Hej!

Jag är 39 år och väntar åttonde barnet, en liten pojke,  nu i juni. Sedan är det stopp(maken ska vasektomera sig i höst). Det känns lite märkligt att det är sista graviditeten och sista bebisen, men vi båda känner oss ändå klara och rent utrymmesmässigt tycker vi inte att vi ska ha fler. De äldre barnen är  flicka 18 år, flicka 17 år,flicka 17 år, pojke 12 år, flicka  9 år, flicka  5 år och pojke 3 år.
Vi bor väldigt behändigt  och billigt på landet, men ändå jättenära stan i ett stort gammalt hus så att alla barn utom femåringen och treåringen har egna rum. Vi har även äldsta dotterns fästman boende hos oss(pga att han har problem hemma), men han har nu börjat komma igång med sitt egna företag så han och dottern är nog ute ur boet när dottern tagit studenten. Det känns också väldigt konstigt ;)

Mina äldsta börjar med bli stora, äldsta är ju faktiskt till och med vuxen. Känner du att du börjar fundera kring din identitet som mamma när barnen blir äldre och är på gång bort mot sitt eget liv? Jag har många motstridiga känslor. Jag vill ju så klart att barnen ska klara sig själv och leva som det önskar, men ändå känner jag redan nu innan något barn ens flyttat en viss tomhet. Jag undrar hur det ska kännas när man inte träffar alla sina barn varje dag.