• LFF
    Fri 17 May 2019 07:49
    877 visningar
    85 svar
    85
    877

    Hunden eller partnern?

    Aurora Borrealis skrev 2019-05-16 22:33:07 följande:
    Jag har inte påstått något av det som du svarar på. Inget jag av det du skriver har jag sagt emot. Tycker som sagt att han ska ha en antihistamin serverad när han kommer på besök. Tycker som jag skrev att hans symtom är lindriga. Lika lindriga som en väldigt lätt förkylning. Biverkning kan vara trötthet. Då kan han få lite kaffe för att piggna till. Detta kan funka i nuläget tills hon vet helt säkert om han är den rätta, vilket han sannolikt inte är eftersom hon älskar hundar och han är allergisk. Men det får väl tiden utvisa.
    Som allergiker och fd hundägare själv så är det inte så jävla "bara" att stoppa i sig allergimedicin. Jag har liknande symtom som TS pojkvän, dvs "bara" något som påminner om en jävligt jobbig förkylning utan feber. Jag har plågat min kropp i så många år med att äta allergitabletter periodvis att det är ingen idé längre ens att försöka för det dämpar symtomen men de försvinner inte.

    TS står inför ett svårt dilemma som djurälskare med en allergisk sambo och är beredd att försöka förbättra situationen för sin pojkvän. Det är ingen dödssynd att omplacera en hund. Det är ett sjukt jobbigt beslut att ta men det är få hundar som inte klarar av att byta hem och ägare! Ja, man tar på sig ett ansvar som djurägare men ibland så skiter sig planerna kraftigt! Det bästa vore ju om TS har en vän eller släkting som kan ta hand om hunden. Då vet hon garanterat att den mår bra och kan även umgås och kanske fortsätta träna med den utan att den är hemma hos henne. Det mesta går att lösa utan att folk ger henne sjuka skuldkänslor!
  • LFF
    Fri 17 May 2019 07:59
    #31
    +1
    Ignoramus skrev 2019-05-17 07:00:35 följande:

    Hade valt hunden; känslorna för partnern kommer onekligen att svalna lite nån gång under de kommande tio åren, medan kärleken till hunden endast kommer att växa ytterligare.

    Alternativt leva som särbos då. Men jag hade nog aldrig ?tillåtit? mig själv att bli kär i en allergiker eftersom jag på förhand hade vetat hur omöjligt det skulle bli.


    Och när du får veta om allergin efter att ha varit tillsammans med en person i 1,5 år? Eller ska du kräva allergitest efter första dejten för att vara på den säkra sidan?

    Det är en sak om man från början vet om att den andre är allergisk (min allergiske kusin och hans hästtokige ex var i den sitsen men de försökte i många år ändå, tror inte allergin var avgörande för att det tog slut) men att upptäcka det efter 1,5 år tillsammans är en helt annan grej.

    Det är som när vi misstänkte allergi hos våra barn när vi hade hund. Jag är allergisk mot päls och pollen (ja, jag sket högaktningsfullt i min egen allergi när vi skaffade hund 11 år innan barnen kom), barnens pappa sannolikt mot pollen, mormor mot pollen, min kusin är multiallergisk etc. Det var inget snack om saken i det läget att vår hund i så fall skulle få flytta antingen hem till min mamma eller till hundens dagmatte som också älskade honom (och hade en dotter med familj som avgudade honom). 

    Att det ska vara så jäkla svårt att allergier kan finnas latent i kroppen men bryta ut plötsligt utan förvarning! Det är liksom inget man kan planera för! Min egen allergi startade med långvarig stress pga mobbning i skolan i början av tonåren. Mammas pollenallergi kom från ingenstans ett riktigt pollenår. 

    Och för den delen: När mitt ena barn var bebis och vi misstänkte pälsallergi så testade de även pollen och det visade ingen träff på det. Förra året fick han värsta reaktionen med kliande, svidande, röda ögon och helt galna nysningar. Då var han 4,5 år.
  • LFF
    Fri 17 May 2019 13:09
    #35
    +1
    Ignoramus skrev 2019-05-17 11:36:05 följande:

    Ja ok, fast de var inte de förutsättningarna jag utgick ifrån. Vet jag om att den andra personen *redan är allergisk*, vilket lär komma på tal i ett rätt tidigt skede då typ hela mitt liv kretsar kring hundträning, så hade jag avvecklat det projektet rätt snabbt innan känslor blev involverade. Hade det dykt upp från ingenstans så hade vi väl fått vara särbos. Min hund hade inte trivts hos någon annan, punkt. Varenda gång vi låter någon familjemedlem (som hon alltså känt hela livet och umgåtts mycket med) passa henne om vi är iväg så ligger hon på dörrmattan och väntar, dag ut och dag in.

    Kraven hade liksom varit orimliga att ställa på den nya familjen; hon får inte lämnas ensam överhuvudtaget, inga andra hundar, funkar inte speciellt bra med barn, vill inte bli klappad, hon ska tränas och tävlas i minst sex olika grenar fem dagar i veckan, enbart snälla metoder, försäkringen är svindyr, osv osv. Och det är alltså under förutsättningen att jag hade kunnat vara utan henne, vilket jag inte kan. ;)


    Fast det jag menar är ju att inte alla vet om att de är allergiska samt att det faktiskt kan komma plötsligt  

    Att sen din hund är en av få som inte riktigt går att omplacera är ju en helt annan sak men de flesta hundar fungerar väldigt bra i nya hem
  • LFF
    Fri 17 May 2019 16:34
    #39
    +1
    Bestemor skrev 2019-05-17 14:31:12 följande:

    Det hade inte blivit något förhållande. Eftersom jag hade hunden från början och killen redan början måste varit allergisk.

    Väldigt vanligt och sorgligt att folk gör sig av med sina hundar och skyller på allergi.


    Men om man inte själv vet om att man är allergisk så är det jäkligt svårt att berätta för en presumtiv partner från start.
Svar på tråden Hunden eller partnern?