Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?

jag tror man gör ett val att satsa.

alternativt gör man slut och satsar på nåt annat. men är man inte säker på varför man väljer bort nån så kanske man ältar om exet var bättre i den nya relationen.

när man varken vet ut eller in om plusen överväger eller minusen överväger, får man vänta och se.

Man har alltid ett väl tänker jag. Rätt för mig är inte detsamma som rätt för dig. Är ni rätt för varandra? Ja det kan endast du svara på. Du säger att ni varit tillsammans länge och att det är en fin person? Så frågan är då, vad funderar du egentligen över?

När man träffar en person och man blir förälskad, svävar på moln. Sedan nät den perioden är över börjar sanningen sakta krypa fram. Då märker man alla dom dåliga sidorna. Något Jag brukar göra är att tänka på dess brister personen har.. kan jag verklige leva med dessa brister .. kan jag acceptera och respektera dessa bristen. Om jag inte kan .. då har jag svaret.

Tyvärr så trodde jag att jag kunde leva med dessa brister hos min andra halva.. Vilket nu visar sig gånger tusen efter att vi fått barn. Jag gillar det inte och vet inte om jag vill leva med denna person för resten av mitt liv.. Vi har mer dåliga dagar än bra dagar om man säger så...

Det känns trist. Det som kändes som rätt blev kanske inte rätt. Jag försöker och kämpar dock och tror att vi kanske kan hitta tillbaka till varandra. Jag försöker leva på hoppet... än så länge...

Dock så gör det inte enkelt när en man dyker upp bara så där och rör runt i grytan.

Jag och en man i min närhet är så rätt för varandra, vi bara vet det! Och känner man så tror jag att det är så, en känsla som inte går att beskriva. Dessvärre är han inte beredd att lämna det han byggt upp under många år... Det gör ont att han väljer fel!

Din trådstart låter som taget ur mitt eget huvud, mina tankar. Bortsett från att jag nyss har tagit det där steget att bilda familj. I mitt fall så förstärktes bara min partners negativa sidor (det jag såg som problem innan) och passion och attraktion försvann totalt. Finns den inte där ens innan ni fått barn tror jag absolut inte det kommer bli bättre därefter.

Följer denna tråd då jag gärna vill läsa synpunkter på det du har tagit upp, ts!

Efter att ha varit i två långa förhållanden (utöver ett par kortare i ungdomen) så anser jag att man inte behöver "kämpa" i en relation som är helt rätt. Min relation med min exman kändes trots 20 år ihop aldrig helt rätt, och vi kämpade i princip hela tiden. Med nuvarande sambo har det efter 10 år inte varit några dåliga perioder och inget kämpande i lera med relationen.

Givetvis går man igenom sorger och i livet jobbiga perioder, men tillsammans. Så ser jag det.

Exakt vad jag tänkte svara, är man rätt för varandra behöver man inte kämpa för relationen, och är man rätt för varandra så får man energi i relationen.

"Brister" är inget som man möjligtvis kan bli irriterad på för stunden, men inget som man tänker på och retar upp sig på.

Ungefär 25 år ihop

Ts:

Om attraktion och passion saknas. Jag undrar om det kommer tillbaka. I mina förhållanden så har det alltid varit bra attraktion och passion från start med sex ofta flera ggr per dag. Men efter några år så minskar det och till slut så blir det nästan aldrig. Sen blir man bara kompisar som tillfredställer sig på var sitt håll. Då brukar jag avsluta förhållandet. Jag tänker att båda har ju rätt att vara lyckliga. Och det är man inte då. I slutet håller man oftast ihop av rent praktiska och ekonomiska skäl. När jag fattar det så har det gått för långt. Jag tycker om den ena partnern med vilje planerar att hålla ihop av ekonomiska skäl så är det fel mot den andra partnern. Men det kan ju vara att bägge tycker så. Då är man väl bara två kompisar som har en gemensam ekonomi. En ekonomisk familj.

Fann den rätta:

Ingen är väl perfekt. Man kan leva med mycket. Men man ska väl inte räkna att bli ledsen i ett förhållande. Det känns ju inte bra alls. Då är ju den andre elak känns det som. Det känns ju som att du är kvar pga ekonomin?. Tassar du på tå för att inte göra honom arg. Been there!. Jag tror du borde tänka tvärtom. Helheten är ju för det mesta alltid ganska bra. Man har kul, reser osv. Men om du blir ledsen av hans beteende mot dig ibland så känns det ju bara som ett förhållande där du rättfärdigar hans beteende mot dig.

