Inlägg från: Kandelaber |Visa alla inlägg
  • Kandelaber

    Vi som precis plussat efter IVF

    Hoppar också in. RD17 idag och har plussat!

    Är så rädd från ett tidigare missfall så bara väntar på att det kanske kan komma igen (fast jag inte har någon anledning att egentligen förvänta mig det. ) ablir nog första UL första veckan i juni.

    Idag är första dagen utan lutinus (tog 21dgr) och känns då läskigt, som att allt bara ska ringa ur en! Vet ju att kroppen ska fixa det själv nu men eftersom den inte klarat det förr funderar jag på att tänk om den inte kan producera rätt nu! Blir däremot bra att se om kroppen känns bättre utan lutinus. Drar och gör ont i nånting i buken. Ej överstimulerad.

    Man håller andan lite nu ett tag innan man vågar sig på toklycka! Men att det var skönt med plusset! Oron tar dock över den tyvärr..

  • Kandelaber

    Ja det verkar ju vara i särskilda fall man ska ha lutinus längre tid än till testdag.

    Och det är väl ändå 70 mot 30 att allt ska gå bra men av nån anledning känns det som att man har större risk för missfall bara pga 1 tidigare..vet att jag inte kan tänka så förrän jag haft typ 3-4...

    Nån annan som får jättekraftig molvärk då och då samt när man är kissnödig? Tycker jag är så himla öm och stram i nåt (typ organen?!) sen plock och återföring men det kanske är normalt om man tänker kombon av ingrepp, lutinus och faktiskt graviditet?

    Är väl bara extra skraj av att ha "ont" eftersom jag direkt kopplar det till att nåt dåligt är på väg att hända :(

    Men än så länge ska jag försöka va glad, den växer ju ändå än så länge! <3 Vi som kämpat länge o kanske gjort IVF behöver nog mer övertygelse för att tro på att man äntligen kan få det som varit så svårt och tungt och långdraget.

  • Kandelaber
    mulin skrev 2019-05-18 22:33:50 följande:

    Ja, det köper jag verkligen. Skulle tänka likadant, jag är orolig som det är utan missfall i ryggsäcken.. men jag tror och håller tummarna att det går vägen denna gång.

    Känner igen exakt de du beskriver att det stamar och spänner när man är kissnödig! Förhoppningsvis ett grav symtom då äggplock är länge sen för mig :)

    Ja vi måste försöka njuta av dehär <3


    Ja det lät inte som att livio tyckte dom besvären lät "oroväckande". Skönt o slippa lutinusen igen, att slippa trosskydd konstant och bara få känna sig lite fräsch igen <3
  • Kandelaber
    mulin skrev 2019-05-19 09:21:47 följande:

    Vad har ni annars för symptom tjejer? Är ni som mig och vill känna symptom för att de ska kännas på riktigt?

    Jag har inte så mycket symptom tycker jag. Någon morgon då och då känner jag ett väldigt lätt illamående, är nästan så jag måste känna efter för att känna det.

    Sen är mina bröst väldigt ömma, men tycker det har lugnat sig också i några dagar nu och den värsta ömheten sitter i bröstvårtorna.

    Annars är det lite molvärk, lite mer kissnödig, lite mer humörsvängningar. Är väldigt lite av ganska många saker , hade önskat nått symptom kändes mycket mer så det kändes mer på riktigt.

    Det jag tycker märks tydligast i symptom är tröttheten, aldrig varit ett trött person förut men nu för tiden måste jag nästan varje dag ta en extralur mitt på dagen.


    Samma här med värk, TRÖTTHET (galet) mer kissnödig. Sjukligt ont i brösten och kan absolut inte gå ut och springa. Lite kort stubin men inte så farligt. Några få utbrott :) Men det var ju skillnad på att vara hormonell under 2års barnlöshet utan plus till att ivf funkade på första försöket. Har helt enkelt inte så mycket att vara arg på nu då det absolut största problemet i vårat liv nu är "löst" för tillfället (och att det nu händer något ovälkommet..) Är otroligt svårprovocerad i andra frågor då det enda jag brytt mig om det senaste året är det här.
  • Kandelaber

    Jag fick tid för första ultraljudet, nästnästa vecka. Känns som en evighet att vänta på en till "dom"!!

    Har jättemycket symtom så det är ju bra men är så rädd att gå på toa.

    I övrigt känns det som att jag inte är lika "glad" som första gången?! Känner lite att tidigare missfall förstörde den här upplevelsen för mig. Var jätteglad då, gjorde en rolig berätta-för-föräldrarna-grej och höll reda på utvecklingen i varje vecka. Sedan slogs allt i spillror och man kände sig lite "dum" och lurad. Fick mig att tappa tron på min kropp och att den är ogästvänlig (trots "bara" 1 MF). Inte lika kul denna gång och det finns ingen naivitet kvar, man nästan förbereder sig på kris fast man inte borde.

    Måste försöka tänka om och bara vänta på UL, antar att det är första steget till att börja tro på det här? Tror jag behöver bli väldigt övertygad för att känna tro och lugn.

  • Kandelaber
    pixie78 skrev 2019-05-22 10:53:46 följande:

    Jag känner samma som dig.. Efter att ha fått uteblivet missfall förra gången litar jag inte det minsta på min kropp. Känner inte alls glädje denna gången och kommer inte göra på hela graviditeten tror jag. 

    Och i samband med missfallet fick vi besked om att vi (jag) har en genetisk faktor som leder till infertilitet, missfall och eventuella missbildningar hos barnet. Så även om det inte blir missfall nu direkt är det lång väg att gå med nipt, moderkapksprov och massa ångest.. usch? Ibland undrar man varför man utsätter sig för detta!! Men försöker att ta det ett steg i taget, där UL imorgon är första steget?


