• sextio­talist
    Tue 14 May 2019 06:32
    1095 visningar
    18 svar
    18
    1095

    Mitt barns farfar tar inte min sons diagnos på allvar

    Anonym (ö) skrev 2019-05-13 22:48:06 följande:

    Varför förstår inte den äldre generationen? Tror det beror på många saker.

    Man hanterade problem på ett annat sätt förr. Visst känner man igen beteenden men man är uppväxt med ett annat sätt att hantera det.

    Man pratade inte i termer av diagnoser, det är helt enkelt inget man är van vid.

    Värderingar om hur man ska bete sig, hur man ska göra vid problem har ändrats.

    Dessutom, Du har noterat ett problem i åratal, Du har hunnit se, analysera och bearbeta. Den äldre generationen har inte umgåtts lika mycket med ditt barn och har inte hunnit se eller smälta. Vid den första lilla avvikelsen när ditt barn var kanske några månader så var väl du inte bombsäker på att barnet hade en diagnos. Du behövde tid på dig att förstå.

    När du har förklarat så behöver man helt enkelt en tid där man får tänka och smälta det som sagts. Möter du noll förståelse så är det kanske bäst att inte diskutera saken.


    Är lite förvånad att den äldre generationen (som bör vara kring min ålder) som ni omges av är så okunniga. Att de har en inställning som jag inte mött på bland mina jämnåriga och inte ens i min förälders generation.

    Tips, låt din pappa hänga med till någon träff eller när ni träffar någon som ert barn träffar i vården.

    Att man inte hade namn på flera diagnoser när jag växte upp innebar inte med att kallades för idioter. Autism och tourettes visste man om redan då
  • sextio­talist
    Tue 14 May 2019 10:29
    #12
    Emelinia skrev 2019-05-14 09:59:23 följande:

    Jag har hört flera ur den "äldre generationen" kalla människor med diagnoser för idioter. Det verkar vara ett samlingsnamn för många olika diagnoser. Det innebär inte att de alltid använder ordet nedsättande även om en annan har svårt att tolka det som annat än ett skällsord.

    Tourettes var knappast något gemene man kände till för ens 10-15 år sedan. Psykiatriker med flera har säkert känt till problemen men inte allmänheten. Det var en diagnos som inte användes trots att människor naturligtvis hade tics då också.

    "Den äldre generationen" som jag avser är 75+. Jag upplever att de har en helt annan inställning till psykiatriska eller neuropsykiatriska diagnoser än de som kom efter, de som är födda från 50/60-talet och framåt.

    Mina föräldrar är uppvuxna under en tid då människor med mental ohälsa spärrades in, agades, tvångssteriliserades, gavs elchocker eller insulinchocker, spändes fast, sövdes ner, användes som försökskaniner i medicinska experiment... De vistades inte i övriga samhället varför människor heller inte kom i kontakt med människor som är annorlunda. "Idioter spärrades in".

    Stökiga barn skickades istället ofta till uppfostringsanstalter där man försökte bota beteenden med disciplin och till och med aga.


    Tänk dig att du läser en dagstidning och ser landets statsminister uttala sig om att allmänheten ska skyddas från "dårar" och "idioter". Tänk om de offentliga utredningarna skulle landa där idag! Det var vardagsmat förr. Därför är det också väldigt stigmatiserande för äldre. Det var så fult att lida av psykisk ohälsa! Än idag vill många äldre inte kännas vid att någon i närheten är drabbad för det är så skambelagt för dem.

    När de var unga fanns det knappt ens öppenvård utan alla psykiskt sjuka lades in på mentalvårdsanstalter. Ja, de är ofta okunniga om dagens psykiatri. Men de är desto mer erfarenheter på andra punkter.

    Min erfarenhet är att flertalet äldre personer har ett helt annat synsätt på neuropsykiatrisk och psykiatrisk problematik. Det är inte konstigt att de har en annan syn och inte riktigt kan acceptera diagnoser med tanke på det samhälle de har vuxit upp i.Jag har arbetat inom äldrevården och har hur många historier som helst att utgå ifrån. Både vad som har hänt människor förr eller hur de äldre diskuterar psykiska diagnoser idag.

    Eller som när jag berättade för en släkting om min sons diagnoser och fick ett mycket argt svar: "Vad säger du? Han är väl ingen idiot?". En total kulturkrock mellan generationer! Sedan ville personen aldrig mera höra om det, blev oerhört arg över att jag som personen såg det kallade min son idiot (när jag bara berättade att han har tourettes syndrom).


    Oj, ingen bild jag känner igen, jag är ändå snart 60 år. Tourettes kände jag väl till för 15-20 år sedan, nog tidigare ändå.
    Autism, asperger, ADHD var jag också bekant med.


Svar på tråden Mitt barns farfar tar inte min sons diagnos på allvar