Kära trådstartare. Väldigt dålig "tröst"...men, du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, tyvärr! Jag önskar att jag och många med mig hade hittat till såna här forum där man kunnat "samtala" med andra i liknande sits INNAN abort....Då är jag ganska övertygad om att man skulle tänka efter både en och två ggr innan man avslutar en graviditet som ofta är påtryck från andra.

Jag har också genomgått en avbrytande av graviditet (tycker det låter bättre än abort i min hjärna). Det skedde under vårvintern i år och jag har mått fruktansvärt dåligt.  Dock så har det allteftersom gått bättre och bättre att fungera i vardagen med alla måsten såsom jobb, barn (du kanske inte hade något barn innan avbrytandet av din graviditet?), hem och övriga saker på ens fritid. 

Jag har inte sådan hemsk ångest längre, men kan komma i små sting då och då men inte som från början. Dock går det inte en enda timme under vaken tid som jag inte tänker på det kära lilla livet som nu ej längre finns hos mig :( . Jag gråter i bland i min ensamhet, i bland när min man och jag är ensamma sedan barnen lagt sig. 

Även om jag har stor sorg och saknad så känner jag ändå att jag är på rätt väg i mitt sorgearbete. Vet att jag alltid kommer att bära med mig detta som har hänt tills den dag jag ej lever längre. Men så är det nog för alla, att det inte finns någon som kommer undan en ryggsäck som inte bara innehåller fina saker....

Jag har gått hos kurator men där klickade jag inte med den jag samtalade med. Fick tips av en bekant att testa att kontakta kyrkan för de erbjuder också samtal när man har ont i själen. Så jag tog kontakt med en superbra diakon och  nu har jag gått  där några ggr och det är helt toppen! Har fått mycket mera verktyg och förståelse än hos den första kuratorn. Inget kristet i det hela (om man inte vill förstås). Man är välkommen dit vare sig om man har tro eller ej, bara så du vet .  Sedan är det gratis! 

Har du läst broschyren "När brustna hjärtan läker"? När jag läste det lilla häftet om sorg & sorgbearbetning så klickade det till i mig i förståelse över hur man bäst går tillväga för att verkligen läka i sin sorg. Det finns säkert en massa böcker och information om hur man kan hjälpa sig själv att kunna leva med något som har gett en stor sorg i ens liv. Vi kan ju aldrig ändra på det som hänt, men vi kan ändra på vår syn på det som hänt och därmed förlåta oss själva för att det i vårat fall blev som det blev. 

Jag skulle nog kunna skriva hur mkt som hellst, men ville nog bara säga att jag förstår att det du varit med om gett dig djupa sår i själen, tro mig! Jag vet precis hur det känns, det är fruktansvärt! Men, som i ditt fall där det gått så pass lång tid så har du inte gjort färdigt ditt sorgearbete. Om du inte klarar av att lite i taget ta dig ur det dåliga måendet så gör du nog dig själv en björntjänst om du försöker få hjälp av något slag för att komma vidare. 

Jag tror att varför vi mår så dåligt till skillnad mot dom som verkligen vet att avbrytande av sin graviditet är till 100 % det enda rätta är att vi inte velat avbryta utan gjort det mer eller mindre mot våran vilja och då blir utgången efteråt något helt annat! Vi får skuldkänslor såväl gentemot oss själva för den hemska handling vi faktiskt gjorde....som till det lilla fina livet som vi tog bort,  de där  j...la tabletten vi själva tog och svalde. 

Jag är långt i från klar med mitt sorgearbete, men förstår nu efter att ha gått i samtal och läst just den här broschyren "När brustna hjärtan läker" att det hela måste tas i olika steg och att man till slut inte får fastna i ältandet, det är då man för alltid kommer att leva med sorgen. Jag hoppas att kunna leva med det som hänt, men att jag inte ska känna sån sorg som jag gör nu, då kommer jag att gå under! Men det sker nog inte av sig själv utan man får säkerligen jobba för det och våga tro att allt en vacker dag ska kännas en hel del bättre än vad det gör i dag.

Sorry för super duper superlångt inlägg!  Det bara "blev" så....
Kram till dig och kom i håg att du inte är ensam i dina känslor.  

