Vi som väntar fjärde barnet Jan-feb 2020

Jättevälkomna till tråden Micka! och Mamma37!!

Jag insåg idag att jag gjort så dålig research inför den här graviditeten. Det känns som att man inte hinner med kolla upp allt..

För jag var på heldagskonferens idag och till lunch blev jag serverad mediumstekt nötkött och nu på middagen mediumstekt oxfilé.. Herregud hur var det nu igen? Vad får man äta? Försökte diskret googla en snabbis men fick bara fram att rått kött ska inte ätas, typ gris, lamm och sånt på livsmedelsverkets hemsida. men hur är det med nötkött???? Det är väl ok? Hjälp är så orolig nu. Ja för jag blev ju lite ?tvungen? att äta, kollegorna kollade och det hade blivit konstigt att tvärvägra där i den stunden. Allt hade varit lättare om folk visste.

Jag funderar på att berätta för min chef, pga graviditetsillamåendet har blivit värre och jag kanske ändå blir sjukskriven snart och då kommer det ändå fram.

Jag berättade för min chef idag, ville att hen skulle veta och vara beredd ifall jag blir sjukskriven nästa vecka.. för då blir jag borta i tre månader(!)..

Det var lugnt, så himla skönt att få ur sig det bara. Visst om det blir missfall så önskar jag ha det hemligt men lättnaden över att få dela med sig var skön.

Jag har en kollega som väntar sitt första barn, magen superplatt. Min sticker ut helt sjukt mycket. Visserligen var jag lite överviktig från start, så folk kommer inte våga fråga.. haha.

Har ni varit mer trötta nu än tidigare?

Kul med flera inhoppare!

Anonym(fjärde), Maj81 och Loysan välkomna!!

 

Jag genomled en flerdagars konferens förra veckan och är nu överlycklig att ha fått vara hemma och såsa.

 

Men illamåendet har blivit sämre, och satt igång redan på kvällarna.  Har redan fått medicinen utskriven efter supertidig kontakt med barnhälsovårdsläkaren. Testade nu den vanliga Lergigan över natten och sen kompletterat med Lergigan camp under dagen. Men jag känner missmodet bre ut sig. Det här kommer inte att fungera. Jag försöker verkligen leva på som vanligt men det har återigen tagit över mitt liv och min vardag. Värst är känslan att må illa, ha kväljningar men sen kommer det inget. Det bara hotar hela tiden att det ska komma upp. 

 

Det som skiljer sig från förra graviditeterna är att jag inte hunnit gå ner till min vanliga vikt, ja med tanke på att minstingen är precis ett år bara. Så jag har ca 25 kg övervikt redan och vill nu försöka begränsa viktuppgången. Men jag har redan ökat 1,5 kg(!) 

Hjälp!! Hur gör ni, finns det någon mer som är överviktig?? Och hur gör du för att hantera detta? 

Kan man öka med ?bara? lite i vikt? Som sagt, tidigare graviditeter hade jag ju ?tillgodo?, så då gick jag upp mellan 25-30 kg. Men nu känner jag att jag måste hålla mig till högst 5-8 kg för att inte bli sådär superstor. 

 

Bifogar bild över illamåendet och relationen mellan hormenet hCG:s ökning i kroppen. På nåt konstigt sätt hjälper den mig, för när hCG når toppen där mellan vecka 9-10 mår man som sämst. Men sen sjunker hormonnivåerna mot vecka 12-13 och då brukar det lätta. Så det kan man ta fasta på, tänka på kurvans nedgång, i dessa eländiga tider. 

Idag kom jag in i vecka 9.. och så kom en blödning!! Alltså lite mer en fläck och nu har det sipprat liksom smått. Åh vad jobbigt! Jag har haft blödningar under alla graviditeter, åkt till gyn och sen på VUL sett att allt är bra. Har haft tvillingar i embryostadie två gånger, och två gånger har den ena inte utvecklats och kroppen har stött bort det, därav kraftiga blödningar. Händer det en tredje gång? Eller är det nåt annat?

