Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?

Då blir du ju ändå bortvald så att säga. För någon annan. Är ni då verkligen rätt för varandra?

Känner ungefär som dig. Min sambo bönar och ber att jag inte ska lämna honom... samtidigt som jag funnit intresse för en annan :( mår skit och vet inte vad jag vill

Hur går det för er andra i tråden?

Här är allt skit. Jag mår så himla dåligt.

Ångest, skuldkänslor, ilska, sorg, stress blandas med olämplig outhärdlig längtan......

Har ingen aning om vad jag ska göra åt mitt förhållande, på jobbet trivs jag inte, i livet är det mest små fel och problem hela tiden och som grädde på moset så har jag en kronisk sjukdom som just nu känns out of control.

Känner mig så oerhört ensam då jag inte har någon endaste människa att prata med. Inte för att jag skulle våga säga något om jag hade det.

Så trött. Orkar inte mer men ändå ger jag inte upp. Kämpar på i meterdjupa gamla spår....

Min man försöker hjälpa och stötta, och det gör bara min förtvivlan ännu större.

Ja det tror jag stenhårt på! Han gjorde ett val då, för många år sedan, men sedan dess så har livet och värderingar ändrats... Vi är rätt men han väljer tryggheten!

Jag har nog bestämt mig för att jag/vi måste avsluta. Att jag skriver ?nog bestämt mig? är för att det har pendlat och kan göra så igen. Men det känns inte som att det finns något kvar som jag kan ge själv för att detta skall kännas rätt för mig och det kan nog inte han heller. Vi är för olika helt enkelt på för många punkter och det känns inte tillräckligt tryggt med varandra. Jag har en stor familjelängtan men kan inte tänka mig det med honom som det ser ut nu och jag tänker att det är mitt svar på min egna fråga, hur jobbigt och surt det ens känns och hur tufft det än blir.

Det känns så skrämmande och det tar emot så mycket att bryta upp från allt som har byggts upp under så många år, och slänga bort all tid och alla gemensamma minnen och börja om på ruta ett och återgå till singelliv när allt jag vill är att ha ett familjeliv.. men jag antar att jag bara måste och att det egentligen inte finns något val om jag tillslut vill få det bättre och få mer det jag vill ha av både livet och en framtida relation. Jag vill ju få möjligheten att känna riktig samhörighet, kunna prata, skojja, ha sex, hångla och på riktigt njuta av någons sällskap i en framtida relation.

Men satan vad ont det gör och jag är så sjukt rädd att sakna och ångra mig längre fram.

Jag förstår precis vad du menar. Jag har egentligen också bestämt mig men det tar emot att ta steget på riktigt. Bara att vara tvungen att skaffa ny bostad och flytta känns ju som en jättestor sak.

För mig är det såhär: min man är snäll, pålitlig, och så attraktiv för mig att jag fortfarande får fjärilar i magen. Och en fin pappa. Han är inte den mest aktiva och sociala, och ibland är han rent av disträ. Men det uppvägs av de förstnämnda egenskaperna. Han är inte perfekt på något sätt, men han är bra nog.

Har du bestämt det på egen hand eller har ni pratat om det?

Det vet man inte i förväg tyvärr. Men vad du kan göra är att ta en funderare över vad du har idag och vad som är problemen och vad som är bra och sen fundera på över om din längtan efter "något bättre" är realistiska. 

Tycker att många kvinnor verkar ha orealistiska förväntningar om vad de kan få och sällan att det någon som kan upplysa dem om att de är orealistiska (väninnor snarare späder på det med "du 'är värt något bättre"), typ att en fet oattraktiv trebarnsmamma i övre trettioårsåldern utan utbildning skall träffa en vältränad fotomodell som är välutbildad och miljonär.