Jag tycker informationen innan avbrytandet var under all kritik på mitt sjukhus (kvinnokliniken). Ingen info alls om hur man kan känna sig efteråt när man avslutat det hela....när man som i mitt fall och säkert ditt också verkligen sa att man egentligen inte ville eller kunde göra det vi nu har gjort....ALLT fokuserades bara på att ta bort...trots mina tårar där för att prata med alla inblandade inom sjukvården  och att jag gång på gång bröt i hop totalt och sa att jag inte klarade av att att göra så mot det lilla livet när tabletten skulle tas så var det INGEN som sa åt mig att jag nog inte var redo för att avsluta.....Satt jättelänge med en sköterska innan jag till slut i ren panik bara slängde i mig tabletten (som jag förbannar så in i vassen att jag tog. Själv var jag som på en annan planet , totalt oförmögen att säga stopp!  Önskar liksom dig att jag bara hade gått därifrån, men tror att graviditetshormonerna och ett dåligt psykiskt mående pga att vi skulle avsluta det hela gjorde oss oförmögna att agera, låter jättekonstigt att man inte bara gick därifrån (förstår knappt nu varför jag inte gjorde det...), men är man i kris som min kurator säger så klarar man inte av att göra enkla saker som att säga ifrån tex. Se bara på alla stackars kvinnor som blir misshandlade av sina män, man kan ju tycka att de bara borde dra därifrån, men så enkelt är det nog inte då de också blir svaga i sin kris och därmed inte klarar av att se klart på saker & ting. Fruktansvärt, men inte ovanligt att vi människor hamnar i kris....och att det därmed får konsekvenser när man åter kan se saker & ting på ett klarar sätt.

Min kurator sa att jag först hamnade i chock när graviditeten bekräftades, och att jag sedan hamnade i kris och att för att ta sig igenom krisen och sorgen som kommer så måste man tillåta sig sörja men också att inte fastna i att älta det hela (jättesvårt, jag vet!), utan att man måste till slut försöka ändra tankemönster när de mörka tankarna kommer och saknaden som river i ens inre. Jag har inte kommit dithän än att jag kan ändra mitt tankemönster helt, men jag har i allafall insikten om att jag så småningom måste göra det....Just nu tillåter jag mig att vara ledsen och gråta ut när jag behöver det osv.

Jag skulle återigen varmt rekommendera dig att ta kontakt med kyrkans diakoner där du bor eller på annan ort (jag valde att kontakta en diakon i en annan stad och inte där jag själv bor för jag ville kunna vara helt anonym). Jag är inte troende så tillvida att jag går i kyrkan eller läser bibeln, tror allmänt måttligt som många andra människor gör.  Men jag kan säga att jag hade inte kunnat valt något bättre ställe att gå till. På något vis även om vi inte pratar om tro eller så utan bara fokuserar på att jag ska få prata av mig och diakonen hjälper mig att klara av min sorg och att se ett hopp  om att jag en vacker dag ska kunna leva och glädjas och se det som hänt mig som något jag måste lämna bakom mig för att kunna se allt det fina jag ändå har i livet nu och fina saker som säkert kan hända i framtiden :), så är det som att jag får mycket bättre ro i själen när jag befinner mig hos en diakon som arbetar inom det kyrkliga, känns som om jag kan förlåta mig bättre där än hos en vanlig kurator på en hälsocentral (där jag också gått men ej klickade med kuratorn.). 

Oavsett var man går så är det ju själen man har ont i och den behöver vård och jag upplever att bara för att man inte jämnt pratar med sina närmaste lika mycket som i början om det som hänt så tror alla att man nu kommit vidare och mår mkt bättre. För ingen kan ju se hur ledsen man är i sitt inre.....Så himla skönt att få sätta ord och prata, prata och gråta floder hos en människa som lyssnar och finns där och som dessutom är utbildad för att bemöta människor i kris. Guld värt och något jag känner har hjälpt mig mot för om jag skulle ha skött sorgearbetet helt själv...då skulle jag bara stå och stampa på samma fläck.

Du hinner nog få barn i framtiden, vet ju inte hur gammal du är. Jag har ju redan barn och älskar dom över allt annat i hela världen! Men, kommer alltid att tänka att jag har ytterligare ett barn och bevarar nog det lilla livet långt in i hjärteroten resten av mitt liv!

All lycka till dig också! Tittar in här då och då, vill du så får du gärna skriva om du känner för det. Svarar kanske inte direkt men gör det gärna vid tillfälle. Kram!

Tack för omtanken. Ja, det gör ont i en som har upplevt det också....Och nej, det blir oftast inte bra efter att ha avbrutit en graviditet, tyvärr. Önskar ingen att må som jag och andra gjort efteråt, hemskt är bara förnamnet!

Min man är världens snällaste, det kan finnas andra omständigheter också som gör att man känner sig mer eller mindre tvingad att tänka på de andra som finns i ens närhet. I mitt fall blev jag inte tvingad av min man på något sätt. Men, jag hade önskat att jag i slutändan hade tänkt på mitt bästa....för livet blev ju inte bättre när jag hamnade i denna sorg. Innan plusset var jag världens lyckligaste och hur i hela friden kunde jag låta mig luras av att det bästa var att avbryta denna graviditet?! Mitt inre och mitt hjärta fick ej komma till tals och mycket skyller jag det på sjukvården. De är så underbannade att de bara gör det de måste och skiter nog fullständigt i en som patient, det är liksom rullande in och ut. Att stanna upp och se människan i det hela har de inte tid till, man är som ett papper som man bara lägger bort i en hög och tar nästa, krasst sett.....