Jag känner igen mig i så mycket i den här tråden. Själv lever jag i mitt andra långa förhållande och jag kämpar dagligen med mig själv i frågan om jag ska stanna eller lämna. Vi har inga gemensamma barn och våra respektive barn är vuxna och klarar sig själva så den detaljen är inte nåt som hindrar mig. Ekonomin hindrar mig inte heller.
Men det är mycket som komplicerar. Just den här frågan om vem som är rätt person för mig är något som jag har omvärderat med stigande ålder. Jag tror att det är omöjligt att bedöma det i förväg utan man får helt enkelt hoppas på tur. När man har kommit förbi passionsfasen så blir andra frågor viktigare och då kan det visa sig en helt annan person än den man först föll för och det har jag drabbats av två gånger.
I mitt nuvarande förhållande så finns det väldigt mycket som är bra och vi fungerar bäst som par när vi umgås med andra. Men när det bara är vi så är det många saker som skiljer oss åt. Det mesta kanske kan betraktas som bagateller, men tillräcklig många bagateller blir ett reellt problem.
Sen är sexlivet viktigt för mig och nåt som jag inte kan bortse ifrån. Många är av den uppfattningen att sex bara är viktigt i början av ett förhållande och att det är naturligt att det avtar och kanske helt upphör med tiden. Men så fungerar inte jag och under många år har det varit en konfliktfråga. Visst är man inte som kaniner som det var i början, men ett regelbundet och engagerat sexliv är nödvändigt för mig för att jag ska må bra.
Nu har vi landat i en situation där hon i princip aldrig tar initiativ till sex men när jag gör det så nekar hon aldrig. Samtidigt är hon inte särskilt engagerad och avstår ofta från möjligheten att få orgasm. Det är väldigt svårt att beskriva detta, men jag vet att hon oftast njuter av sexet men hon säger sig vara nöjd trots att hon inte fått nån ordentlig orgasm själv, och så kan det naturligtvis vara, men det är så långt ifrån det sexliv vi en gång hade. Vi har inte sex särskilt ofta eftersom jag inte vill vara den som är påstridig och tjatar och vill ge henne lite utrymme att få lust och själv ta initiativet.
Jag bär på en ständig frustration och när vi talar om det så är hon undvikande och säger att hon visst vill ha sex men har lite svårt för att ta initiativ (och sån kan man naturligtvis vara) men återigen så är det så långt ifrån den person som jag en gång föll för. Hon hade minsann inga svårigheter med att ta initiativ förr!
Vi är alltså uppenbart två helt olika personligheter när det kommer till sex. Hennes sexuella drift kräver passionen medan jag lever med min drift ständigt och för mig har det blivit ett allt överskuggande problem. Jag har försökt tala med henne om detta men det är svårt att komma nån vart i den diskussionen. Jag antar att hon inte ser nåt sätt att lösa problemet eftersom hon inte känner som jag. Det är inte samma problem för henne som för mig. Och en kvinna har ju alltid den fördelen att hon kan "ställa upp" även utan att själv ha nån överdriven lust. Men det räcker inte för mig att min partner ställer upp. Jag behöver ett samspel.
Man kan ju inte anklaga en människa för att den inte har samma sexuella drift som man själv har. Man är ju som man är. Men samtidigt känns det så futtigt att ha det som skäl för att lämna en partner.
Så hur tänker jag kring vårt fortsatta liv? Jag har många anledningar till att avsluta relationen men har också så svårt att ta det steget just för att det är så svårt att formulera anledningen på ett trovärdigt sätt eftersom ena halvan är komplex och den andra halvan beror på bristfälligt sexliv.
När vi har det bra så har vi det väldigt bra och kan skratta tillsammans och vi delar de grundläggande värderingarna. Men vi kommer ofta in mönster där vi väljer de lätta vägarna för att undvika att trampa på minor.
Sen har vi det här med hur man går vidare. Om man lämnar ett förhållande för att man får för lite sex så måste man ju hitta ett nytt där det är bättre. Och hur stor är sannolikheten för det? Jag tänker mig att jag, om jag lämnar henne, inte ska ge mig in i nåt nytt fast samboförhållande igen. Jag tror att en hel del av spänningen och attraktionen kan dödas av det vardagliga.
Jag har blivit lite krass och vet inte om jag tror på att satsa allt igen. Jag tvivlar på mitt eget omdöme när det gäller förhållanden eller så har jag haft otur. Om jag lever singel så kan jag iaf leva på hoppet att hitta nån som är på samma plan som jag när det gäller sex. Nu känner jag inte att jag har nåt att se framemot.