Någon mer som blivit tvingad/pressad till abort? Hur mår ni idag?

Blev av mitt ena ex hotad, tvingad och utpressad att göra abort mot min vilja för 4,5 år sedan. Kollapsade totalt efteråt. Fick ptsd, svår ångest, svår depression, självmordstankar, självmordsförsök, agressionsproblem och självskadebeteende i olika former. Hoppade av min utbildning, flyttade hem till en släkting eftersom jag inte fick bo kvar i studentlägenheten och hade 0 inkomst, gjorde ingenting annat om dagarna än gråta och försöka fly tankarna genom att glo på youtube upp mot 16-20 timmar om dagen. Ibland åt jag ingenting överhuvudtaget på flera dygn och andra dagar vräkte jag i mig allt möjligt onyttigt. Hade flera perioder där jag inte ens duschade på flera månader. Kunde inte gå utanför dörren utan att bryta ihop ännu värre. Har till exempel brutit ihop och gråtit i matbutiker, trapphus, bussar (så pass att folk stannat och frågat hur det är, om jag vill att de ska ringa någon som kan hämta mig, om jag vill prata etc.). Gjorde försök att gå till universitetets bibliotek för att låna hem en kursbok - det slutade med att jag satt på golvet i en av hyllgångarna och grät okontrollerbart. Fick sämre relation med familj och vänner för jag slutade umgås med många och hade många aggressionsutbrott på familjemedlemmar.

Numer klarar jag vardagen. Klarar av att gå till jobbet, åka och handla, gå ut, dölja mina känslor (för det mesta). Men jag mår inte bra. Tänker på det varje dag och gråter ofta i min ensamhet. Klarar inte av att se eller höra vissa personer, platser, ord, namn. Klarar inte av att känna vissa lukter. Får ångest av visst väder (det väder som var när det hände). Den tiden på året det hände samt när barner skulle fötts är extra jobbiga. Kan inte vara i tystnad för då drar tankarna igång ännu mer. Måste alltså hela tiden ha tv?n eller videos på på datorn så jag kan lyssna, även om jag läser eller gör annat under tiden. Måste lyssna på poddar och annat så fort jag går ut själv. Mina nära och kära tror att jag mår bra nu för jag skrattar, ler, pratar, beter mig. Men det gör jag inte. Tänker fortfarande på självmord med jämna mellanrum och har tankar som att det gör inget om jag skulle bli påkörd, mördad osv. Det skulle bara vara bra så jag slipper allt... Mår skit helt enkelt och det enda jag vill är att få mitt barn tillbaka, vilket givetvis inte kommer hända.

Har även helt tappat förtroendet och tilliten till folk. Litar inte på någon överhuvudtaget och förväntar mig det värsta om folk. Har totalt tappat intresset för dejting och män. Äcklas av tanken på dejting, sex och relationer och kan inte se/tro på någon annan utgång än svek. Antar att alla, män som kvinnor, är egoistiska, ondskefulla, otrogna, falska, svikare, lögnare osv. som enbart är ute efter att tillfredsställa sina egna önskemål och skiter totalt i mig och andra. Håller mig därför väldigt långt från folk i allmänhet.