    Oj ok, hur kom man fram till det, har du gjort nån missfallsutredning eller gentest typ? Är ju precis sånt där man är rädd att man kan ha Utan att veta det. Efter ett missfall finns ju 2 vägar, antingen var det slump eller så är man en person med förhöjd missfallsrisk och det är läskigt att inte veta vilken av dom man tillhör!

    Vill så gärna bli GLAD men man har blivit skadad på vägen och nånting rörande det här ämnet har slocknat lite.. Kommer nog alltid att stinga lite inombords att man ens var tvungen att göra ivf.

    Hoppas det går bra på ditt ultraljud!
  • Kandelaber
    pixie78 skrev 2019-05-22 14:43:01 följande:

    Vi gjorde nipt pga vår ålder (jag 40, sambo 44) och då hade fostret Downs. Vi fick tid för att göra moderkaksprov för att säkerställa niptresultatet. Vid moderkaksprovet upptäcktes att fostret hade dött. Jag tror att den helt fantastiska läkaren vi hade på SÖS ville göra nåt för oss för hon sa att hon skulle ta blodprov på oss för att utesluta att Downs berodde på genetiskt arv. Man brukar tydligen inte göra det förrän man har upprepade missfall bakom sig men nu fick vi det iaf? Vi tänkte inte så mkt på det, var ganska chockade av allt som hänt,  men tog blodproven såklart.  

    Över en månad senare kom resultatet som visade att vi inte hade anlag för Downs, det var bara slumpen. Däremot hade jag en obalanserad translokation på kromosom 20. Detta är super-ovanligt och de visste inget om det på SÖS. Fick direkt komma till Klinisk genetik på Karolinska där en läkare berättade att detta inte påverkar mig men att mitt barn kan ärva en obalanserad translokation vilket kan leda till utvecklingsförsening, inlärningssvårigheter och andra funktionshinder. Om barnet överlever alls. I de flesta fall leder detta till missfall enligt henne. Men hon hade bara hittat ett fall i all forskning kring just denna translokation jag har. I bästa fall ärver barnet varken den balanserade eller den obalanserade translokationen. Hon kunde dock inte ge oss någon statistik.

    Det var så fruktansvärt jobbigt att få all denna information. Jag var i chock och kände mig så misslyckad.  Nu har vi väl lugnat oss något och tänker att vi får ta en sak i taget. Vi hoppas att man kan få veta vad som gäller med ett moderkaksprov men har inte helt klart för oss ännu om det funkar så. Orkar inte riktigt tänka på det just nu..

    Jag förstår att det känns svårt att vara glad? verkligen.. men jag tänker ibland att eftersom man inte vet vad som komma skall kanske man ändå kan få vara glad i stunden. Vara glad för att man fått ett plus på stickan, vara glad för att man får gå runt och känna sig speciell för att man lyckats bli gravid, glad för att man får uppleva ett ultraljud, glad för att få ladda ner varenda gravidapp som finns etc.. Jag trodde innan jag blev gravid förra gången att jag aldrig skulle få uppleva nåt av det? så jag är ändå glad att jag fått göra iaf dessa bitar! Oavsett hur det går sen.. Hoppas du också kan känna så? lite iaf!

     


    Oj vilken resa, det får en verkligen att få lite perspektiv över olika rädslor man har. Ska helt klart försöka njuta mer. Jag tror att man tar ett missfall ännu ännu mer nedbrytande när man är i barnlöshetssvängen, för "vanliga" människor behöver ju inte ha domedagstanken över sig,, typ ska det ta 1.5år IGEN att plussa på nytt, eller kommer det nånsin gå igen?!

    Hur gick det idag?
  • Kandelaber
    Lu88 skrev 2019-05-22 19:37:50 följande:

    Hej!

     

    Jag följer er gärna också! Jag plussade 16/5 efter FET med blasto och ska tillbaka till Livio för UL den 14 juni - en evighet dit? 

     

    När jag tog testet jag fick från Livio var ena strecket ganska svagt så jag trodde det var negativt och kastade det. Kände mig jättebesviken men bestämde mig dagen efter för att köpa ett digitalt test eftersom det är lättare att tyda och då var det som tur var positivt :) 

     

    Hur tänkte ni när ni valde barnmorska? Googlade ni runt eller tog ni den närmsta?


    Jag väntar också, fick tid först 5 juni...Känns också evigheter bort! Vill få domen om den är kvar! Kommer dessutom bli i samma vecka som vårat missfall tidigare så gillar inte alls v8 :(

    Vi bor många många timmar bort från kliniken i annat län så jag får gå på första UL i grannkommunen. Skönt för alla andra som bor i normala städer tänker jag :)
  • Kandelaber
    pixie78 skrev 2019-05-23 13:00:50 följande:

    Varit på ultraljudet nu och som jag själv känt hade det stannat av för 1 el 2 veckor sen. Fanns bara en hinnsäck. Ledsamt men väntat. :( Frysförsök igen efter sommaren. Nu vänta på att det kommer ut av sig själv. Åker till Spanien imorgon så vill inte sätta igång det. Fått tabletterna så om det inte kommer tar vi dom om en vecka när vi är hemma igen.


    Åh nej, så skulle det ju inte bli :( Hoppas kroppen klarar det på ett sätt som funkar på resan. Det jag var med om i v 8 gick relativt ok jämfört med sånt man hört. 1 natt då det mesta kom, sen mer som vanlig mens. Värre psykiskt är fysiskt.

    Kanske tur på ett sätt att vara hemifrån där inte allt påminner om det man hållt på med .. styrka och sörj det som behövs <3
Svar på tråden Vi som precis plussat efter IVF