• Anonym (Tant)
    Sun 19 May 2019 13:17
    67 visningar
    25 svar
    25
    67

    Att bli äldre - långt!

    Jag undrar hur ni andra hanterar att bli äldre och upptäcka att ni hade velat vara en annan person än den ni är? (Snälla säg inte att jag är ensam om detta...) Själv är jag nu 47 och känner att det är så mycket i mitt liv som jag inte hunnit göra, sånt som man borde gjort när man var 25...jag var så försiktig av mig och gjorde alltid vad som förväntades av mig. Utbildade mig och började jobba, höll fast vid ett dåligt förhållande och fick barn. Provade aldrig något som jag var nyfiken på och höll mig till allt invant.

    Nu de senaste åren har jag börjat hitta till delar av mig själv som jag förträngt, andra intressen och en känsla av att jag passar in i en viss alternativ livsstil. Eller att jag åtminstone skulle velat utforska den.

    Men det är bara konstigt och knäppt att ge sig in i nya sammanhang som medelålders när alla andra som är ?nya? är 20-25. Det går bara inte.

    Samtidigt har jag många ?åldersadekvata? intressen - dvs intressen som är väldigt vanliga för kvinnor i min ålder. Jag känner mig mer ?spretig? som person än alla jag känner som verkar ha hittat en plats i livet de är ok med.

    Jag passar inte in riktigt någonstans och måste hålla en stor del av mig själv hemlig när jag träffar mina vänner och släkt. Det alternativa som jag är otroligt nyfiken på är utom räckhåll - jag befinner mig i utkanten av det och märker hur man ser mig som en tant. Såklart.

    Nu har jag blivit förälskad i en mycket yngre kille som är inne i det jag önskar jag hade varit en del av sen länge. Det slog ner som en blixt från klar himmel. Det är såklart helt galet och jag vet att det kommer gå över fast det är smärtsamt just nu. Just nu påverkar det förhållandet till min nuvarande man också. Temporärt, hoppas jag.

    Min man och jag pratar mycket om att bli äldre, inte ha så mycket tid kvar i livet och hur ens möjligheter blir begränsade. T ex så har man ansvar som man måste ta för både barn och i mitt fall morföräldrar som börjar bli gamla. Alla har en viss typ av förväntningar på en. Min man förstår mig delvis, men han är nöjd med sitt liv- att han gjort vissa val och valt bort annat. Han och jag lever den alternativa livsstilen tillsammans utan att någon utomstående vet om det och det räcker för honom.

    Äsch jag är förvirrad antar jag. Jag är otroligt missnöjd med de val jag gjort hittills i livet som låst in mig i en situation jag bara måste hantera. Det känns tungt att kämpa på och känna hur livet rinner iväg...många dagar funkar det ok men andra dagar bara brister det för mig och jag lipar och tycker synd om mig själv dygn tills jag tar mig samman igen.

    Nu har jag skrivit av mig, det känns i varje fall lite bättre då. Om någon har varit i liknande situation, skriv gärna...

  • Svar på tråden Att bli äldre - långt!
  • Anonym (likna­nde)
    Sun 19 May 2019 13:43
    #1

    Jag känner igen detta,jag är äldre än dig,snart pensionär.Lever i ett förhållande med en man från annat land och det blir tydligare ju äldre vi blir att vi är väldigt olika..Jag ångrar mig såatt jag inte valde en annan partner.Känner mig väldigt ensam.Pga honom har jag inga vänner.Han lever sitt liv och jag mitt-så känns det.

  • Anonym (Tant) Trådstartaren
    Sun 19 May 2019 14:07
    #2
    Anonym (liknande) skrev 2019-05-19 13:43:29 följande:

    Jag känner igen detta,jag är äldre än dig,snart pensionär.Lever i ett förhållande med en man från annat land och det blir tydligare ju äldre vi blir att vi är väldigt olika..Jag ångrar mig såatt jag inte valde en annan partner.Känner mig väldigt ensam.Pga honom har jag inga vänner.Han lever sitt liv och jag mitt-så känns det.


    Känns på ett sätt bra att jag inte är ensam... men för din del undrar jag on du inte kan skilja dig i varje fall? Känns det helt kört?
  • Anonym (likna­nde)
    Sun 19 May 2019 14:42
    #3

    Pga många orsaker är det inte aktuellt att skilja sig.Minman är halva tiden här och halva tiden i hemlandet..Problemet när man blir äldre och levt ett annorlunda liv,är detsvårt att fånya vänner.Mitt jobb betyder mycket för mig.