Jag nervös nu. Varför kan jag inte få ha en blödningsfri graviditet? Jag tänker att om det ökar bokar jag VUL annars inte...

Åh så tråkigt!! Hoppas du mår bättre snart! Här har blödningarna avstannat. Jag tycker inte att du ska bry dig ALLS om din svärmor.. fy på henne!

Jag har precis träffat min familj i helgen, jag tänkte inför helgen att jag skulle dela med mig. För är ganska privat annars, och att dela med sig av saker gör att man kommer varandra närmare tänker jag.. men nu när blödningen kom i veckan, så känner jag ändå att jag ska vänta till tidiga ultraljudet som i mitt landsting är vecka 11-14.

Sen att kollegor redan vet, är en annan sak känner jag. Där bryr jag mig inte om,om jag måste berätta om ett eventuellt missfall. För det är bara kollegor. Men konstigt nog vill jag inte dela det med min familj. Utan där vill jag vara mer säker..

Syskonen får veta tidigast efter ultraljudet... kanske även senare. Men dom undrar ibland om jag är sjuk igen, för jag ligger på soffan och vilar och hulkar.. hehe så dom vet ju ändå att nåt annat är på gång.. hmm

Jag var på VUL idag, har ju blött från och till i flera dagar och imorse kom färskt blod IGEN..

Så skönt att sjukvården lyssnar och ger mig tid samma dag. Var supernojig på jobbet, hade möten och rädd för att få en störtflod. Så när jag äntligen kom till läkaren satt jag bara där helt apatisk. Hon kollade och visst var det så..

Att den lille fanns kvar, med tickande hjärta och rörde på sig hit och dit. <3 Herregud!!

Jag tackade för besöket och gick ut.. insåg för första gången att vi kanske blir en fyra barns familj på riktigt. Jag har inte fattat det tidigare, inser jag.

Och varför blödde det då? Ingen förklaring, det var bara att hålla tummarna sa läkaren. Livets kraft är stor.

Ojoj..

Hallå! Hur har ni andra det??

Här är det tröttsamt! Jag är så trött och grinig hela tiden. Hehe och min man gör inte allt som jag tycker att han ska. Är det hormoner eller bara livet? Hmm är i vecka 12 nu. Och det är fortfarande ingen i familjen som vet något.

Känns så annorlunda den här gången. Jag är mer orolig för KUB, mer sur på min man och vill tydligen hemlighålla för familjen. För det känns som att dom tycker att vi redan har fullt upp. Och hur ska vi orka/klara en fjärde. Eller är det jag själv som har dom tankarna och projicerar detta på familjen?

Ska bli så skönt med semester och efter kub kan jag förhoppningsvis slappna av och landa i det här. För just landa i tanken och innebörden av att det kommer en till behöver jag helt klart!

Hej och välkommen!

Jag och min man har från att ha varit ganska glada över tillskottet börjar krisa under sommaren. Med flera diskussioner om hur ska det egentligen gå för oss.

Han har insett att tiden räcker knappt till de tre vi har och renoveringar med mera. Hur tusan ska det bli nästa år.. Nästan som att han började ångra sig. Jag blev så ledsen, att han inte välkomnade det här barnet lika mycket som dom andra. Sånt här tjafs har vi haft senaste månaden apropå att bli fyra barns familj.

Det var som att luften gick ur oss, som en en luftmadrass man tömmer när gästerna åkt.

Jag antar att det är en del av processen. För fyra barn är många att se och hinna umgås med.

Sen oroar jag mig supermycket över det planerade kejsarsnittet. För nu kommer jag att ha en 1 år och 7 månaders hemma, samtidigt som man inte får lyfta något så tungt i början. Hur ska man göra??

