss igenom det. Men det är superviktigt att ni pratar med varandra och försöket sätta ord på känslorna. Det handlar mer om att man förändras tillsammans än att den ena måste ändra på sig, så det är inte bara du som ska ändra på dig för hennes skull utan mer ni som ska förändra er tillsammans. Hoppas du förstår vad jag menar. Hoppas det blir bra för er vilken väg ni än tar. Låt det ta tid men det ska inte behöva vara dåligt i flera år.


    Tack så mycket. Känns bra att veta att det löste sig för er även om det var du själv som tog initiativet till att samtala med någon om det. Jag vill gärna prata med henne, men hon har alltid så länge jag känt henne varit dålig på att snacka allvar. Hon är medveten om det själv och vet att det kan ställa till problem. Ibland gör vi det och jag har blivit oerhört mycket bättre på att tala med henne utan att låta minsta lilla anklagande eller hetsa upp mig även om hon till exempel blir defensiv och irriterad under samtalet. Men hon vet fortfarande inte vad som triggat det här säger hon.

    Jag ser fram emot att uppdatera här efter parterapin.
  • Anonym (väldi­gt orolig­) Trådstartaren
    Sat 30 Mar 2019 06:41
    #6
    Anonym (tjej) skrev 2019-03-29 19:28:51 följande:

    Jag är inte din fru men känner igen mig i det mesta du beskriver om henne. Orsakerna är många, dels att jag tröttnade på min man som svikit mig på flera sätt under lång tid men den främsta orsaken är att jag fick upp ögonen för någon annan. Har inte berättat det för någon men samvetet plågar mig. Och känslorna för min man har bara kallnat och kallnat. Vi är intima och så men jag försöker nog bara hålla skenet uppe. Hur ska jag förklara att jag blivit kär i någon annan?


    Det låter jobbigt, men känner den andra mannen något för dig med? Har du gjort något med den du fått upp ögonen för? I mitt fall har jag svårt att tro att det skulle vara det. Jag är definitivt inte så naiv att jag tror att hon inte skulle kunna känna attraktion till någon annan, men det finns till exempel ingen man på hennes jobb som är hennes typ. Långt ifrån skulle jag säga. Om hon träffat någon när hon varit ute och festat någon kväll så hade jag trott att hon skulle sitta och pilla med mobilen med skärmen vänd från mig eller liknande. Men hon låter mobilen ligga framme när hon går på toa och även sin laptop med Facebook öppet för mig att se. Men jag skulle av principskäl aldrig snoka runt och läsa privata meddelanden.

    Om jag hade fått gissa så har hon hamnat i en situation där hon tror att hon behöver uppleva mer och att gräset är grönare på andra sidan. Så även om jag inte tror att hon varit otrogen så skulle det inte förvåna mig om begäret finns där.
  • Sat 30 Mar 2019 07:23
    #7

    När känslorna svalnar så börjar man störa sig på den andra. Så är det alltid.
    Jag tycker att du ska försöka backa lite. Håll dig sval. 

  • Anonym (väldi­gt orolig­) Trådstartaren
    Sat 30 Mar 2019 07:30
    #8
    bullen1984 skrev 2019-03-30 07:23:22 följande:

    När känslorna svalnar så börjar man störa sig på den andra. Så är det alltid.

    Jag tycker att du ska försöka backa lite. Håll dig sval. 


    Jag håller med. De flesta killar börjar jaga henne i en sån här situation. Jag har hållt avstånd, men ändå visat stöd så något mitt emellan. Däremot så har det här tärt på mig rejält så jag har trappat upp min träning rejält. Hon märker ju antagligen att det har med situationen att göra eftersom jag gick från att träna 3 gånger i veckan till att följa en strikt kostplan och träna ibland två gånger om dagen. Jag kan inte göra något annat. Träningen är det enda som ger någon slags mental ro. För första gången i mitt liv börjar jag få magrutor. Men det vet hon förstås inte eftersom hon inte sett mig naken på två månader.
  • Sat 30 Mar 2019 07:42
    #9
    Anonym (väldigt orolig) skrev 2019-03-30 07:30:46 följande:
    Jag håller med. De flesta killar börjar jaga henne i en sån här situation. Jag har hållt avstånd, men ändå visat stöd så något mitt emellan. Däremot så har det här tärt på mig rejält så jag har trappat upp min träning rejält. Hon märker ju antagligen att det har med situationen att göra eftersom jag gick från att träna 3 gånger i veckan till att följa en strikt kostplan och träna ibland två gånger om dagen. Jag kan inte göra något annat. Träningen är det enda som ger någon slags mental ro. För första gången i mitt liv börjar jag få magrutor. Men det vet hon förstås inte eftersom hon inte sett mig naken på två månader.
    Bra med träningen! Kanske ska du börja träffa lite kompisar /kollegor på helger, försöka rida ut stormen. Det kan vara en tillfällig svacka men det kan även vara att hon kommer vilja gå, tror iaf inte att du ska förminska hennes sätt till att vara en 30 årskris. Förstår hur totalt vidrigt det måste vara.
    Hade en svacka med min man för några år sedan, vi gick som två spöken i några månader, slutade pussas, kramas skicka sms. Det var hemskt, att bara gå och vänta på att han ska ta första steget till en separation. 
    Det vände som tur är.. men jag vet hur det känns. 
  • Anonym (väldi­gt orolig­) Trådstartaren
    Sat 30 Mar 2019 07:54
    #10
    bullen1984 skrev 2019-03-30 07:42:44 följande:

    Bra med träningen! Kanske ska du börja träffa lite kompisar /kollegor på helger, försöka rida ut stormen. Det kan vara en tillfällig svacka men det kan även vara att hon kommer vilja gå, tror iaf inte att du ska förminska hennes sätt till att vara en 30 årskris. Förstår hur totalt vidrigt det måste vara.

    Hade en svacka med min man för några år sedan, vi gick som två spöken i några månader, slutade pussas, kramas skicka sms. Det var hemskt, att bara gå och vänta på att han ska ta första steget till en separation. 

    Det vände som tur är.. men jag vet hur det känns. 


    Tack för tipsen! Det är just det jag gör, jag träffar mina vänner på lördagar när hon är ute. Men då måste jag fråga dig - vad gjorde så att det vände för dig och din man? Hur gick det till? Det ger mig hopp...
Svar på tråden Tror min fru har 30-årskris