  • Anonym (Också tant)
    Sun 19 May 2019 15:01
    #4
    Anonym (Tant) skrev 2019-05-19 13:17:37 följande:

    Jag undrar hur ni andra hanterar att bli äldre och upptäcka att ni hade velat vara en annan person än den ni är? (Snälla säg inte att jag är ensam om detta...) Själv är jag nu 47 och känner att det är så mycket i mitt liv som jag inte hunnit göra, sånt som man borde gjort när man var 25...jag var så försiktig av mig och gjorde alltid vad som förväntades av mig. Utbildade mig och började jobba, höll fast vid ett dåligt förhållande och fick barn. Provade aldrig något som jag var nyfiken på och höll mig till allt invant.

    Nu de senaste åren har jag börjat hitta till delar av mig själv som jag förträngt, andra intressen och en känsla av att jag passar in i en viss alternativ livsstil. Eller att jag åtminstone skulle velat utforska den.

    Men det är bara konstigt och knäppt att ge sig in i nya sammanhang som medelålders när alla andra som är ?nya? är 20-25. Det går bara inte.

    Samtidigt har jag många ?åldersadekvata? intressen - dvs intressen som är väldigt vanliga för kvinnor i min ålder. Jag känner mig mer ?spretig? som person än alla jag känner som verkar ha hittat en plats i livet de är ok med.

    Jag passar inte in riktigt någonstans och måste hålla en stor del av mig själv hemlig när jag träffar mina vänner och släkt. Det alternativa som jag är otroligt nyfiken på är utom räckhåll - jag befinner mig i utkanten av det och märker hur man ser mig som en tant. Såklart.

    Nu har jag blivit förälskad i en mycket yngre kille som är inne i det jag önskar jag hade varit en del av sen länge. Det slog ner som en blixt från klar himmel. Det är såklart helt galet och jag vet att det kommer gå över fast det är smärtsamt just nu. Just nu påverkar det förhållandet till min nuvarande man också. Temporärt, hoppas jag.

    Min man och jag pratar mycket om att bli äldre, inte ha så mycket tid kvar i livet och hur ens möjligheter blir begränsade. T ex så har man ansvar som man måste ta för både barn och i mitt fall morföräldrar som börjar bli gamla. Alla har en viss typ av förväntningar på en. Min man förstår mig delvis, men han är nöjd med sitt liv- att han gjort vissa val och valt bort annat. Han och jag lever den alternativa livsstilen tillsammans utan att någon utomstående vet om det och det räcker för honom.

    Äsch jag är förvirrad antar jag. Jag är otroligt missnöjd med de val jag gjort hittills i livet som låst in mig i en situation jag bara måste hantera. Det känns tungt att kämpa på och känna hur livet rinner iväg...många dagar funkar det ok men andra dagar bara brister det för mig och jag lipar och tycker synd om mig själv dygn tills jag tar mig samman igen.

    Nu har jag skrivit av mig, det känns i varje fall lite bättre då. Om någon har varit i liknande situation, skriv gärna...


    Jag kände som du för några år sen, när jag var i din ålder. Jag blev skild då. Det är några år sen nu, och jag har hittat fotfäste igen.

    Medelålderskriser finns! Det är inte bara något man skämtar om. Kvinnor blir osynliga omkring femtio och det skämtar man inte ens om. 

    Hade jag varit ung i dag, hade jag utbildat mig till något som inte ens var uppfunnet när jag var ung. Jag har accepterat att det är för sent, men det finns ju mycket annat man kan utveckla sig inom.

    Varför är det alternativa utom räckhåll? Är det mycket åldersrelaterat? Är det samma alternativa livsstil som du utlever tillsammans med din man?
  • Anonym (Tant) Trådstartaren
    Sun 19 May 2019 15:15
    #5
    Anonym (Också tant) skrev 2019-05-19 15:01:44 följande:

    Jag kände som du för några år sen, när jag var i din ålder. Jag blev skild då. Det är några år sen nu, och jag har hittat fotfäste igen.

    Medelålderskriser finns! Det är inte bara något man skämtar om. Kvinnor blir osynliga omkring femtio och det skämtar man inte ens om. 

    Hade jag varit ung i dag, hade jag utbildat mig till något som inte ens var uppfunnet när jag var ung. Jag har accepterat att det är för sent, men det finns ju mycket annat man kan utveckla sig inom.

    Varför är det alternativa utom räckhåll? Är det mycket åldersrelaterat? Är det samma alternativa livsstil som du utlever tillsammans med din man?


    Tack för svaret! Ja det är nog faktiskt en ålderskris...jag har funderat över det alternativ nu i eftermiddag. Jag var intresserad av det redan när jag gick i gymnasiet och hade vänner som gick den vägen. Men jag vågade inte utan gjorde som mamma o pappa ville... så den drömmen har legat ouppfylld sen dess egentligen. Ja, det är rätt åldersrelaterat. Det är utom räckhåll. Det är för långt från den person alla känner mig som.