Ts och Fann den rätta:

skulle ni lämna om ni hade en bättre enskild ekonomi? För mig har det varit ett stort problem att få ihop nog med pengar för att lämna ett förhållande. Jag har sparat och lånat pengar varje gång. Sen levt knapert men lycklig och fri.

Alltid lika kul se dessa trådar, känns som typiskt kvinno-frågeställningar. Och sedan kommer det alltid lika fort de som säger "när det är rätt så är det rätt". 

1.) Kärlek är väl ett val. Har du det mer bra än dåligt, och du känner attraktion för mannen så är det väl övervägande bra? Är gräset alltid grönare på andra sidan? Kanske skall vattna det lite själv där du är istället för gå runt tveka? Du vet sanningen kring din egna situation innerst inne. Lyssna på ditt inre.

2.) Ni som alltid skriver att det "inte skall behöva kämpas/tvekas" om det är rätt, för att ni minsann hittat rätt 20 år senare. Inser ni att ni kanske själva förändrats med åren? Att andra kanske INTE är som ni? Att vissa kanske har en personlighet där dom ibland tvekar oavsett vad? Det jag menar är att man ibland kanske skall tänka ett steg längre än att ens egna erfarenheter är andras självklarheter. Var lite mer ödmjuka inför att alla relationer är olika, och att era erfarenheter kanske inte per definition är facit för precis alla andra.

Folk måste sluta jämföra sig så mycket med andra, och börja tänka själva. Kärlek är ett val, du gör valet. Ingen annan av oss här inne kan göra valet åt dig/ge särskilt bra råd, med den lilla del av information som du gett. Och konsekvenserna av att låta oss ge dig råd, när alla här inne försöker jämföra "din" situation med "sin" kan vara ödesdiger för dig, och de personer som är runtomkring dig. 

Lyssna på dig själv mer.

Har liknande erfarenhet som Plupp73. Har ett par längre förhållanden bakom mig, det senaste på 15 år med barnens far. Vi älskade varandra och hade definitivt en glöd mellan oss, men det negativa i förhållandet överskuggade alltför ofta det positiva. Separationen tog hårt på oss båda och vi försökte leva tillsammans en gång även skilsmässan. Det gick en tid och sedan var det samma problem igen.

Jag levde ensam i många år innan jag träffade min nuvarande. Och nu känns allt så väldigt rätt! Inga problem och vi grälar aldrig. Jag får plats i relationen (detta fick jag inte med mitt ex) och min nuvarande är väldigt lugn, omtänksam och kärleksfull i vardagen. Vi har ett lugnt och stabilt liv och allt fungerar bra trots att båda har barn att ta hänsyn till.

Visst har min nuvarande också brister som ibland gör mig ledsen, men inget jag inte kan leva med. Ingen människa är felfri och jag tänker att man får fundera över vilka brister man kan acceptera och inte. Jag har valt att acceptera min nuvarande killes små brister och fel då helheten i vårt förhållande är så bra. Relationen ger helt enkelt mer än den tar och det känns som att det är värt att satsa på det vi har. Trodde i många år att jag och mitt ex var menade för varandra då kärleken fanns trots att inget annat fungerade i långa perioder, har dock insett att så inte var fallet.

Exakt. I mitt fall blev det så tydligt vilka motsatser vi var som personer. Den klassiska problematiken kring att kvinnan (jag) gör mest har spelat en stor roll och tyvärr har jag totalt förlorat respekten för min man. Jag hade ärligt talat tvivel på att han var den rätta innan bröllopet. Men det var inget jag tog på allvar, det var mer som att jag ställde frågan till mig själv som en kontroll på att han var den rätta. Då var svaret att jag inte såg ett liv framför mig utan honom. Nu i efterhand, när man som alltid är efterklok, var det ett dåligt beslut. Samtidigt ångrar jag ingenting. Utan honom och våra år ihop så hade jag inte haft det jag har idag, inkl vår son. Sen är det precis som jag skrev tidigare precis samma tankar som snurrar i mitt huvud som du skrev i din ts. Är gräset grönare på andra sidan? Osv... Den praktiska och ekonomiska biten är helt klart också något jag tänker mycket på och även det dåliga samvetet gentemot min son och min man. Om jag beslutar mig för att lämna kommer jag krossa vår familj och det har aldrig någonsin funnits i min världsbild, att jag skulle gå igenom en skilsmässa och mitt barn bli ett skilsmässobarn. Sen är jag för feg. Hur vågar jag ta steget? Bara att tänka tanken känns skrämmande men samtidigt så lockande. Om jag ens skulle ta ett sådant beslut. För återigen kommer då tvivlet kring om det är RÄTT beslut. Hur vet jag det? Det bara snurrar runt runt runt. Väldigt intressant tråd att följa, hoppas det kan ge mig/oss några svar el åtminstone ledtrådar!

