• Fri 17 May 2019 07:00
    884 visningar
    85 svar
    +2
    85
    884

    Hunden eller partnern?

    Hade valt hunden; känslorna för partnern kommer onekligen att svalna lite nån gång under de kommande tio åren, medan kärleken till hunden endast kommer att växa ytterligare.

    Alternativt leva som särbos då. Men jag hade nog aldrig ?tillåtit? mig själv att bli kär i en allergiker eftersom jag på förhand hade vetat hur omöjligt det skulle bli.

  • Fri 17 May 2019 11:36
    #34

    Ja ok, fast de var inte de förutsättningarna jag utgick ifrån. Vet jag om att den andra personen *redan är allergisk*, vilket lär komma på tal i ett rätt tidigt skede då typ hela mitt liv kretsar kring hundträning, så hade jag avvecklat det projektet rätt snabbt innan känslor blev involverade. Hade det dykt upp från ingenstans så hade vi väl fått vara särbos. Min hund hade inte trivts hos någon annan, punkt. Varenda gång vi låter någon familjemedlem (som hon alltså känt hela livet och umgåtts mycket med) passa henne om vi är iväg så ligger hon på dörrmattan och väntar, dag ut och dag in.

    Kraven hade liksom varit orimliga att ställa på den nya familjen; hon får inte lämnas ensam överhuvudtaget, inga andra hundar, funkar inte speciellt bra med barn, vill inte bli klappad, hon ska tränas och tävlas i minst sex olika grenar fem dagar i veckan, enbart snälla metoder, försäkringen är svindyr, osv osv. Och det är alltså under förutsättningen att jag hade kunnat vara utan henne, vilket jag inte kan. ;)


    LFF skrev 2019-05-17 07:59:07 följande:

    Och när du får veta om allergin efter att ha varit tillsammans med en person i 1,5 år? Eller ska du kräva allergitest efter första dejten för att vara på den säkra sidan?

    Det är en sak om man från början vet om att den andre är allergisk (min allergiske kusin och hans hästtokige ex var i den sitsen men de försökte i många år ändå, tror inte allergin var avgörande för att det tog slut) men att upptäcka det efter 1,5 år tillsammans är en helt annan grej.

    Det är som när vi misstänkte allergi hos våra barn när vi hade hund. Jag är allergisk mot päls och pollen (ja, jag sket högaktningsfullt i min egen allergi när vi skaffade hund 11 år innan barnen kom), barnens pappa sannolikt mot pollen, mormor mot pollen, min kusin är multiallergisk etc. Det var inget snack om saken i det läget att vår hund i så fall skulle få flytta antingen hem till min mamma eller till hundens dagmatte som också älskade honom (och hade en dotter med familj som avgudade honom). 

    Att det ska vara så jäkla svårt att allergier kan finnas latent i kroppen men bryta ut plötsligt utan förvarning! Det är liksom inget man kan planera för! Min egen allergi startade med långvarig stress pga mobbning i skolan i början av tonåren. Mammas pollenallergi kom från ingenstans ett riktigt pollenår. 

    Och för den delen: När mitt ena barn var bebis och vi misstänkte pälsallergi så testade de även pollen och det visade ingen träff på det. Förra året fick han värsta reaktionen med kliande, svidande, röda ögon och helt galna nysningar. Då var han 4,5 år.


  • Fri 17 May 2019 16:33
    #38
    +3

    Statistiskt sett lär du leva längre med hunden än med sambon ;) då kan man ju flytta ihop när hunden inte finns mer, är det sann kärlek dör relationen inte av att leva som särbos i några år...


    nernu skrev 2019-05-17 15:19:22 följande:

    Nej den kommer troligtvis inte växa för hunden lär dö inom tio år... Hennes livs kärlek är förhoppningsvis just det. Kärlek för livet.


  • Sun 19 May 2019 23:54
    #79

    Då kanske man vill bo ihop och spendera all sin lediga tid tillsammans som en familj, antar jag att hen menar


    Anonym (Hundägaren) skrev 2019-05-19 22:10:24 följande:

    Vad har barn med allergi att göra?


  • Mon 20 May 2019 08:16
    #82

    Så du ska sitta där nere och titta på tv 90% av all ledig tid? Och sen forsla barnet upp och ner för trappan dagarna i ända så att det får tillbringa tid med bägge föräldrarna? Det är svårt nog att få tiden att gå ihop med barn ens när bägge parterna delar på hundansvaret, det här känns tyvärr som en rätt naiv lösning.

    Du får nästan hoppas på att ditt livs kärlek inte alls visar sig vara ditt livs kärlek, så att du bara har barnet varannan vecka sen och kan ge hunden allt och lite till däremellan. ;)


    Anonym (Hundägaren) skrev 2019-05-20 06:26:50 följande:

    Är barnet inte allergisk kan det vara med mig i källaren när jag tittar på tv.

    Och är hunden rastad och aktiverad kan han sova själv i källaren de timmarna.

    Är barnet allergisk så får vi fatta beslut utifrån det. Människor är viktigare än djur.


Svar på tråden Hunden eller partnern?