Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?

Exakt vad jag tänkte svara, är man rätt för varandra behöver man inte kämpa för relationen, och är man rätt för varandra så får man energi i relationen.

"Brister" är inget som man möjligtvis kan bli irriterad på för stunden, men inget som man tänker på och retar upp sig på.

Ungefär 25 år ihop

Tack för ditt svar. Det tydliggör en del och när du skriver det så så känns det givet hur det bör vara i en bra relation på ett enkelt sätt. Jag känner igen kämpande som ändå inte riktigt leder fram hela vägen, vilket kanske borde vara svaret i sig. Men så ligger det också rädsla i att man är för petig, har för högra krav på vad en relation bör vara. Vad fick dig att tillslut inse att du och din exman inte var rätt? Kände du redan från början att din "nya" var mer rätt eller är det något som har vuxit fram genom åren? Är ni mer lika till sättet du och din "nya", kompletterar varandra mer? Kan hjälpa att få lite mer konkreta exempel på vad man ska titta efter, även om det förmodligen är högts individuellt.

Tack. Låter helt rätt, grattis till det. Har du varit med om motsatsen innan?

Ja, men inte som sambo (detta är mitt enda samboförhållande)

Tack förresten :)

jag blev mer säker när jag tog ett steg. i mitt fall var steget att flytta ihop.

jag insåg också, när jag tog steget, att jag verkligen kan förlora allt också. och det har fått mig att leva i nuet mer. det är nyttigt och läskigt att ta steg.

Har liknande erfarenhet som Plupp73. Har ett par längre förhållanden bakom mig, det senaste på 15 år med barnens far. Vi älskade varandra och hade definitivt en glöd mellan oss, men det negativa i förhållandet överskuggade alltför ofta det positiva. Separationen tog hårt på oss båda och vi försökte leva tillsammans en gång även skilsmässan. Det gick en tid och sedan var det samma problem igen.

Jag levde ensam i många år innan jag träffade min nuvarande. Och nu känns allt så väldigt rätt! Inga problem och vi grälar aldrig. Jag får plats i relationen (detta fick jag inte med mitt ex) och min nuvarande är väldigt lugn, omtänksam och kärleksfull i vardagen. Vi har ett lugnt och stabilt liv och allt fungerar bra trots att båda har barn att ta hänsyn till.

Visst har min nuvarande också brister som ibland gör mig ledsen, men inget jag inte kan leva med. Ingen människa är felfri och jag tänker att man får fundera över vilka brister man kan acceptera och inte. Jag har valt att acceptera min nuvarande killes små brister och fel då helheten i vårt förhållande är så bra. Relationen ger helt enkelt mer än den tar och det känns som att det är värt att satsa på det vi har. Trodde i många år att jag och mitt ex var menade för varandra då kärleken fanns trots att inget annat fungerade i långa perioder, har dock insett att så inte var fallet.

Ts:

Om attraktion och passion saknas. Jag undrar om det kommer tillbaka. I mina förhållanden så har det alltid varit bra attraktion och passion från start med sex ofta flera ggr per dag. Men efter några år så minskar det och till slut så blir det nästan aldrig. Sen blir man bara kompisar som tillfredställer sig på var sitt håll. Då brukar jag avsluta förhållandet. Jag tänker att båda har ju rätt att vara lyckliga. Och det är man inte då. I slutet håller man oftast ihop av rent praktiska och ekonomiska skäl. När jag fattar det så har det gått för långt. Jag tycker om den ena partnern med vilje planerar att hålla ihop av ekonomiska skäl så är det fel mot den andra partnern. Men det kan ju vara att bägge tycker så. Då är man väl bara två kompisar som har en gemensam ekonomi. En ekonomisk familj.

Fann den rätta:

Ingen är väl perfekt. Man kan leva med mycket. Men man ska väl inte räkna att bli ledsen i ett förhållande. Det känns ju inte bra alls. Då är ju den andre elak känns det som. Det känns ju som att du är kvar pga ekonomin?. Tassar du på tå för att inte göra honom arg. Been there!. Jag tror du borde tänka tvärtom. Helheten är ju för det mesta alltid ganska bra. Man har kul, reser osv. Men om du blir ledsen av hans beteende mot dig ibland så känns det ju bara som ett förhållande där du rättfärdigar hans beteende mot dig.