Jag kom att tänka på att när man träffas och blir ihop så är ju partnern en person med personlighet och attraktion. Om attraktionen tar slut så är bara personligheten kvar. En god vän helt enkelt.

När sexet uteblir så har jag märkt att man blir expert på att leta tillfällen för tillfredställelse. En favorit var: gå ut till bilen och vänta jag kommer snart eller jag ska bara gå och hämta något jag glömde vänta här eller kan inte du gå till ica och köpa lite mjölk ta med dig barnen.

I mina förhållanden så vill jag ha närhet och sex. Det och att man är snälla mot varandra. Att man kan prata och förstå varandra. Att man är på samma våglängd. Att man kan skratta. Att man längtar. Att man vill berätta. Att man vill dela med sig. Höra rösten. Att man vill ta på varandra. Kyssa varandra. Ha lust till sex.

Det är så jag vet.

Det låter inte alls som en lämplig start för att bilda familj TS. Känns det inte rätt så lägg ner och hitta någon du passar med istället.

Tänkte berätta hur jag krånglade mig undan ur mitt förhållande genom lite list.

Varje gång jag var på väg att lämna så blev jag övertalad att stanna kvar. Av alla men framförallt av välmenande vänner. Det gjorde mig helt förvirrad och osäker vad jag tyckte och ville. Fast innerst inne visste jag ju att jag ville lämna. Alla sa ju att vi passade så bra ihop. Men det var ju ingen som visste hur det egentligen var med ingen sex, bara bråk, maktstrider och irritation. Men det klart att det var trevligt ibland också. Alla såg bara den offentliga glada fasaden. Jag var förtvivlad och djupt olycklig ibland. Men skärpte till mig när det behövdes.

Till slut bestämde jag mig för att inte säga ett knyst till någon. Inte ens till mina närmaste vänner. För välmenande vänners råd och tyckande når snabbt överallt.

Min plan var först att skaffa lägenhet. När det var gjort började jag flytta en del kläder osv. Det tog nästan 2 veckor. Då gjorde jag eftersändning på posten till nya lägenheten. När posten började komma till nya lägenheten skrev jag mig där på skatteverket.

Då var jag redo att lämna. Jag låtsades åka till jobbet som vanligt men återvände efter ett par timmar. Packade det sista och åkte till min nya lägenhet. På köksbordet lämnade jag en lapp att det var slut och att jag flyttat ut för att inte komma tillbaka. Det var en euforisk känsla.

Det blev såklart ett himla liv. Men då kände jag mig så stark att jag kunde ta det. Ingen kunde övertala mig att jag skulle stanna. Jag hade ju redan flyttat till min nya lägenhet.

Efter någon månad lugnade sig det mesta. Jag känner mig lättad att det är över. Jag känner mig fri och lycklig. Mitt olyckliga underliv som höll på att dö blomstrar nu! Det är också en euforisk känsla!

Känner ungefär som dig. Min sambo bönar och ber att jag inte ska lämna honom... samtidigt som jag funnit intresse för en annan :( mår skit och vet inte vad jag vill

Hur går det för er andra i tråden?

Här är allt skit. Jag mår så himla dåligt.

Ångest, skuldkänslor, ilska, sorg, stress blandas med olämplig outhärdlig längtan......

Har ingen aning om vad jag ska göra åt mitt förhållande, på jobbet trivs jag inte, i livet är det mest små fel och problem hela tiden och som grädde på moset så har jag en kronisk sjukdom som just nu känns out of control.

Känner mig så oerhört ensam då jag inte har någon endaste människa att prata med. Inte för att jag skulle våga säga något om jag hade det.

Så trött. Orkar inte mer men ändå ger jag inte upp. Kämpar på i meterdjupa gamla spår....

Min man försöker hjälpa och stötta, och det gör bara min förtvivlan ännu större.

Ja det tror jag stenhårt på! Han gjorde ett val då, för många år sedan, men sedan dess så har livet och värderingar ändrats... Vi är rätt men han väljer tryggheten!

Jag förstår precis vad du menar. Jag har egentligen också bestämt mig men det tar emot att ta steget på riktigt. Bara att vara tvungen att skaffa ny bostad och flytta känns ju som en jättestor sak.

För mig är det såhär: min man är snäll, pålitlig, och så attraktiv för mig att jag fortfarande får fjärilar i magen. Och en fin pappa. Han är inte den mest aktiva och sociala, och ibland är han rent av disträ. Men det uppvägs av de förstnämnda egenskaperna. Han är inte perfekt på något sätt, men han är bra nog.