vad ska jag göra?

Han är fortfarande kär i dig - det är väl inte så svårt att förstå? Och tydligen är han väldigt ödmjuk - han är glad för att du är lycklig, och är tacksam för minsta lilla smula, typ. Han vill bara vara nära dig, se en skymt av dig...

Om han hade varit våldsam eller hotfull hade jag rått dig att gå till polisen, men nu är han ju inte det, och från vad du berättar så tycker jag nästan synd om killen. Är det inte möjligt för dig att öppna någon liten vrå på nätet där ni kan ha en begränsad kontakt, så att han får sin "fix" av dig där - tills det går över? För kärlek GÅR över. Jag tänker på Facebook t.ex. kan man ju ha olika målgrupper, så du skulle kanske kunna dela lite allmänna inlägg med honom för att göra honom glad, eller? Och så ha alla andra på en annan lista, där de får veta mer privata saker om vad du och din pojkvän gör och sådant, som bara skulle göra ont i honom. 

Du har väl sett My Fair Lady förresten - scenerna med den unge mannen som smyger runt sin älskades hus om nätterna fast det regnar, och inte vågar ta kontakt:  :)

Fast jag tror vi har gått för långt åt andra hållet nu med "stalker"-begreppet. De flesta av oss har någon gång haft en sådan här period, när vi har gått omkring på gatan och tittat upp på den älskades fönster... Numera googlar man kanske på hans/hennes namn tio gånger om dagen i stället.

Det är INTE sjukt - inte om det inte går längre än så, som att man försöker skrämma eller skada den man är kär i, eller hans/hennes anhöriga. Det är naturligt, och särskilt bland unga människor. 

Fast jag kan förstå TS lite, om det nu är han igen; är själv i en period då jag måste komma över en olycklig kärlek. Den jag älskar har inte varit så övertydlig som TS' crush har varit, men det är uppenbart att han har satt mig på begränsad-listan på Facebook. Jag ser ingenting längre.

Jag är tacksam för det lilla - att jag i alla fall fick stå kvar som "vän", och se det där ordet "nära vän" under hans namn (för han kan inte hindra mig att ha honom som "nära vän" så länge han inte avvännar mig helt!), och få hans vänner som vänförslag... Då känns det som att jag har någon liten connection kvar till honom.

Man BLIR så när man är olyckligt kär - man blir ödmjukt tacksam för varje liten smula... Det var därför jag gav denna TS, medan jag fortfarande trodde att det var tjejen, rådet att låta honom ha kvar en liten bit av hennes liv i alla fall, som egentligen inte kostar henne något. Tills förälselsen går över. För det gör så fruktansvärt ont att bli helt utestängd. Man är beroende av sin dagliga "fix" av personen.

(Min crush bor i ett annat land, och det kanske är lika bra det - har inte råd att åka dit tre gånger i halvåret...)

Ja, det är klart att det finns gränser. Men jag kan till viss del förstå sådana här beteenden. Jag är som sagt där nu, och vem vet - kanske hade jag också smugit runt utanför HAAAANS hus om jag hade bott i samma stad eller åtminstone land. Nu är det lite långt... Fast jag har slagit upp hans adress och kollat på hans hus på Google Maps...

Man blir glad av allt som har med honom att göra. Läsa kommentarer han gjort inne hos andra vänner på Facebook, titta på foton och Youtubeklipp där han är med... Eller till och med mer långsökta saker som ger en liten känsla av connection, som att utöva samma motionsform som han, eller kolla igenom alla filmer han gillat på Facebook, lösa samma mattetal som han löst på olika ingenjörssidor - fast man alltid förut hatat matte... men nu går det av bara farten! 

Det finns antagligen en biologisk förklaring. Det är antagligen så att det utsöndras något hormon i hjärnan när man känner denna "connection" - att man lurar hjärnan att man är tillsammans med honom i de stunderna - och när man inte får sin dagliga fix av det så blir man deprimerad. Det är den kicken man söker. Därför är det inte så himla lätt att sluta, även om omgivningen säger att man är knäpp. Och får man inte umgås med honom på riktigt, så återstår ju bara de här indirekta, "konstiga" sätten. TS får gärna komma tillbaka och bekräfta om det är så han också känner, om TS nu är den ni tror. 

...ja, det kanske är professionell hjälp som är grejen. Men vad gör den professionella hjälpen i så fall, för att få bort det här ur ens hjärna? Någon som vet det får gärna berätta. 

Något av det värsta är att olycklig kärlek "inte räknas". Det tas inte på allvar av omgivningen. Man får inget stöd någonstans - som man skulle ha fått om man hade varit tillsammans med någon på riktigt, och han hade gjort slut eller avlidit. Sorgen och smärtan kan ju vara lika stora, även om man bara har haft relationen inne i sitt huvud s.a.s.. Hormonsystemen bryr sig inte om det.

Ja, jag tror att du menar väl. Tack. Fick faktiskt ett FB-inlägg från honom igår kväll, och blev så där löjligt, patetiskt glad för det lilla! Men det handlade om EU-valet (partipropaganda...), och han verkar ha lagt ut det offentligt, så det betydde nog inte att han flyttat mig tillbaka in i värmen... Det är så jobbigt sådant här, man analyserar varje liten grej han gör... Egentligen VET jag att det bästa skulle vara om jag skulle avvänna och blocka honom, så att jag aldrig såg hans bild igen. Det skulle gå fortare att glömma då, än nu när man får liiite information i alla fall, som "matar" känslorna...

Och TS, det här är ett råd till dig också. Blocka tjejen överallt, mata inte känslorna! För då går det aldrig över, och du kan aldrig bli kär i någon annan som du kan få en verklighet med. Men det kräver en oerhörd självdisciplin såklart... när den där lilla kontakten liksom är den enda glädje man har. 

Ja, det var ett offentligt inlägg som alla på hans vänlista fick avisering om, det var inte till mig. Men jag blev så löjligt glad ändå! :(

Jag tror grejen med den här mannen är inte bara han själv, utan hans vänkrets som jag tidigare kunde följa, och diskutera lite med, i kommentarerna på hans sida. Det är en grupp spännande, intressanta och framgångsrika män. De är ingenjörer, forskare, flygkaptener, sjökaptener, företagsledare. De diskuterar intelligent, de är glada och stabila och skojar med varandra på ett godmodigt sätt. 

Det var en annan värld, som jag fick ta lite del i genom Honom... Så stor skillnad mot männen som jag har omkring mig i verkligheten: de är ointelligenta och bittra, de meckar med skrotbilar i övervuxna trädgårdar, dricker för mycket, drar sexistiska skämt. De har gått i livets hårda skola, de röstar antingen extremvänster eller extremhöger och tror att det ska lösa något, de anser att deras misslyckade liv är Arbetsförmedlingens fel, skolans fel, antingen Reinfeldts eller Mona Sahlins fel...

IRL? Det är nog knappast möjligt numera... Finns inga beröringspunkter. Dessa män bor hur-eller-hur i Tyskland, så jag hade inte kunnat träffa dem så mycket ändå...