Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?

Många bra och intressanta svar i denna tråd på en fråga som inte är lätt.

Ni som skriver att det går hyfsat lätt när man är rätt för

varann. Är det verkligen så. Har inte alla relationer sina svårigheter som liksom prövar en när man tagit sig igenom förälskefasen!? Och om då tänker att det inte bör finnas större problem är det inte risk att man lämnar innan kärleken djupnar?

Jag har alltid tänkt att man bör kämpa först innan man ger upp. Men i ärlighetens namn brottas jag själv med samma fråga som TS ställer. Efter många år som gift kan jag konstatera att mitt äktenskap har gått lite upp och ned. När vi tagit oss igenom en nedgång har vi haft det bra. Just nu är det en nedgång som varat i över ett halvår. Detta i kombination med att jag insett att det var flera år sen jag eg tände på min man ordentligt. Jag är också en av dem (har sett andra skriva det i tråden) som ställt upp på sex för husfridens skull. Jag har alltid haft problem med vissa egenskaper hos min man. Jag tycker att ju äldre vi blir så blir dessa egenheter värre. Detta tillsammans med

att det är jag som det huvudsakliga ansvaret för allt praktiskt och för barnen. När vi har sex så är det ok men det finns aldrig någon tid eller fokus på min njutning. Nu har jag nått en punkt där jag inte vet om jag har stannat i alla dessa år för trygghetens skull. Jag har också tänkt att jag aldrig kan få någon annan och gräset sannolikt inte är så mkt grönare någon annanstans. Saken kompliceras förstås av att jag plötsligt träffat en annan man som jag är attraherad av och tänder på och då plötligt förstått att det inte är så att jag helt saknar sexlust. Det är bara det att jag inte tänder på min man. Men att lämna en lång och trygg relation när man har barn ihop är inte lätt.

Kan bara svara utifrån eget perspektiv. Klart vi har haft svårigheter under alla år, men det har varit omständigheter runt oss som varit jobbiga och då har vi varit glada att ha varandra för att hantera dem och växeldra.

För mig är det viltigt att förhållandet ger energi och mervärde och stöd i livet. För man möter så mycket på vägen ändå som är jobbigt, så att förhållandet är jobbigt skulle jag inte orka. Då hade jag lämnat.

Jag har också länge tänkt att gräset inte är grönare på andra sidan, men har på senare tid tänkt att det är inte bra om jag slösar bort ytterligare år då jag fortfarande är attraktiv i ett förhållande där jag är så frustrerad. Jag har också upptäckt att jag är attraherad av en annan man och jag tror att han gillar mig också, och det har gett ännu mer skjuts åt tanken på att lämna.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Livet blir bra så mycket bättre med ett bra förhållande.

Om man har ett dåligt förhållande så måste man som du säger kämpa och slåss på alla fronter samtidigt. Mot sin partner och att man inte får det stöd man behöver när man råkar ut för bekymmer. Ingen förståelse. Då blir man utmattad till slut. Man kan aldrig slappna av riktigt. Man blir förvirrad för man vill ju ha den man är tillsammans med på sin sida. Man vill ha sex och närhet. Man vill bli förstådd. Man vill inte bli motarbetad. Jävlas med. Man fattar ingenting. Man fattar noll! Då måste man lämna.

Det man vill ha är sex, närhet, vänskap, samhörighet och vi mot världen känsla. Och det verkar ni ha! Om jag har tur så kanske jag också får det en vacker dag!

Kan bara svara utifrån eget perspektiv. Klart vi har haft svårigheter under alla år, men det har varit omständigheter runt oss som varit jobbiga och då har vi varit glada att ha varandra för att hantera dem och växeldra.

För mig är det viltigt att förhållandet ger energi och mervärde och stöd i livet. För man möter så mycket på vägen ändå som är jobbigt, så att förhållandet är jobbigt skulle jag inte orka. Då hade jag lämnat.

Ja ett gott förhållande är en skön stabil grund att stå på. Där man kan vila och ladda och fylla på.

Det är en trygghet att inte vara beroende av bekräftelse. Vi vet var vi har varandra och vad vi behöver. Visst, blommor på alla hjärtans dag kan vara kul, men det är bara lite yta och inte det som verkligen spelar roll.

Att känna sig hemma och i en självklar samhörighet. Och få det man behöver av sex och närhet.

Det är en stabil grund och glädje och medvind. Uppfattar man det som kamp så tror inte jag att det är rätt.

Lycka till! Våga lära känna den där mannen och se om det känns hemma och om ni ger varandra energi! Tycker jag

Hur går det för er andra i tråden?

Här är allt skit. Jag mår så himla dåligt.

Ångest, skuldkänslor, ilska, sorg, stress blandas med olämplig outhärdlig längtan......

Har ingen aning om vad jag ska göra åt mitt förhållande, på jobbet trivs jag inte, i livet är det mest små fel och problem hela tiden och som grädde på moset så har jag en kronisk sjukdom som just nu känns out of control.

Känner mig så oerhört ensam då jag inte har någon endaste människa att prata med. Inte för att jag skulle våga säga något om jag hade det.

Så trött. Orkar inte mer men ändå ger jag inte upp. Kämpar på i meterdjupa gamla spår....

Min man försöker hjälpa och stötta, och det gör bara min förtvivlan ännu större.

Känner ungefär som dig. Min sambo bönar och ber att jag inte ska lämna honom... samtidigt som jag funnit intresse för en annan :( mår skit och vet inte vad jag vill

Jag och en man i min närhet är så rätt för varandra, vi bara vet det! Och känner man så tror jag att det är så, en känsla som inte går att beskriva. Dessvärre är han inte beredd att lämna det han byggt upp under många år... Det gör ont att han väljer fel!