Mitt barns farfar tar inte min sons diagnos på allvar

Min mamma är likadan. Nu handlar det inte om en så pass svår diagnos som din son har utan om ADHD, vilket kanske är lite lättare att avfärda än Tourettes och Autism.

Min pappa köpte direkt diagnosen. Han förstod och hade sett tecknen själv och har dessutom ett bonusbarn med samma diagnos.

Min mamma har det varit betydligt svårare för. För henne handlar det om uppfostran. "Lämna han hos mig tre veckor så ska du se att det blir en helt annan pojke.". Hon ser inte hans svårigheter, vilket jag kan köpa. Hans svårigheter syns mest i kravsituationer och hos henne finns inga krav. När han är där är han ensam med henne, kan göra det som faller honom in. Hemma finns krav. Dels krav på att kunna dela med sig och samsas med syskon men också krav i skolan. Dessa krav ser aldrig hon.

Det har gått till den graden att hon inte medicinerar honom när han är där för att hon anser att han inte behöver medicinen. Att han är vaken halva natten och sover hela dagen spelar ju ingen roll för henne. Han ska inte upp tidigt till skolan dagen efter eftersom han endast är hos henne på lov maa långt avstånd. Istället får han lida av biverkningar när medicinen sätts in igen. TROTS att jag påtalat detta MÅNGA gånger till henne så kommer ursäkter som "Jag har helt glömt bort att ge honom medicinen. Tycker inte det behövs heller."

Hon skäms nå fruktansvärt över hans diagnos. Ingen av hennes bekanta vet om diagnosen och jag råkade nämna det en gång när hennes väninna var där. Tror min mamma höll på sjunka genom jorden. Hon anser att jag hittar på. Att alla barn får diagnoser idag. Att hon minsann hört på radion om bristfälliga utredningar och att läkare ger diagnoser till höger och vänster. Jag har förklarat flertalet gånger att man inte får en diagnos lättvindigt, speciellt inte en svår ADHD i kombinerad form och att utredningen är ordentligt gjord av läkare och psykolog.

Vet inte riktigt vad du ska göra i din situation mer än att försöka förklara och förklara och förklara. Jag gör det. VARJE gång denna icke diagnos kommer på tal förklarar jag hans svårigheter och varför han behöver medicinen, varför det fungerar så bra hos henne men inte i skolan t ex. Någon gång kanske det går in. Har hotat henne med att hon inte får ha sonen om hon inte ger honom medicinen också. Hon får foga sig, eller så han han inte vara där helt enkelt.