Ts och Fann den rätta:

skulle ni lämna om ni hade en bättre enskild ekonomi? För mig har det varit ett stort problem att få ihop nog med pengar för att lämna ett förhållande. Jag har sparat och lånat pengar varje gång. Sen levt knapert men lycklig och fri.

Tack för dina tankar. Ekonomiskt är det inga problem så sätt för min del. Visst kommer inte någon av oss ha råd att bo kvar där vi bor om vi skulle gå isär och det känns tungt men sådanna praktiska frågor känns ändå rätt så irrelevanta i förhållande till bådas välmående i relationen. Det du skriver om attraktion är nog mer avgörande i mitt fall. Där känner jag verkligen att jag saknar något.

Exakt. I mitt fall blev det så tydligt vilka motsatser vi var som personer. Den klassiska problematiken kring att kvinnan (jag) gör mest har spelat en stor roll och tyvärr har jag totalt förlorat respekten för min man. Jag hade ärligt talat tvivel på att han var den rätta innan bröllopet. Men det var inget jag tog på allvar, det var mer som att jag ställde frågan till mig själv som en kontroll på att han var den rätta. Då var svaret att jag inte såg ett liv framför mig utan honom. Nu i efterhand, när man som alltid är efterklok, var det ett dåligt beslut. Samtidigt ångrar jag ingenting. Utan honom och våra år ihop så hade jag inte haft det jag har idag, inkl vår son. Sen är det precis som jag skrev tidigare precis samma tankar som snurrar i mitt huvud som du skrev i din ts. Är gräset grönare på andra sidan? Osv... Den praktiska och ekonomiska biten är helt klart också något jag tänker mycket på och även det dåliga samvetet gentemot min son och min man. Om jag beslutar mig för att lämna kommer jag krossa vår familj och det har aldrig någonsin funnits i min världsbild, att jag skulle gå igenom en skilsmässa och mitt barn bli ett skilsmässobarn. Sen är jag för feg. Hur vågar jag ta steget? Bara att tänka tanken känns skrämmande men samtidigt så lockande. Om jag ens skulle ta ett sådant beslut. För återigen kommer då tvivlet kring om det är RÄTT beslut. Hur vet jag det? Det bara snurrar runt runt runt. Väldigt intressant tråd att följa, hoppas det kan ge mig/oss några svar el åtminstone ledtrådar!

Alltid lika kul se dessa trådar, känns som typiskt kvinno-frågeställningar. Och sedan kommer det alltid lika fort de som säger "när det är rätt så är det rätt". 

1.) Kärlek är väl ett val. Har du det mer bra än dåligt, och du känner attraktion för mannen så är det väl övervägande bra? Är gräset alltid grönare på andra sidan? Kanske skall vattna det lite själv där du är istället för gå runt tveka? Du vet sanningen kring din egna situation innerst inne. Lyssna på ditt inre.

2.) Ni som alltid skriver att det "inte skall behöva kämpas/tvekas" om det är rätt, för att ni minsann hittat rätt 20 år senare. Inser ni att ni kanske själva förändrats med åren? Att andra kanske INTE är som ni? Att vissa kanske har en personlighet där dom ibland tvekar oavsett vad? Det jag menar är att man ibland kanske skall tänka ett steg längre än att ens egna erfarenheter är andras självklarheter. Var lite mer ödmjuka inför att alla relationer är olika, och att era erfarenheter kanske inte per definition är facit för precis alla andra.

Folk måste sluta jämföra sig så mycket med andra, och börja tänka själva. Kärlek är ett val, du gör valet. Ingen annan av oss här inne kan göra valet åt dig/ge särskilt bra råd, med den lilla del av information som du gett. Och konsekvenserna av att låta oss ge dig råd, när alla här inne försöker jämföra "din" situation med "sin" kan vara ödesdiger för dig, och de personer som är runtomkring dig. 

Lyssna på dig själv mer.