Anonym (Efteråt...) skrev 2019-05-31 19:22:32 följande:
Kära trådstartare
. Väldigt dålig "tröst"...men, du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, tyvärr! Jag önskar att jag och många med mig hade hittat till såna här forum där man kunnat "samtala" med andra i liknande sits INNAN abort....Då är jag ganska övertygad om att man skulle tänka efter både en och två ggr innan man avslutar en graviditet som ofta är påtryck från andra.
Jag har också genomgått en avbrytande av graviditet (tycker det låter bättre än abort i min hjärna). Det skedde under vårvintern i år och jag har mått fruktansvärt dåligt
. Dock så har det allteftersom gått bättre och bättre att fungera i vardagen med alla måsten såsom jobb, barn (du kanske inte hade något barn innan avbrytandet av din graviditet?), hem och övriga saker på ens fritid.
Jag har inte sådan hemsk ångest längre, men kan komma i små sting då och då men inte som från början. Dock går det inte en enda timme under vaken tid som jag inte tänker på det kära lilla livet som nu ej längre finns hos mig :( . Jag gråter i bland i min ensamhet, i bland när min man och jag är ensamma sedan barnen lagt sig.
Även om jag har stor sorg och saknad så känner jag ändå att jag är på rätt väg i mitt sorgearbete. Vet att jag alltid kommer att bära med mig detta som har hänt tills den dag jag ej lever längre. Men så är det nog för alla, att det inte finns någon som kommer undan en ryggsäck som inte bara innehåller fina saker....
Jag har gått hos kurator men där klickade jag inte med den jag samtalade med. Fick tips av en bekant att testa att kontakta kyrkan för de erbjuder också samtal när man har ont i själen. Så jag tog kontakt med en superbra diakon och nu har jag gått där några ggr och det är helt toppen! Har fått mycket mera verktyg och förståelse än hos den första kuratorn. Inget kristet i det hela (om man inte vill förstås). Man är välkommen dit vare sig om man har tro eller ej, bara så du vet 
. Sedan är det gratis!
Har du läst broschyren "När brustna hjärtan läker"? När jag läste det lilla häftet om sorg & sorgbearbetning så klickade det till i mig i förståelse över hur man bäst går tillväga för att verkligen läka i sin sorg. Det finns säkert en massa böcker och information om hur man kan hjälpa sig själv att kunna leva med något som har gett en stor sorg i ens liv. Vi kan ju aldrig ändra på det som hänt, men vi kan ändra på vår syn på det som hänt och därmed förlåta oss själva för att det i vårat fall blev som det blev.
Jag skulle nog kunna skriva hur mkt som hellst, men ville nog bara säga att jag förstår att det du varit med om gett dig djupa sår i själen, tro mig! Jag vet precis hur det känns, det är fruktansvärt! Men, som i ditt fall där det gått så pass lång tid så har du inte gjort färdigt ditt sorgearbete. Om du inte klarar av att lite i taget ta dig ur det dåliga måendet så gör du nog dig själv en björntjänst om du försöker få hjälp av något slag för att komma vidare.
Jag tror att varför vi mår så dåligt till skillnad mot dom som verkligen vet att avbrytande av sin graviditet är till 100 % det enda rätta är att vi inte velat avbryta utan gjort det mer eller mindre mot våran vilja och då blir utgången efteråt något helt annat! Vi får skuldkänslor såväl gentemot oss själva för den hemska handling vi faktiskt gjorde....som till det lilla fina livet som vi tog bort, de där j...la tabletten vi själva tog och svalde.
Jag är långt i från klar med mitt sorgearbete, men förstår nu efter att ha gått i samtal och läst just den här broschyren "När brustna hjärtan läker" att det hela måste tas i olika steg och att man till slut inte får fastna i ältandet, det är då man för alltid kommer att leva med sorgen. Jag hoppas att kunna leva med det som hänt, men att jag inte ska känna sån sorg som jag gör nu, då kommer jag att gå under! Men det sker nog inte av sig själv utan man får säkerligen jobba för det och våga tro att allt en vacker dag ska kännas en hel del bättre än vad det gör i dag.
Sorry för super duper superlångt inlägg! Det bara "blev" så....
Kram till dig och kom i håg att du inte är ensam i dina känslor.
Hej och tack för ditt fina inlägg!
"Skönt" att höra att det finns andra som känner igen sig. Också skönt att höra att du känner att du är på rätt väg från sorgen, även om du fortfarande upplever något otroligt jobbigt. Det ger hopp
Ja, jag önskar verkligen också att jag hade vetat om de känslor som kan komma efter en ofrivillig abort. Jag visste förvisso att jag skulle må mycket, mycket dåligt under en period, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli ett sådant helvete så länge. Sådan blandad känsla av sorg, panik, kränkthet och ilska.. Och så mycket tid man bara lagt på att grubbla om och om igen på hur det hade kunnat blivit om man valt att behålla, trots att dessa tankar inte tjänar något till. Upprepar när jag svalde den där förbannade tabletten och bannar mig själv ibland för att jag inte bara spottade ut den och gick därifrån. Hade jag vetat hur allt skulle bli hade jag nog tänkt igenom det hela en gång till.
Jag lever än så länge utan barn och utåt sett hämtade jag mig ganska snabbt, var tillbaka på jobbet redan dagen efter aborten och vardagen fortsatte att rulla på som vanligt. Vilket den gör fortfarande, men inom mig har det dock varit ett enda kaos och mycket gråt när ingen ser.
Vad skönt att du har fått bra hjälp, det var nog väldigt klokt att du tidigt såg till att få någon form av regelbundet stöd från början. Jag hade ett bra samtal med en kurator på kliniken efter aborten och tyckte att det gav mig så pass mycket att jag trodde att jag inte skulle behöva fler träffar. Tyvärr, eftersom de jobbigaste känslorna kom först längre tid efteråt. Nu är jag på något sätt för feg för att söka hjälp. Försökte igen på min vårdcentral för ett år sedan, men tyvärr svängde den terapin till att handla om annat. Det var på något sätt som att det var för jobbigt att prata om händelsen, det låste sig och jag mest skämdes.
Jag tror också som du skriver, att det blir så fel när hjärnan inte är med på beslutet om abort. Det är som att min kropp ständigt frågar mig "Varför avbröt du graviditeten? Du ville ju ha barnet? Vad hände?". Det blir som en chock, eller vad man ska kalla det.
Tack för tips om broschyren, har inte hört talas om den men ska genast kolla upp. Och tack för alla kloka ord, de ger mig styrka att försöka fortsätta att ta tag i mitt sorgearbete istället för att ständigt fastna i det som jag gör nu. Nu blev det jag som skrev ett långt inlägg, hehe. Kram och önskar dig all lycka
