Tynande sexliv i flera relationer. Vad är det som jänder

Mina erfarenheter efter två långa förhållanden där mönstret varit ungefär det samma har gjort två saker med mig:

1. Jag har kommit fram till att jag inte kan klandra min partner för att hon inte vill ha sex lika mycket, lika engagerat osv. som jag. Man är som man är och det går inte att göra så mycket åt.

2. Jag har blivit något mer cynisk.

Lite djupare resonemang kring de två punkterna:

1. Jag var tidigare bitter, men det är jag inte längre. Ledsen, men inte bitter. Jag var tidigare arg och frustrerad, men det har förvandlats till sorg. Jag var gift med en kvinna som blev mamma till mina barn och jag stod till slut inte ut i den relationen och bröt upp.

När jag träffade en annan kvinna så trodde jag att jag nu hade hittat en kvinna som spelade på samma planhalva som jag, men det utvecklade sig på samma sätt. Givetvis har även jag skuld i detta, jag är inte så korkad att jag inte fattar det. Men vi har verkligen försökt att reda ut saker och gått i parterapi i omgångar och försökt att starta om och försöka igen. Men det är snart tillbaka i samma hjulspår igen.

Samtidigt som hon säger att hon vill ha sex så tar hon i princip aldrig initiativ själv. Det gör mig frustrerad, för jag vill känna mig åtrådd, inte bara bli tillåten att få sex när jag tar initiativet. Detta gör och också att jag själv tar initiativ till sex mer sällan, för det är lite förnedrande att alltid vara den som tar initiativet men som aldrig själv får känna sig efterlängtad. Min desperation måste liksom nå en viss nivå innan jag "förnedrar mig" att åter förföra henne utan att hon gjort minsta ansats sen vi senast hade sex.

2. Jag överväger starkt att skilja mig även från denna kvinna. Jag tycker att jag har nått vägs ände. Jag är inte lycklig och ser inte att vårt förhållande har nån framtid. Och om jag gör det så vill jag naturligtvis inte leva helt ensam. Jag vill ha sexuella relationer. Men här kommer cynismen in. Då skulle jag inte bli sambo/gift utan ha en särbo/KK-relation. Jag vill hålla det på den nivån eftersom jag räknar med att det kommer att gå samma väg igen och då ska det vara mycket enklare att avsluta relationen. Alternativt kan det hjälpa att inte bo ihop, vara lättare att hålla liv i lågan när man inte tär på varandra för jämnan. Och cynismens kärna: Hålla kvinnan lite på halster, inte låta henne ta mig för given.

Usch, vad hemsk jag är, men jag har inte bara blivit lite cynisk, utan väldigt...

Alltså ta av er era offer-koftor. Om ni har haft ett tynande sexliv i flera relationer så är den enda gemensamma nämnaren: ni själva. Inse det och skyll inte på random kvinnor. Jag har haft flera långa relationer (tre stycken) och det är först i det här förhållandet som jag har tappat sexlusten till min man. Det beror på dom klassiska sakerna som det står om i så många trådar: barnafödande, sömnbrist och småbarnsliv, preventivmedel, drar det tyngre lasset hemma, mannen tar mig för given och uppvaktar mig inte längre (bara sporadiskt, då han vill ha sex. Får han inte sex samma kväll surar han). Tror många många kvinnor upplever samma. Sedan, om vi separerar och träffar en ny man, är sexlusten där igen, garanterat.

Sexlusten är garanterat där igen efter separation och då till män som inte uppfyller nästan någon av de krav de just listade som orsak till att inte ha sex med din man. Det är det här som är så ironiskt.