    Får jag fråga - hur hittade du fotfästet igen? Hur hittade du vägen till acceptans?
  • Anonym (Tant) Trådstartaren
    Sun 19 May 2019 15:17
    #6
    Anonym (liknande) skrev 2019-05-19 14:42:49 följande:

    Pga många orsaker är det inte aktuellt att skilja sig.Minman är halva tiden här och halva tiden i hemlandet..Problemet när man blir äldre och levt ett annorlunda liv,är detsvårt att fånya vänner.Mitt jobb betyder mycket för mig.


    Ja, jag vet hur det är med vänner när man blir äldre. Det är helt omöjligt. Hur kan det vara så att alla runtomkring en har tillräckligt med vänner eller är ointresserade???
  • Sun 19 May 2019 17:20
    #7

    Ta inte illa upp, men jag som är 63 tycker att du är lite gnällig som klagar på ålder och att det mesta är försent vid 47. Du har många bra år kvar och jag är lite förvånad över att du är så bekymrad över vad andra eventuellt tycker och tänker. En av fördelarna med att bli äldre är att man blir mer oberoende av ord som "ska" och "bör". Jag upplever istället en större frihet med åldern, i synnerhet sedan barnen flyttat ut.
    Men du har rätt i detta med att man måste finnas till hands för åldriga föräldrar, det begränsar. Likaså att den fysiska och mentala kapaciteten försämras, man blir mer bekväm och orkar inte ta itu med saker. Men det verkar inte vara ditt problem, det är mer att du inte vågar. Eller är det äktenskapet som inte är bra, med tanke på din crush för den unga killen...

  • Anonym (Också tant)
    Sun 19 May 2019 17:54
    #8
    Anonym (Tant) skrev 2019-05-19 15:15:41 följande:
    Tack för svaret! Ja det är nog faktiskt en ålderskris...jag har funderat över det alternativ nu i eftermiddag. Jag var intresserad av det redan när jag gick i gymnasiet och hade vänner som gick den vägen. Men jag vågade inte utan gjorde som mamma o pappa ville... så den drömmen har legat ouppfylld sen dess egentligen. Ja, det är rätt åldersrelaterat. Det är utom räckhåll. Det är för långt från den person alla känner mig som.

    Får jag fråga - hur hittade du fotfästet igen? Hur hittade du vägen till acceptans?
    Efter många års samliv med min exman, var det många saker som skulle bearbetas. På olika vis.Det var en lång resa, som på många sätt inte är slut ännu.

    En dag för några år sen, kallade en kurskamrat mig "dynamisk" i stället för "konstig". Då vände det.

    Jag insåg att jag är precis den jag ska vara, precis där jag ska vara. 

    Ingen anledning att sörja det som inte blev. Se framåt!
  • Anonym (Också tant)
    Sun 19 May 2019 17:57
    #9
    Tecum skrev 2019-05-19 17:20:32 följande:

    Ta inte illa upp, men jag som är 63 tycker att du är lite gnällig som klagar på ålder och att det mesta är försent vid 47. Du har många bra år kvar och jag är lite förvånad över att du är så bekymrad över vad andra eventuellt tycker och tänker. En av fördelarna med att bli äldre är att man blir mer oberoende av ord som "ska" och "bör". Jag upplever istället en större frihet med åldern, i synnerhet sedan barnen flyttat ut.
    Men du har rätt i detta med att man måste finnas till hands för åldriga föräldrar, det begränsar. Likaså att den fysiska och mentala kapaciteten försämras, man blir mer bekväm och orkar inte ta itu med saker. Men det verkar inte vara ditt problem, det är mer att du inte vågar. Eller är det äktenskapet som inte är bra, med tanke på din crush för den unga killen...


    Haha, jag tror nog också du sörjde din svunna ungdom lite, när du var 47! 
    (Eller kanske lite äldre, män mognar ju lite senare).
    Flört
    (sagt med glimt i ögat!)
  • Sun 19 May 2019 18:22
    #10
    Anonym (Också tant) skrev 2019-05-19 17:57:36 följande:
    Haha, jag tror nog också du sörjde din svunna ungdom lite, när du var 47! 
    (Eller kanske lite äldre, män mognar ju lite senare).
    Flört
    (sagt med glimt i ögat!)
    Faktiskt inte, inte när jag var 50+ heller. Jag har länge längtat efter pensionen, att kunna trappa ner yrkeslivet. Jag är väldigt tacksam att jag inte är ung idag, det verkar som att kraven är högre på alla plan. Och det är mer okej att ta det lugnt, att inte behöva prestera hela tiden.
    Att man inte orkar så mycket och att allt går långsammare kan jag också ta, värst är att den mentala kapaciteten försämras. Det stör mig.

Svar på tråden Att bli äldre - långt!