Han kommer ju knappt kunna klättra i en barnstol själv vid matbordet eller i bilen. Vagnen samma sak. Skötbordet för honom kan ju vara på golvet. Men allt det andra då. Hjälp.

Kul med flera nya i tråden! Hur mår ni?

Här är det v21 på gång, och sparkarna känns. Men även sammandragningarna. Shit, ska dom komma såhär tidigt??

Vi börjar landa i familjen, med faktum att vi ska bli sex personer snart. Jag och min man har som tur är kommit ur vår sommar-shit-hur-ska-vi-hinna-med-alla-kris. Ser så framemot den fjärde nu, men även det faktum att det här blir sista graviditeten för mig. Läskigt, overkligt men sant. Tänker ni andra nåt på det? Känslan att eventuellt vara gravid för sista gången i livet?

Jaa konstigt för jag tänkte på det senast idag. Att magen är mindre än tidigare gånger, nu i vecka 22, så kan jag fortfarande vissa vanliga byxor nämligen. Sen har jag endast gått upp 2 kg hittills. Vet inte om det har med saken att göra. BM rådde mig att högst gå upp 5-7kg, så jag verkligen hållt igen på godsakerna här i livet. Hade inte hunnit gå ner de gamla graviditetskilona, så det hela landar nog på samma slutvikt ändå.

Hej!

Du är så välkommen!!

Har nån mer kännt av det här med glömska?

Nu har vid två olika tillfällen gått till postombud för att hämta paket, angett numret i sms, varpå personalen letar och letar. Sen visar det sig att jag inte alls fått nåt nytt sms, utan det var nåt gammalt sms som jag visat.

Och idag skulle vi gå och kolla på prideparaden i vår stad, som vi gör alla år. Igår snackade vi om det, vid frukosten planerar vi vår dag, varpå jag konstaterar att vi har inget särskilt på gång, förutom vår renovering.

Kom ihåg detta sent ikväll, shit, nu hade jag glömt det med!

Vad är det som händer? Är det småbarnslivet, gravidhjärnan, åldern, tröttheten, marddrömmarna jag numera har varje natt.. Jag känner inte igen mig själv längre.

Välkommen!!

Kul med flera!

Jag har börjat jobba efter några månaders föräldraledighet och nu ser alla bulan. Sen börjar dom räkna.. hmm vänta nu är det ditt tredje barn.. eller du var ju nyss gravid. Varpå jag upplyser att det blir mitt fjärde faktiskt. Då kommer de stora ögonen, och så utbrister dom: oj oj hur ska du orka? Sen jämför dom med sin egen situation med två eller ett barn. Typ, åh imorse det såå fullt upp med att få två barn till skolan. Tänk, du kommer att ha fyra där på morgonen.

Hehe, kollegor och reaktioner.

Jag har skaffat min gravidgarderob nu till hösten. Räknade att mina outfits räcker till tre veckor, sen får jag köra tre veckor igen. Jobbar på ett ställe man behöver ha blus och kavaj på. Så jag hinner precis köra fem omgångar av min tre veckors garderob. Sen säger jag bye bye! Om inte denna kommer 8 veckor tidigare som den förra gjorde, då blir det färre omgångar förstås. Iih men jag vill inte föda i mitten av nov, det känns för nära inpå.

Hur har ni andra löst med gravidkläder?

Hur länge ska alla jobba? Till vilken gravidvecka?

Jag tänker att jag jobbar till ca 3 veckor innan BF. Hmm alla mina har kommit tidigare, i vecka 37, i vecka 38 och sen vecka 32. Så 3 veckor kanske är lämplig tid.. att hänga hemma och vänta. Förhoppningsvis hinner jag ta fram minibebiskläderna åtminstone..

Grattis till den lilla!!

Härligt att höra: att det är som hon alltid varit här. Det innebär att den fjärde kommer att smälta fint in och ta sin givna plats i familjekonstallationen. Underbart!