Ohållbar situation med biomamman
Jag och min pojkvän har hamnat i ett...läge som inte är direkt hållbart för oss och hans två döttrar(tvillingar, 4 år).
Deras "underbara" mamma har visat sig vara...hur ska jag uttrycka mig? Psykopat. Ja - psykopat! Sedan vi blev tillsammans i januari har hon gjort ALLT för att få honom att må dåligt, så han inte orkar vara en bra pojkvän eller pappa. Jag tillåter inte detta, men vi har kommit överrens om att jag inte ska gå på mamman(för hon är sneaky och använder allt man säger mot en...). Men pojkvännen har lyckats hålla henne nöjd, och varit en bra pappa genom att välja sina fighter väl - och tar dom över sms så barnen inte behöver höra dom diskutera/skrika.
Men nu har vi bestämt att så fort jag fått en egen lägenhet(bor med min exman), så ska han flytta ner till mig. Han vet själv att det är själviskt att lämna barnen, men han mår inte bra i staden han bor nu - dit han flyttade för hennes skull för ca 7 år sen. Sedan dom gick isär för ca 1 år sen, så har hon sett till att alla deras gemensamma vänner valt henne. Så han har inget social nätverk där uppe, han har ingen som stöttar honom när hon håller på.
Med detta sagt...Han kände att det var dags att boka ett möte hos Familjerätten, för att lösa ett umgängesavtal som ska täcka tiden han bor kvar, samt hur umgänget ska vara efter flytten. Han har bokat detta mötet för han inte når fram till mamman. När han försöker prata om det, stänger hon bara av med meningen "Barnen flyttar inte - punkt!". Han pratade inte ens om att ha med dom ner hit, men nu börjar han tänk i dessa banor sen hennes senaste attacker...
Det började med att han tröttnade på att han var tvungen att fysiskt gå in i hennes lägenhet för att hämta och lämna barnen. Så han sms;ade henne när han skulle lämna dom att hon får hämta dom i uppgången(hon bor en halvtrappa upp..). Han lät barnen gå upp till dörren och ringa upp, medans han stod kvar i uppgången. Så fort han såg att hon öppnade dörren och barnen ropade "MAMMA!!!" glatt, så gick han ut från uppgången och ville bara hem. Hon lämnar då barnen ENSAMNA i lägenheten, för att ställa sig utanför sin uppgång - och gapa på honom om att "han är så jävla efterbliven att han inte förstår vad HON bestämt". Det är alltså hon som bestämt hur ofta han ska ha barnen + hur lämning och hämtning ska ske. Han sa ganska kort vad han tyckte, höll sig lugn och bad henne gå in till barnen. "DU SKA FAN INTE SÄGA ÅT MIG VAD JAG SKA GÖRA, DU BRYR DIG FAN INTE ENS OM DINA BARN NOG FÖR ATT FÖLJA MED TILL LOGOPEDEN!". Till saken hör - att han aldrig får reda på tiderna. Han får ett sms 24 timmar innan, han har ingen chans att hinna ta ledigt. Då har han bett henne säga till så fort hon får en tid.
Men efter hennes bryt, så gick han lugnt hem. Pratade med mig i telefon hela vägen hem, och vi kom överrens om att ett möte på Familjerätten kanske är det bästa för barnen. Sagt och gjort, han bokar tiden. Och sms;ar henne att han bokat tid, när han hämtat barnen hos henne. Han skulle informera henne när han hämtade dom, men ja...Tiden sprang iväg, hon skulle jobba och han var tvungen att skynda hem för att natta barnen(dom skulle upp tidigt till dagis och han till jobb). Han sms;ade henne vid 21-tiden med informationen att han bokat tid för umgängesavtal, och frågade om hon har barnvakt eller om han ska lösa dagis. Hon svarar att han kan lösa så dom är på dagis, och påpekar att det var tur att hon var ledig den dagen mötet är. Han tänker inte mer på det, och tänkte svara på hennes sms när han lämnat barnen på dagis.
Vid 22:30 börjar mamman ringa honom, skicka sms där hon kräver att få veta EXAKT vad mötet ska handla om. Han svarar inte, då han ligger och sover. Ca 10 minuter senare, ringer det på hans porttelefon. Han reagerar inte på detta heller, då porttelefonen är kopplad till hans mobil - och den är på ljudlös för att han och barnen sover. Vid 22:45 vaknar han abrupt av att någon bankar frenetiskt och hårt på hans köksfönster. Han kollar snabbt på telefonen - ser 10 missade samtal från mammans POJKVÄN, samt flera sms där han hotfullt säger åt min pojkvän att svara och öppna dörren, då DOM(han och mamman) kräver svar vad mötet gäller. Barnen ligger alltså och SOVER i min pojkväns lägenhet, där mammans pojkvän nu nästan slår in rutorna i köket.
När min pojkvän tar upp detta att det beteendet inte är OK, så menar både mamman och pojkvännen på att "det var helt godkänt agerande" då dom behövde svar just då tydligen. Han informerar Familjerätten om hur mamman och hennes pojkvän agerat, och får då till svar att "Det var ju inte bra" och människan hos Familjerätten ber honom ta upp detta på mötet, så mamman förstår hur han känner.
Så landar vi på gårdagen...Vi kommer överrens om att han ska börja spela in varje lämning och hämtning, så Familjerätten kan få höra hur hon pratar till honom - framför barnen. Så fort dom möts upp, utomhus, så börjar mamman och hennes pojkvän att gå till attack. Han har då en inspelning där dom säger att deras beteende inte var felaktigt - dom ansåg att det var behövligt att trakassera honom så sent när han har barnen.
I samma inspelning säger hon att när han flyttar, så kommer hon inte hjälpa honom ha kontakt med barnen. "Du får lösa det". Han menar på att hon är den enda han kan ringa för att få prata med barnen, även Facetime då. "Inte mitt problem - du får lösa kommunikationen på något sätt". Detta står hon och säger inför deras barn, och han ser hur dom börjar bli ledsna när mamman står och gormar på honom. Så han väljer att bara lämna - då börjar mamman och pojkvännen förfölja honom. Och lämnar barnen i pojkvännens bil....!!!
Vi vet inte vad vi ska göra. Han känner att han vill kräva vårdnaden/umgänget, så dom flyttar med honom ner till mig. Han anser att hon inte bör ha hand om sina egna barn - och i nästa andetag orkar han inte kämpa. Hon har totalt knäckt honom psykiskt, och jag förstår honom.
Men jag behöver hjälp! Vad ska vi göra...? Någon som varit i en liknande sits och "vunnit"?